Snön bjuder upp till lek. Igår låg jag raklång i den vita snön för att visa mitt barnbarn hur man gör en snöängel. Hon tittade genom telefonen och förstod inte så mycket av det jag gjorde annat än att jag hade svårt att ta mig upp. Snöängeln blev … tja, vad ska man säga … endast en snöängel i tanken.

Jag lånar jag av Astrid Lindgren för att berätta vad jag utbrast då jag drog upp rullgardinen: ”Snö, inget tvivel om den saken.” Och väl därute var allt förändrat. Med min kamera dokumenterade jag tallens grenar underifrån och funderade över hur mycket snö tallen egentligen bar på. När jag stod där i en konstig ställning kom en kvinna förbi och undrade vad jag gjorde. Sen gjorde hon samma. Sen utbrast hon att ”det är såååå vackert” och ”vi borde se lite närmare på det vi går förbi”. Jag hade då upptäckt hur en buske samlat in snön i små färdiga snöbollar. Det var som om busken själv ville bjuda upp till lek.

Från parken hördes ljud som kom ur snöns glädje. Det var pulkaåkare som tjöt ”iiiIIIIIIIIiii” och överröstade mina skor med vars tyngd jag fick snön att låta ”knirr,knarr,knirr,knarr”. I övrigt tystnad som vore världen omsluten av ett vitt täcke.

Hemma gör jag en något ansträngd yogaställning där jag sätter händerna utanför och lämnar avtryck som bara jag kan se. Måste leka, måste känna och måste fotografera.

Snön bjuder upp till lek. Igår låg jag raklång i den vita snön för att visa mitt barnbarn hur man gör en snöängel. Hon tittade genom telefonen och förstod inte så mycket av det jag gjorde annat än att jag hade svårt att ta mig upp. Snöängeln blev … tja, vad ska man säga … endast en snöängel i tanken.

Det fina med snöänglar är att man kan se på sig själv med andra ögon. Väl hemma öppnar jag Sverker Sörlins bok SNÖ och läser om snöängeln med vilken han inleder boken. Jag tycker så mycket om dessa rader att jag gav dem en annan form. Det blev poesi i mina tankar och därför skriver jag den som en dikt. Må författaren förlåta mig. Så här lyder den:

Snöängel.

Ge akt på ordet.

Se bilden framför dig.

En ängel i snön.

En vit gestalt med vida vingar.

Jag lägger mig på rygg.

Sluter ögonen en sekund.

Rör mina armar upp och ned.

Strax har jag skapat

en bättre version av mig själv.

Min snöängel var ett försök att visa en liten som har mycket lite erfarenhet av snö och allra minst om vad en snöängel är och hur den blir till. När jag tittade på den jag skapat fanns inte mycket att hämta av det Sörlin skrev. Men i tanken … tillät jag mig att vara en smula bättre än den jag var innan jag gjorde den.

Från snöriket utanför min port

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Litteratur och citat:

• Astrid Lindgrens bok om Mästerdetektiven Blomkvist 1946 börjar med orden: Blod, inget tvivel om den saken.
• Sörlin, Sverker. 2024. SNÖ. En historia. Volante Förlag AB. BTJ recension beskriver på pricken vad som väntar dig när du läser boken:
  

  Vid läsning av en magnifik bok, som idéhistorikern och författaren Sverker Sörlins Snö. En historia, är det som om världen runt omkring upphör att existera. För läsaren finns bara boken. Det är nästan som att bli insnöad, i en tyst och trygg värld. /…/ Lycklig den läsare som ännu står inför den bildningsresa som Sörlins bok bjuder in till, där såväl den språkliga gestaltningen som de finstämda minnesskildringarna och de många utvikningarna till historiska skeenden, upptäckter och människor bygger en hel värld för läsaren att nyfiket tränga in i.”

                         Bibliotekstjänst, som ger betyget 5 av 5

”Det är så jag vill och önskar att vi hos våra barn och elever skapar ett framtida bibliotek, om vilket jag talat mycket om under mina föreläsningar. Men utan att göra författarnas namn till underlag för läxor och förhör, utan för att i lagom doser få bekanta sig med dem och kanske i något annat sammanhang återknyta bekantskapen.”

Jag läser Georgi Gospodinovs bok Trädgårdsmästaren och döden. Jag har läst hans tidigare bok Tidstillflykt. Tyckte mycket om. Så det var en självklarhet att både köpa och läsa denna om Trädgårdsmästaren och döden. Jag är tagen, in i märgen, av hur författaren och översättaren Hanna Sandborgh gör språket tillgängligt och berörande och gör att berättelsen aldrig stammar och känns tillkrånglat, berättelsen om en pappa, hans liv och hans död, hur det påverkar men också det som behöver berättas om pappan.

Jag vill varsamt hålla boken intill mig. Jag läser den långsamt. Stryker under det jag tänker att jag vill behålla men inser på en och samma gång att jag vill behålla hela boken. Jag vill tacka författaren, jag vill tacka översättaren, jag vill tacka förlaget.

Författaren öppnar också ett bibliotek. Som varje bok gör. Litteraturen skapar egna bokhyllor. Jag noterar att jag fått möta namn som:

• Fellini
• Joyce
• Epikurus
• Borges
• Sontag
• Acocella
• Mann
• Homeros
• Thomas
• Kant
• Seneca
• Augustinus
• Kafka
• Boethius
• Petrarca
• HC Andersen
• Voltaire
• Montaigne
• Aurelius
• Nietzsche
• Dostojevskij
• Tranströmer

Jag har säkert glömt att notera andra namn men listan över författare är lång. Det betyder inte att det som berättas kräver att man har läst dessa utan att man får bekanta sig med deras namn och något de har skrivit som har påverkat. Om man vill, erbjuds man dessa författare och kan läsa något av dem, om inte, så har man läst deras namn och därmed levandegjort dem.

Den framtida bokhyllan

Det är så jag vill och önskar att vi hos våra barn och elever skapar ett framtida bibliotek, om vilket jag talar och har talat mycket om under mina föreläsningar under åren. Men  utan att göra författarnas namn till underlag för läxor och förhör, utan för att i lagom doser få bekanta sig med dem och kanske i något annat sammanhang återknyta bekantskapen.

Vi läser oss levande,

Hej HOPP

AnneMarieKörling 

Illustration av Alexander Jansson ur Katarina Genars bokserie Mystiska skolan. Utgiven av Bonnier Carlsen. Illustrationerna magiska och texterna likaså.