Det slog mig – jag tänkte på alla mina utomlandsskolbesök – att alla diskussioner jag har deltagit i vid skolor utomlands uteslutande har handlat om hur att undervisa, undervisningens innehåll och nästintill aldrig har man diskuterat hur ungarna är, vilka eventuella diagnoser som bör ställas eller om stökiga ungar som borde exkluderas till någon annan som får ta ansvar, utan hur man undervisar så att undervisningen betyder lärande för barnen, och det gäller alla barn. Oavsett.
Det slog mig att man överallt där jag varit har lärare talat om undervisningen och dess betydelse för eleverna. De lärare jag har talat med har visat yrkesstolhet, yrkesmod och värnat sina yrkesutmaningar och kreativa tankar om hur man kan undervisa och dessutom talat om ansvaret om undervisningen. Lärarens roll och betydelse har varit det fokus man haft och har. Det gör det hela så mycket mer kreativit och möjligt. Det utmanar yrket. Att lärarna också har varit och visat upp sin yrkesstolthet kanske kommer med på köpet. Det är dessutom väldigt, väldigt roligt att vara i klassrum där läraren ser sin undervisning som något mycket, mycket viktigt.
Och jag tänker: Det vilar en utmaning i yrket. Dagligen.
Så frågorna bör kanske ställas utifrån mångfaldstänk –
- På hur många sätt kan vi undervisa?
- Hur kan vi lärarerövra och befolka det HUR och VAD som ges oss i kursplanerna?
- Syftet med utbildningen syns i kursplanernas syftestext. Läroplanen berättar om värdegrund och förhållningssätt, rättigheter och definitioner. Hur förvaltar vi våra styrdokument?
Min rubrik säger att undervisningen är i fokus. Och det är läraren som ansvarar för den. Men fokus ligger inte på människan eller på läraren utan på det läraren gör i klassrummet. Det kan vara en befrielse att läraren har undervisningen som objekt och därmed undersöka sin egen och andras undervisningar med positiva förtecken och med utveckling som tanke.
Det är också så att vi kanske bör dokumetera våra undervisningar. Ja, dokumentera hur vi gör, hur det blev, hur eleverna lärde sig det vi hade till fokus, hur vi själva kan tänka, hur vi kan förbättra, hur läraren i den andra klassen lyckades så bra och hur vi kan låna kompetens hos varandra? Vi ska leva i våra HUR och mångfaldiga dem och generöst presentera dem för varandra.
Jag har myntat begreppet: Se dagen i elevens lärande – se morgondagen i din undervisning (själva anslaget är Vygotskijs).
Det var en tanke…
Tänk om man fick göra som på Nya Zeeland – berätta om din undervisning idag – ”highlight your success in your classroom and share with us”. Ja, det var rektorns inbjudan. Jante fanns inte att finna någonstans, inte ens i skamvrån i dessa skolvärldar.
Ett revolutionärt budskap till Sveriges samtliga lärare och rektorer av den moderna Ellen Key.
Den dagen det inträffar, det du säger, har skolan erövrat det systematiska kvalitetsarbetet och presterar kunskapsresultat i världsklass.
Pluras mycket uppriktiga respons på manifestet som är helt i linje med vad nya skollagen säger.
Där skiljer man på begreppet Utbildning och Undervisning. Det förra är huvudmännens uppdrag och undervisningen är lärarnas och rektorerna att ansvara och organisera den helt i linje med en mål- och resultatstyrd skola. HUR är professionens frihet.
Plura skickade hit mig med en bestämd uppmaning att bota min svartsyn. (Han har en poäng – jag har en gnällig tendens)
http://lumaol.wordpress.com/2010/07/27/intagningsprov-till-kommunal-forskola-i-new-york/#comment-12049
Bra att du håller fanan högt! Jag tror att kritiken av texterna ibland måste få vila – nu gäller det att hitta kraften!
Ännu en gång är jag mycket, mycket tacksam hur vi har där hemma, med allt av de ”onda” som vi klagar och gnäller över. Vi behöver blir medvetna om allt styrka vi har.
Hälsningar från Kina,efter en dag besök på en engelsk-kinesisk förskola.