Anne-Marie Körling

Jag besökte bokhandeln. Letade böcker att läsa. Barn- och ungdomsböcker. Ser en liten kille stöta till en bok i bokhyllan. Den faller ned i golvet. Pojken funderar en stund. Sedan börjar han plocka ned sex, sju böcker ur hyllan. Dem lägger han in en prydlig hög. Jag blir nyfiken. Undrar vad han tänker göra. Ser att han organiserar om i bokhyllan. Ställer den första boken med ryggen ut och sätter sedan in de andra böckerna han plockat med. Det hela blir väldigt fint och ordentligt. När han lutar sig ned för att ta den sista boken kommer hans mamma. Hon blir den där ordningssamma mamman som genast säger till:

– Vad har du nu gjort. Plocka upp boken.

Mamman vill bara se till att hennes son gör det som förväntas av bokköpare. Jag måste berömma hennes son för just det:

– Din son, ja, den här lille bokhandlaren, har ställt i ordning böckerna så fint och så ordentligt, jag undrar så över det ansvaret om böckerna.

Jag vänder mig till pojken:

– Jag såg dig ställa böckerna i ordning och jag undrar om bokhandlaren här vet om att de har en sådan bokhandlarhjälp i dig. Böckerna står så fint på hyllan tack vare dig.

Nu kom också bokhandlaren. Bokhandlaren hörde detta och sa vänligt:

– Jag är så glad över ditt arbete. Tack för att du tog hand om bokhyllan. Böckerna faller alldeles för lätt ut ur dem.

Pojken var fyra år. Han vände sig mot mig. Den blicken jag fick gjorde att jag log länge, länge.

Då jag var barn var godispåsarna små. Den var vit, liten och rymde inte så mycket. Inte fick man ned hela handen i godispåsen. Idag är påsarna stora och får oss att stoppa i mer än vi orkar äta eller egentligen tycker är gott. Vi har skopor att fylla  påsarna med. Då jag var liten plockades godis en efter en med en liten sked eller en liten nypa och det var tanten i godisaffären som gjorde själva arbetet.

Jag minns, det var förra året tror jag, då jag gick med en liten fyraåring till affären. Noggrant valde fyraåringen fem godisar och det räckte så. Jag tänkte att den här lilla fyråringen kan både välja och avstå. Inte kasta sig över allt med sin godisslev, inte misströsta över att påsen var mer tom än full. Det räckte gott med de bitar hen lagt dit. Den lilla kunden gjorde allt det köpkrafterna önskade att hen inte gjorde.

I en liten stad i Skottland är påsarna små. Det godis jag köpte plockades ur en burk av försäljarens lilla godisnypa. Jag kände mig som ett barn igen när jag fick min lilla godispåse och då jag pillrade med mina fingrar för att fiska upp en karamell.

Jag går på loppmarknader. Jag ser på leksakerna. Ser nallen. Den ser så utkramad ut. Så fylld med barndom. Men här på loppmarknaden. Så övergiven. Som om leken tagit slut i den. Och uppväxten som gör att nallen nu finns på loppmarknadens bord. Nallen som ler har vuxit upp vid sidan av en liten varelse. Så mycket barndom finns i nallen. Så många kramar. Så många resor i en barnvagn och så många utflykter till hyllan på förskolan. Så många pussar av godnatt. Så många händelser att dela. Som då nallen hade ett eget liv. I fantasin verkligt. Intill på stolen vid matbordet.

Jag tänker på leksakerna då jag går på Loppis. Jag ser dem sticka upp ur  en-punds-lådor där de tittar fram och påminner mig om något jag än gång känt för en nalle. Så ser jag små händer plocka fram nallen ur lådan. Ettåringens skratt. Mötet. Jag önskar nallen ett nytt barndomsliv.