I många av mina böcker har jag skrivit om att envist fortsätta och inte ge upp om innehåll samt att genom innehåll skapa relationer till eleverna. Även om eleverna gäspar eller säger
– Du och dina jävla ord.
– Det här suger. Fatta. Inte igen. Va, ska vi prata om det här?
– Behöver vi det här?
– Varför då? Så meningslöst!
– Tråkigt! Tråååååååååkigt.
Värre är det när ingenting sägs. Inte en reaktion. Eleverna som lägger sig på sina bänkar och bara …
överallt uppmanas vi värdera upplevelserna med gilla eller ogilla
Vi lever i ett samhälle där vi ska värdera allt. Idag köpte jag ett filter till en elektrisk apparat. Själva köpet gjorde jag på egen hand, betalade själv med mitt kort, hade minimal kontakt med personen i kassan, kortbetalningens blipp, blipp. Innan jag kliver ut ur affären står den där apparaten som jag som kund uppmanas att trycka på. Hur var upplevelsen?
Upplevelsen? Jag funderar. Jag har ingen upplevelse av det hela. Men jag tvingas att tänka på hur det var. Det enda jag har gjort är att köpa ett filter, betalat och jag har inga inre känslor och om det yttre har jag inget att säga. Men så vet jag att för de som arbetar i butiken är de här gilla eller inte gilla viktiga.
– Kom ihåg att berätta om upplevelsen, sa en expedit till mig.
– Berätta.
– Ja, det påverkar oss. Vi får återkoppling på dem och om de är för många ogilla så blir det inte så bra.
Så jag gillar, trycker på grönt mest för att se till att de som arbetar under dessa förhållande får fortsätta att arbeta under dessa förhållanden. Mina tankar är av annat slag. Detta att gilla, ogilla och det snabba i att bedöma. Det vädjar till vårt känsloliv. ”Det kändes bra”.
Att uppleva innebär att vara direkt berörd av något. Man har upplevelser från något. Kriget exempelvis. Hemska upplevelser. Verkliga sådana. En upplevelse är något som värderas på ett känslomässigt plan. Inte rationellt. Jag luras att uppleva något som inte är en upplevelse och jag lär mig att värdera något som jag inte behöver värdera. Endast om något är på tok uppåt väggarna kan jag möjligen reagera. Inget har jag att uppleva av mitt inköp av ett filter. Möjligen upplevelsen av att vara snuvad på just en upplevelse.
Det omedelbara gilla-ogilla gäller inte i skolan
I skolan ska innehållet göra något med tankeverksamheten. Känslorna finns där också. De uppgivna, de glada, de besvikna och ja, alla möjliga känslor. Och trots det ska vi lärare undervisa och ”få med oss varenda kotte”. Att tänka tar tid. Att känna är ofta något omedelbart. Att utveckla vårt sätt att tänka likaså. Snabba slutsatser fungerar vissa gånger medan andra gånger kräver dagar, nätter och återigen dagar, dagar och kanske år för att utvecklas. Då grubblar vi. Släpper inte taget om det vi tänker. För att tankarna underhåller oss. Vi är inte klara med dem. De driver oss vidare. Ibland går tankarna i lås. Då behöver vi all hjälp vi kan få. De där rundgångarna som berättar att man inte duger är en sådan rundgång.
Men gilla och ogilla är svårt då kunskaperna inte går att häva in på några minuter och där vi kan pricka av ”done”. Vi är aldrig klara med våra innehåll. Tvärtom vi är i början av en livslång berättelse vars innehåll kan vidgar, fördjupas och kanske kan bidra till något innovativt nytt. Vi kan därför inte säga att vi är färdiga. Det är ett summativt förhållningssätt till innehåll som aldrig blir färdiga. Vi kunde säga
– Nu har vi fått något att tänka på. Nu får vi se vad vi upptäcker när vi lärt oss detta. Hur ser vi på … när vi kan det vi kan? Vilka sammanfattningar kan vi dra för att gå vidare? Vilka frågor har innehållet väckt? Vilka frågor driver oss att lära vidare?
Gemenskapen i klassrummet, själva fundamentet för att vi kan vara tillsammans och lära ihop kan vi bli värdefulla var och en av oss. Gemenskapen kan vi aldrig tumma på. Tvärtom. Den ska vi skapa, underhålla och sätta gränser för. Här inne är vi tillsammans. Vi är saknade när vi är borta. Vi bidrar till det som är undervisningens innehåll. Innehållet har värde och vi är värdefulla kring detta innehåll.
Och den förmåga vi lärare måste underhålla. Den handlar om en envishet, en varm saklighet och att inte ge upp om de innehåll vi har. Vi kan inte överge dem och sälla oss till det snabba och det känslostyrda. Det handlar inte om att gilla eller inte gilla innehåll. Det handlar om att på olika sätt möta innehåll, bli provocerad, bli nyfiken, bli uppretad och ställa frågor. Inte recensera, inte i förhand bedöma. Det ska vi inte göra som lärare. Vi måste envist fortsätta. Jag skriver om detta i de flesta av mina böcker. Och hur eleverna märker och upptäcker att det finns värde i det läraren visar och ger och att lärarens innehåll faktiskt påverkar på något sätt.
Det gäller att stå ut tillräckligt länge med det man har att ge. Att förhållningssättet är värdigt, vänligt och nyfiket även om det inte är det man ser och uppfattar hos sina elever. Innehållen vinner till slut, vägarna främjas till dialog och oliktänkande men vi engageras. Eleverna lär sig också att läraren kommer med vissa innehåll och att dessa är värdefulla för oss i skolan. Även om det inte upplevs så för läraren så måste någon tro på det vi gör. Och när läraren gör det så förändras förutsättningarna för eleverna att lära sig och låna av lärarens engagemang och lära av innehållen.
Att tvivla – en reflektionsmöjlighet
Det är fruktansvärt svårt att vara lärare. Många, många gånger har jag tänkt att – Det här fungerar inte – och haft känslor där jag velat ge upp men med hjälp av en reflekterande stund och att jag nedtecknar vad jag ser av det jag låter eleverna göra. Och då ser jag att eleverna kommer i tid, de frågar om de innehåll de är vana att möta, de vill att jag fortsätter och deras frågor förändras från ”när är det rast” till ”hur vet man det”.
Det där tvivlet hör till lärarens vardag. Det är inte farligt att tvivla. Men om vi skulle tänka i samma banor som det snabba gilla-ogilla skulle vi tvingas in i det kortsiktiga och inte till det lärande som kommer då man tagit sig förbi svårigheter och upptäckt att man både kan tänka och får lära sig. Det gäller för lärare såväl för eleverna.
Jag frågar inte hur upplevelsen var att läsa detta, ingen recension, utan vilka tankar det gav då du läste det jag skrev.
Ja, jag återkommer.
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: