Jag tittade på Skavlan igår. Han ställde en fråga till en av dem han intervjuade. Han fick ställa frågan igen för frågan blev inte besvarad. Jag funderar ofta över samma fråga. Och jag tror att vi alltid ska göra det:
Jag tittade på Skavlan igår. Han ställde en fråga till en av dem han intervjuade. Han fick ställa frågan igen för frågan blev inte besvarad. Jag funderar ofta över samma fråga. Och jag tror att vi alltid ska göra det:
Min söndagspromenad i en vit värld. Himlen stack av blå. Mina steg mörka. Mina avtryck ljusa. Jag gick in i skogen. Följde skatornas spår och människornas. Skidspåren som motorvägar. Skatornas kråkfötter liknade skutt, flykt och återträff. Jag hörde kyrkans dån i bakgrunden. Och anden kom ut ur allas andetag. Vi lever tänker jag. Jag lever. En ynnest egentligen. Plötsligt tänker jag på lådorna vi skapar. Inside the box. Och så säger vi att vi ska tänka utanför den. Varför inte göra lådan större? Jag skrapar i snön. Skriver bokstäver för att jag kan. Ett annat innehåll skymtar därunder. Det är bara att skrapa på ytan. Så billiga äventyr.
Jag gick i det vita. Hunden med nosen i det okända. Jag i det välkända. Jag lever.
Jag hälsar på en liten ensam tant. Hon har huvudet på skaft och ett levande intellekt. Ögonens kraft borta. Hörseln kvar. Kroppen står på ett gott ben och ett ont. Jag får kaffe serverat i finporslin. Vi sitter i vardagsrummets röda möblemang. Jag i finsoffan. Hon i favoritstolen. Jag frågar om livet. Jag hör berättelser om ett yrkesliv. Ett långt. Ett värdefullt. Jag hör hur sorgen över att inte ha ett arbete ersätta av väntan och ensamhet.
– Om jag bara kunde se kunde jag arbeta. Jag lärde mig nätet fast jag är så gammal. Jag kunde ha fortsatt. Men utvecklingen går så fort. Och jag är för gammal.
Jag hjälper till att assistera vid telefonen. Den gamla tanten behöver ringa. Hon ringer fem samtal vilka besvarar henne med röster som är automatiserade. Hon ska själv orientera sig vidare. Allt är digitalt. Allt är för människan att själv hitta och förstå. Det ska tryckas på knappar. Under varje siffra öppnar sig en ny värld att välja bland. Jag ser hur den späda kroppen gör sig beredd att tala med en levande människa. Jag ser hur den späda kroppen sjunker ihop. Uppgiven.
– Inte ens min bank kan jag ringa till. De visste vem jag var en gång. Nu är jag ingen om jag inte har en egen dosa. Vet du vad det är för dosa de pratar om?
Och i den här världen orienterar jag mig ledigt. Jag har min dosa. Jag har mina siffror. Jag är digital. Det betyder att jag ständigt måste uppdatera mig. Den här världen som inte syns är större än den verkliga. Så tänker jag då jag är hos den lilla tanten.
På vägen hem googlar jag på min telefon, tar emot några mail, kontaktar en vän och ser att verkligheten kommer närmare mig med några klick. Bara för att jag kan. Bara för att jag har redskapen.
Det gör ont i hela mig då jag läser om deportationernas kyla. Ett barn greppas om sitt ben och slungas in i en full vagn med människor. Jag slutar läsa där. Meningen gör fysiskt ont. Bilden texten skapar är för stor. Meningen jag läser för liten. Verkligheten bakom den obegriplig.
Läser Ingrid Carlbergs berättelse om Raoul Wallenberg ”Det står ett rum här och väntar på dig …” 2012
Vi säger att
– Du är som Pippi.
Vi säger att
– Kejsarens saknar kläder, han är naken.
Vi talar om våra läsupplevelser som om texten finns i den gemensamma kulturen. Jag har ofta ställt mig frågan vad man vet då man kan säga att Kejsaren är naken. Vad är det man ingår i? Hur vet man det? När berättades berättelsen om kejsaren? Kan vi läsa den igen? Hur är det att inte förstå? Hur är det att inte veta varför kejsaren är naken och varför en del människor använder uttrycket? Vem är en kejsare som är naken?
– Hemlige Mållgan var min bästa vän en gång.
Böcker och texter till vilka vi refereras utan att själva berättelsen berättas intresserar mig mycket.
”Var det inte sommarloven som gjorde oss till läsare? Ensamheten och de tomma timmarna.”
Ur Leif Zern: Kaddish på motorcykel, 2012