Det händer när jag läser högt;

Det händer när jag läser högt;

att håren reser sig på armarna, hjärtat snörs ihop och gråten sipprar fram mellan bokstäverna. Det händer att orden kittlar mig att skratta och att fantasin rusar iväg mot andra-sidan-jorden-upplevelser.

Det händer när jag läser högt; att jag ser in i gapande ansikten där ögon irrat sig bort mot lyssnarhorisonten oändlighet och öronen är stora och precis lagom för en upplevelse på någon minut eller två.

Det händer när jag läser högt;

att faktarutorna blir ett livligt samtalsämne och atomerna klyvs för att vi med ord kan säga att de kan klyvas, att molnen blir benämnda och att vattnets kretslopp också omfattar oss med våra tårar, spott och spill.

Det händer när jag läser högt;

att barn räcker upp sina händer för att fånga ord, ställa frågan och säga att de vet något om det som berättas och så tar de orden från boken och ger dem liv genom att formulera ett eget innehåll.

Det händer när jag läser högt;

att intresset blir frågvist på sidorna 134 och 135 och att jag läser om dem hundratals gånger för att gåtan fortsätter att leka med mig.

En stillsam lek med tanken, godnatt, godnatt,

Anne-Marie Körling 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, Högläsning, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Det händer när jag läser högt;

Vem är jag med min diagnos?

A-Mkörlingteckning (2)

Att småprata med elever är viktigt. Att lyssna till deras tankar viktigast. Att gå vid sidan om varandra och småprata och lyssna är en del av något mänskligt.

Bästa samtalen har jag haft då jag inte har behövt berätta och prata utan att jag har fått promenera intill och när tankarna kommit precis som de velat eller när det där som trycker äntligen får bli en fråga eller en berättelse om hur jag har det. Barn behöver sådan tid. Fri tid som inte handlar om bedömningar och uppleva sig fria från omedelbara åtgärder och upplevelser att vuxna reagerar för mycket och för snabbt. Helt enkelt hålla tillbaka med den pedagogiska ivern.

Många samtal har fått mig att grubbla senare. Kanske för att jag fick se hur elevens liv ser ut eller att jag fått mig en tankeställare, en nyttig sådan, eller att det förenklade vuxenperspektivet inte är så enkelt.

– Vem är jag med min diagnos? frågar eleven. Sån´t kan jag undra över. Vad min diagnos är för andra?

– Berätta?

Jag lyssnar till barnets fortsatta tankar. Om vem man uppfattas vara och hur andra förstår en. Om jag vänder på perspektivet. Om mitt sätt att vara skulle begränsas till en diagnos och andra hade försprånget att pressa in mig i ett förväntat sätt att vara och därmed missa mig som människa.  Jag trycker barnets hand. Lilla människa. Lilla människa.

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Diagnos | Kommentarer inaktiverade för Vem är jag med min diagnos?

Min handstil blir undervisning

Jag skriver som jag skriver på tavlan. Den autentiska handstilen är min. Den läsvana kan tyda bokstäverna. Men hur är det med elever som lär sig att skriva och läsa? Jag ber eleverna ha synpunkter på hur min text går att förstå och vilka bokstäver de vill lämna synpunkter på. Det blev en aktiv undervisning där många elever blev delaktiga. De ville fråga om bokstäverna i orden och hur de kunde se så olika ut beroende på var jag använde exempelvis bokstaven r och t.

Detta frågade eleverna om (årskurs 3):

  • Ska inte bokstaven ”t” vara tydligare och gå lite längre upp?
  • Du använder olika bokstäver för att skriva bokstaven ”a”?
  • Hur kan du skriva bokstaven ”i” lite tydligare?
  • Hur kan du göra mer skillnad mellan ”u” och ”v”?
  • osv

Det jag ofta lär mig då eleverna får ställa frågor är att de är mer varsamma om hur de frågar med hänsyn till frågeställaren. Ett förhållningssätt som utbildar mig.

Då det kommer till handstil och handskriven text måste vi vara tydliga med att handskriften kan vara endast avsedd för den egna läsningen eller att man antecknar för att minnas. Den handstil vi använder för att bli lästa av andra behöver vara så läsvärd att den går att läsa utan att skribenten är där och kan förklara och förtydliga. Då det gäller handstil kommer vi behöva att lära oss att läsa den eftersom vi kan läsa andra källor då; de historiska bland annat.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

Publicerat i Frågekonsten, Kommunikationen, Strategier, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Min handstil blir undervisning

Möta sorg: Den som det berör och de som berörs av den som det berör

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I den mycket läsvärda boken Comedy Queen av Jenny Jägerfeld läser jag om en mammas självmord. Ja, egentligen inte så mycket om själva händelsen utan mer om hur de som lever vidare tvingas förstå och handskas, ja att leva med det som har hänt.  Jag har själv erfarenheter av att förlora en förälder som barn och vet vad som gjorde mig illa. På sidan 132 och 133 kan man läsa hur man inte ska göra. Det fina med dessa två hjälpsidor är att de är berättade av ett barn.

I sorg behöver vi andra människor trots att vi är inkapslade i sorg. Och vi behöver också få vara oss själva. I sorg är vi olika och agerar på många olika sätt.  Ett minns jag. Jag var känslig för hur andra agerade kring mig och hur de pratade om att min pappa inte längre levde. Hur de undvek att säga pappa. Hur de undvek att väcka den björn som inte sov (den var klarvaken och beredd hela tiden). Hur man undvek att benämna. Hur ensamheten blev större eftersom jag inte fick någon möjlighet att gråta en stund, prata lite som jag själv ville och önskade. Jag minns att jag snart lärde mig att ta hand om alla de som inte kunde prata om det som hänt mig. Att ansvaret blev mitt hur de skulle kunna vara tillsammans med mig. Det var ett mycket tungt ansvar. Ibland blev jag den där roliga tjejen. Andra gånger satt jag tyst för mig själv på mitt rum. Det fanns inga vägar att stjälpa ut det tunga inom mig. Och under åren blev det därför mer kantigt och rostigt därinne. Något skavde i livets hörn.

Och så den där känsligheten för vad människor säger och tänker. Som ett lackmuspapper var jag. Precis som Sascha i boken som Jenny Jägerfeld skrivit:

Idiotiska saker folk säger:

1. ”Jag förstår hur det känns!” Nej, det gör du inte. Aldrig. Aldrig. Aldrig på en miljon år att du förstår.

2. ”Du är så stark! Jag skulle aldrig klara det!” Vadå stark? Vad vet du om det? Och ser det ut som om jag har något val?

3. ”GUUUD va fegt att ta livet av sig!”. Det är en sådan sjuk sak att säga. Vi säger inte att någon är feg för att den dör i lungcancer. Vi säger inte att någon är feg för att den dör av en hjärtattack. Mamma dog av sin depression. Det är så det är. Jag är så fruktansvärt arg på henne för att hon inte finns längre. Jag saknar henne så att huvudet sprängs. Men jag tycker inte att hon var feg.

4. ”Det är själviskt att ta livet av sig!” Det är inte sant. Mamma tyckte att världen var hemsk och hon trodde att hon gjorde världen sämre. Att hon förstörde våra liv. Hon tänkte att vi skulle få det bättre utan henne. Jag och pappa. Det är en så fruktansvärt hemsk sak att hon trodde så, att hon tänkte så, men hon gjorde det. Jag vet det, för hon sa det till mig en gång. Jag sa att det inte var så. jag sa det flera gånger, men det var som om hon inte hörde.

5. ”Hur gjorde hon då?” HATET jag känner när folk frågar så. Det är inte fråga de ställer för min skull. De frågar bara för att de ska kunna prata om det sedan. Kasta sig över sanningen och skvallra om den när jag inte är där. Saken är den att jag inte vet! Och jag vill aldrig någonsin veta!

6. ”Men du verkar ju så glad!” Hur fan ska jag verka då? Fattar dom inte att jag inte vill visa? Jag vill inte bjuda in någon i det här. Det är min sorg. Det är min mamma. Backa!

7. ”Allting har en mening.” Nej, det har det inte. Det är bara DUMT att sagt. Att mamma dog är bara meningslöst från början till slut.

8. Ingenting. När de säger ingenting alls.

Källa; Jenny Jägerfeld, Comedy queen, 2018, sid 133 ff.

Som varje barn- och ungdomsbok tycker jag att vi vuxna har mycket att lära. Barnboksförfattare ger barn röster och därmed vidgas förhoppningsvis förståelsen hos oss vuxna. Att lära av litteraturen och skapa förståelse genom perspektiv och möjlighet att se utan att genast tro sig veta och därmed tro sig förstå hur att handla och agera. Jag vet många barn som får sin sorg utmätt där de under en tid visas respekt för förmågan att koncentrera sig men att detta över tid försvinner. Att förlora en familjemedlem är inte att glömma utan att förändra en relation och bära en oönskad förlust. Det är en oavslutad berättelse som då och då pockar på uppmärksamhet.

Läs boken och diskutera den i arbetslagen. Prata mer om bokens personer och hur ni skulle göra föräldramöten, undervisning, utvecklingssamtal och hur och vilka kunskaper vi har om sorg och lärande.

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Barns sorg är randig, Litteratur och läsning, Pedagogiska samtal, Sorg, Strategier | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Möta sorg: Den som det berör och de som berörs av den som det berör

Kattvinden läser jag just nu

På mitt köksbord. Körling 1 mars 2017.

På mitt köksbord.

Jag läser Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström. Det är en så vacker bok tänker jag då jag håller i den. Att studera illustrationerna eller konstmålningarna eller själva konsten i bild får mig att stanna upp och bli omedelbart påverkad. En målning slår rakt in i sinnet och tar sig förbi tanken. Jag blir berörd.

Sen kommer texten som kräver tanken och känslan och vecklar ut en berättelse. Nu ligger jag på sida 107 och ser fram emot att läsa vidare.  Jag ville berätta att jag läser, påverkas och bildar mig. Klicka på länken här ovan och njut av konstverken och låna dem till undervisningen. De eggar språket, berättelsen och fantasin.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Publicerat i Litteratur och läsning, Synligt läsande | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Kattvinden läser jag just nu

Hundens vanor liknar mina

P1420346

Jag delar liv med en liten hund. Varje dag samtalar jag med min hund. Bästa sällskapet är hon. Mina vanor syns tydliga då jag ser på hunden vanor. Varje morgon ser likadana ut. Jag går upp, sätter på kaffe, går in i badrummet, tillbaka till köket och lyfter upp matskålen och lägger i maten och ställer ner den på golvet och under tiden som kaffet blir klart bäddar jag sängen. Ungefär så ser det ut varenda dag. Så en morgon gör jag allt det jag brukar men lämnar sängen obäddad. Då hunden gjort sitt går hunden runt sängen och gnyr, kommer fram till mig vid köksbordet, puffar på mig med nosen, får mig att ställa mig upp, springer till sängen och sätter sig nedanför den.

Ja, jag tänker mycket på det här.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Hundens vanor liknar mina

Vikarien kom, såg och berättade

mina_hand_skriver_a_m_1190193080_1222344

Inte sällan är det problem för den som vikarierar i en klass. Läraren är sjuk och ligger hemma under täcket och ger instruktioner om dagens arbete. Eleverna som har knutit band med sin lärare får problem när det är en ny lärare där. Läraren är vikarien som kanske vill göra sitt bästa men möter motstånd och ser uppkomna problem som om de kan beskriva klassen. När läraren kommer tillbaka ligger lappar om det dåliga uppförandet och kanske kommer rektorn och säger att klassen inte fungerar som den ska. Läraren som nu är tillbaka känner inte igen problemen eftersom de inte är lärarens.

Att vara vikarie är mycket svårt. Man hamnar i ett sammanhang som man hoppar in i för någon dag eller två, eleverna som har olika anknytningsmönster och klarar inte av uppbrott eller brott i kontinuiteten och blir oroliga och ibland visar de motstånd och uppför sig inte som de brukar. Jag har varit vikarie och jag upplevde det svårt eftersom jag fick utföra uppgifter givna i hast och host över telefon och att jag inte kände eleverna. Första elevuttrycket jag hörde var;

– Åh, nej! Vikarie!

Det finns de skolor som har fasta vikarier. Dessa kan vara på skolan, hälsa på klassen och de får också besöka undervisningen. Det är viktigt att vikarien får information om att saker och ting kan bli annorlunda då läraren är borta.

Men… det är inte det vanliga att eleverna uppför sig så när läraren är på plats igen. Att vikarien har ordningsproblem är ledsamt men betyder inte att klassen kan beskrivas så. Däremot tror jag det är viktigt att höra med vikarien om hur vikarien uppfattar klassen och deras attityder och språkbruk, i syfte att få en insyn i hur det kan vara för någon annan att ha klassen. Inte för att hamna i dilemmat att försvara sin klass och sin undervisning.

Just sayin´

Anne-Marie Körling

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Vikarien kom, såg och berättade