Källkritik: Devalveringen av ordet – här om ordet kritik

Ledarskribent Henrik Berggren skriver i dagens ledare DN om hur kritik har blivit en bristvara.

Kritik, menar Henrik Berggren, har blivit ett missuppfattat ord som visar att man inte gillar, tar avstånd ifrån och underkänner något. Men att ordet kritik har en annan betydelse har kommit i skymundan. Jag tänker att den kritiska gärningen är ett spännande begrepp. Den kritiska gärningen förutsätter ett starkt engagemang i det fenomen som är satt under granskning.

Kritik, om jag förstår ledarskribenten rätt, handlar om att tänka om det framtida och i relation till det som visas fram och kan utgöra ett slags underlag för kritik och det man tror är möjligt i samma underlag. Kritik kan inte reduceras till ”jag tycker” utan bör kanske bottna i en kunskap hos den som förhåller sig kritiskt och därför har förmåga att bedöma framåtsyftande, dvs jag kan något om detta och jag ser att det du skapat visar det men … det kan bli ännu bättre genom … då du faktiskt innehar den förmågan att… Kritik blir därför också en konstruktiv förklaring av vad och varför men inte hur. Kritik kan tänkas tillföra något.

Skolans uppgift då? Vi talar om den mycket viktiga källkritiken – och utbildningen kring detta. Men elevens förhållandet till själva källan talar vi mindre om. Att förhålla sig kritiskt är att lära sig förstå i förhållande till något. Lätt uttryckt med frågorna som elever spontant ställer oss och innehåll:

– Jag undrar en sak… kan man skriva så här? Om det står så här … har författaren verkligen varit på Öland, jag bor där på somrarna och jag vet inte att det finns… Varför använde inte författaren till den här texten en uppslagsbok och … Är det sanning det som står i en matematikbok? …. Om matematikboken skriver att en älg väger 500 kg är det sant då eller hittar bara matematikböckerna på? … Va, har matematikboken en författare?… Får jag googla på brunbjörnens vikt? … Kan matematikboken ha rätt…. men då är det kanske en faktabok…. det hade jag ingen aning om … häftigt!

Frågan är om vi kan utveckla detta lärande då eleverna mycket sällan får två källor att undersöka ur eller använda sig av sina egna erfarenheter i sin lärande skolvardag. Det vill säga om inte läraren utgör en källa i sig.  Undervisningen sker ur en bok och ur den boken hämtas all kunskap. Därför är elevernas spontana frågor viktiga ingångar för undervisningen. Eleverna utgör en källa och en referensmöjlighet, en hel klass mångfald av källor. Vilket inte är att underskatta. Här kommer begreppet textrörlighet att verka för en ökad diskussion mellan text och den som tänker kring den.

Källkritik är inte kritik av källan, utan en hänvisning och relation till källan. Det subjektiva tyckandet har hämtat sin grund ur denna källa. Det vill säga om eleven skriver något och tar sin ståndpunkt ur någon annans skrift, i mitt fall är min källa artikeln: Kritik: Har blivit en bristvara, av ledarskribent Henrik Berggren, Dagens Nyheter söndagen den 27 juni 2010, vilket jag hänvisar till då jag hämtar såväl min ingång som min diskussion ur denna text, visar det en möjlighet att utveckla det kritiska förhållningssättet och den kritiska handlingen just därför att jag har en källa till vilken jag hänvisar. Jag må förhålla mig lärande subjektiv, tycka och tänka och formulera mig, som jag gör här och nu, men i syftet att lära mig att aktivt förhålla mig till dialogen med den text jag läser.

Jag kan alltså utveckla min kritiska gärning genom att titta på hur jag själv agerar i förhållande till något. Jag kan lära mig genom att gå i dialog med den källa jag hämtar inspiration ur. Jag ser bara utvecklingsmöjligheter för undervisning.

Om jag då skulle använda begreppet kritik i förhållande till just denna text så är det innehållet i texten jag kan kritisera (observera att ordet nu inte handlar om att ställa mig avig, trampa ned på fel och brister, se surmulen ut och bara tycka och tänka utan grund) och inte till Henrik Berggren. Det jag kan förhålla mig kritisk till (observera att ordet inte är så farligt som det förefaller) är det som finns mellan mig och artikelförfattaren. Alltså själva texten.

Det är texten vi kan förhålla oss till. Det är viktigt. För den kritik vi ger och den vi använder oss av för att tycka och fälla kommentarer med gör oss fria att använda den kritiken till att dels kritisera själva objektet samt att kritisera subjektet. Det finns all anledning att skilja på dessa. I skolans värld blir detta mycket, mycket viktigt. Det som ligger framför oss och mellan oss två är det vi kan förhålla oss kritiskt till. Alltså se framtid i. Elever har mycket svårt att förstå skillnaden i vad som är arbetet och vad som är person. Vilket gör att underlaget att förhålla sig till ska ha skarpa gränser. Det är detta vi talar om. Inte om dig. Men det är din utveckling det handlar om. Låt se…

Låt säga att min kritik ska verka framåtsyftande och verka för ett slags tillförande till det som redan givits mig. Då handlar kritik om utveckling i det framtida. Jag ser något som är möjligt, jag ser en potential i den här texten och jag har kunskap att yttra mig i detta avseende.

Låt säga att jag tycker att ledarskribent Henrik Berggren använder sig av sitt tyckande i sin inledning – om devalveringen av ordet kritik – och förklarar ordet kritisk med att ta avstånd, att underkänna något, att vara skeptisk – så är det inte ett personligt tyckande utan har en förklaring i ordböckernas texter. Där förklaras ordet kritik just med dessa förklaringar. Då kanske jag undersöker och förhåller mig kritisk till det som står. Jag har så att säga granskat mot en annan källa. Om detta har jag kunskap. Den att jag kan undersöka. I och med att jag knyter artikeln till en annan källa så har jag i mitt handlande ställt mig kritisk. Jag undrar och funderar, tänker med andra ord. Min kritiska handling är att jag i min frågeställning – Hur förklaras ordet kritik i ordboken? – handlar alltså om mitt lärande. Jag är kritisk. Alltså lär jag mig.

Och visst är det kritik skolan ska ägna sig åt. Kan vi säga att vi ska lära eleverna kritiskt tänkande? Det är egentligen fullkomligt absurt, jag är nu subjektiv och tyckare, att vi kan säga något sådant. Varje fråga en elev ställer bottnar i en undran och en vilja att förstå. De ställer sig kritiska. Det är något framåtsyftande. Det handlar inte om det som är eller var. Elevernas naturliga frågor kan anses som kritiska frågeställningar – de är lärande och deras lärande syftar mot det framtida.

I ljuset av denna diskussion kan hända att verklig kritik ska föras mot ordets förklaring i ordboken, kanhända att min är av det ålderdomliga slaget, men jag har personliga och emotionella band till denna ordbok från 1986; Svensk Ordbok, Esselte Studium, vilket gör boken såväl till något subjektivt (varför byter hon inte till en dagsaktuell och nyreviderad) och faktisk (begreppen finns förklarade och rent objektivt är det ämnade att framstå där). Om vi nu ska förhålla oss källkritiskt så borde flera källor användas att förklara detta begrepp. Den form av textrörlighet (Caroline Liberg, Uppsala Universitet) som jag nu ägnar mig åt inkluderar både subjektivitet och objektivitet. Jag tycker mig veta. Jag tror mig veta. Men rent faktiskt så har jag ett underlag som ger mig stöd för mitt tyckande.

Då det gäller ordet kritik, så kan man tänka att Lev Vygotiskijs teorier om det framtida och det möjliga är applicerbart i denna diskussion till vilken Henrik Berggren lockat mig in i. Den kritik som bottnar i kunskapen om det möjliga och att se denna möjlighet. Men hur som helst, jag kan inte erövra ordet kritik till något gott. Det låter för hårt i mina öron. Så devalverat är kanske ordet!

Förutom denna diskussion och de tankar artikeln gav mig vill jag i synnerhet tacka för de ord med vilka Henrik Berggren avslutar:

… det subjektiva ställningstagandet har tagit över. ”Jag tycker” är det magiska spö som förvandlar bedömaren till en passiv åskådare i stället för en aktiv kritiker. Det skulle bli lättare att undervisa i kritiskt tänkande i skolan om det fanns lite mer av den varan i det omliggande samhället.

Skolan samspelar med verkligheten utanför den. Jag är överens om allas ansvar i förhållande till lärande barn. Låt oss börja med de frågor elever spontant ställer.

Skolverket har i de blivande och tillkommande kursplanerna givit oss undervisningsplikt inom området källkritik. Det är bra att det finns. Jag har själv varit noga med att avsändaransvar och mottagaransvar omsluter såväl kritik som källkritik. Hur är vi varandras sändare och mottagare. Att förhålla sig kritisk till avsändare som inte ger sig till känna och där källans ursprung försvinner ur systemen och vi tror oss förhålla oss till källan. Google är ett lysande exempel på hur viktigt denna kunskap om källa, källkritik och hur frågorna ska ställas och utveckla lärande hos såväl lärare som elever. Jag skissar på en utvecklingsplan och utbildningsplan i progressionen av den undervisning som bör till.

Skolverket erbjuder oss alla Kolla Källan. Där för övrigt en artikel finns med mig och Kristina Alexanderson. Artikeln är skriven av Fredrika Mannerheim.

Anne-Marie

Källa: Kritik: Har blivit en bristvara, Ledarskribent Henrik Berggren, Dagens Nyheter 27 juni 2010

Bildkälla: Aftonbladets artikel 2010-01-12 om Anne Franks Dagbok och Mieps Gies och elevernas frågor under och i undervisningen av såväl källkritik som kritik.