Då jag började min lärarutbildning, den i klassrummet och tillsammans med eleverna, bad jag om att få besök i mitt klassrum. Det handlade aldrig om att något var på tok eller att någon elev var si eller så utan handlade om min egen utveckling av min profession och min undervisning. Det handlade om att säkerställa att jag förhöll mig på samma sätt mot alla mina elever och om jag inte gjorde det få stöd i hur att verka för att jag kunde få syn på och hur jag kunde få redskap att förbättra. Jag fick sällan frågan om varför utan min undran besvarades med misstänksamhet.

– Fungerar det inte hos dig?

Jag har haft många besök i mina klassrum. Lärare som har kommit för att se, delta och få fortbildning. De pedagogiska samtal vi har haft har handlat om att gemensamt tala om det som vi delat, själva undervisningen och hur eleverna har förstått, deltagit, engagerats och om de inte har gjort det hur man skapar engagemang och intresse och hur man delar undervisningen med dem, ser hur de lär och de förstår.

Jag inledde ett samarbete med psykologen Petri Partanen och han kom för ett långt besök där vi tillsammans gick igenom hur jag skapade relationer till eleverna genom undervisningen och hur eleverna svarade upp mot den och undervisningens innehåll. Med 29 elever behövdes fler ögon och då vi hade gemensamt uppdrag ur läroplanen kunde samtalen komma genom och ur styrdokumenten och praktiken. Dessutom hade jag mitt pedagogiska perspektiv och Petri Partanen sitt psykologiska. Dynamiken i samtalet kom genom de olika perspektiven.

Idag har jag uppdrag att handleda i undervisning. Det är ett fokus jag väljer att anta, att det ska handla om undervisningen, inte om läraren eller om eleverna. Läraren och jag har något gemensamt. Undervisningen. Det är den vi ska prata om, det är den vi kan dela perspektiv ur och det är den vi kan studera forskning, läroplan och pedagogiska frågor genom. Vi kan ha olika syn på saker och ting och det viktiga är att vi talar om det vi tänker och hur vi tror att det ska vara.

Jag ser också att skolan kan behöva en annan spegel som kommer med den som inte är van vid den specifika skolans perspektiv. Det gör något med oss om vi får se på andra sätt och det skapar nyfikenhet att upptäcka att det går att se på andra sätt än de invanda. Vi blir blinda för vår egen skolkultur. Ibland tänker jag att de pedagogiska samtalen kan vitaliseras genom att lärarlag delas upp mellan två skolor där grupperna blandas för att synliggöra det som blivit självklart vid en skola och inte är självklart vid en annan.

Jag tror vi ska tala till professionen. Då vi blir handledare, förstelärare och coacher är risken med vi som dessa får till uppdrag att rätta till något som är fel och som har brister. Det betyder att de externa kommer på en alldeles för hög häst, oavsett om de vill eller inte, och från det perspektivet är vi inte längre på samma golv. Vi ser upp och vi ser ned.

Vi ska se på det gemensamma och tillsammans med varandra, ur forskning och läroplan.