Läromedlen och läsvanorna

Vad säger det om skolan när den saknar läromedel?

Inte ens ämnets texter finns att läsa. Läromedel framtagna av kunniga för att ge ämnets ingångar, sammanhang och öppna fönster mot nya världar att utforska saknas. Vad gör det med skolan när inte ens läromedel finns. Det är så fattigt, så dränerande fattigt.

Och de läromedel som trots allt finns. De ligger i högar i klassrummet. Slängs dit av eleverna eller samlas ihop av läraren. Kantstötta är de. Småtrasiga är de. Någon har ritat en bild på ett kön och den har ingen suddat ut och fortsätter därför att pryda omslaget. Den ointresserades avtryck. Om vi inte tar hand om böckerna så visar vi att dessa inte har något som helst värde och vad värre är – att innehållet inte heller har det.

Det problematiska är att böcker är böcker. Om en slags böcker förringas smittar det av sig på andra böcker. Jag har försökt att läsa läromedel i skolan. Det är svårt. Inte för att böckerna inte är intressanta utan för att de är så illa behandlade. Det känns gammalt och nött och mitt öga ser slarvet, inte omsorgen.

Jag talar ofta om värde. Jag talar ofta om identitet. Skolans inre värden. Skolans identitet. Vad säger den när böckerna inte syns ordnade? Vad betyder det att läsa när läromedlet inte görs attraktivt eller ens finns? Hur påverkar omsorgen om böckerna omsorgen om läsaren? En annan aspekt är den att läraren behöver fixa en kurs, ordna med innehåll, printa ut på nätet, ta kopior ur böcker, vara kreativ med att skapa material. Det behöver naturligtvis läraren få vara och möjligheterna ges att vara det om det finns en grundbok att orienter

Då jag undervisade i matematik brukade jag samla på mig ett bibliotek av läromedel. Jag hade alla matematikböcker från år 1-9 och jag hade en varierad uppsättning av olika matematikböcker. Det gjorde att eleverna kunde gå tillbaka, kunde utvecklas mer och att de tillsammans med mig kunde jämföra olika sätt att beskriva samma innehåll, dvs, att författarna hade olika förklaringar. Det ledde till att eleverna kunde välja vilken matematikbok de ville göra uppgifterna genom. En elev i årskurs fyra älskade ett visst moment i matematiken. Hon kom att gå en egen kurs där hon gjorde momentet i årskurs fyras bok, fortsatte i årskurs fem, sex, sju och åtta. Hon älskade just den möjligheten att läsa vidare. Andra kunde behöva få gå tillbaka och reparera en känsla av att inte kunna. Om böckerna fanns där kunde ju det få äga rum. Jag var mycket rädd om det fina lilla biblioteket av läromedel som jag byggt upp i klassrummet och som gagnade både min undervisning som elevernas lust till matematiken.

Lärarens kreativitet i ämnet ska frigöras

Jag tänker på ämnet geografi. Läromedlet kan utgöra den bas kring vilken läraren kan bidra med andra texter och fotografier, för att fördjupa och bredda men också genom att väcka förståelse och möten. Det är den kreativiteten läraren kan bistå med och lägga till det faktiska. Som att ge eleverna denna text, läsa den högt eller be eleverna omvandla sina kunskaper genom att förklara den här texten med det de har lärt sig. Här är den inledande texten om Sargassohavet. Den som Patrik Svensson skrivit i Ålevangeliet (2019):

Sargassohavet är nämligen ett hav som mer än ett tydligt definierat vattenområde är ett hav i havet. Var det börjar och var det slutar är inte helt lätt att säga då det inte låter sig fångas av den vanliga världens mått. Det ligger en bit nordost om Kuba och Bahamas, öster om den nordamerikanska kusten, men det är samtidigt en plats i rörelse. Med Sargassohavet är det som med drömmen, du kan sällan helt säkert säga exakt när du träder in eller ut, du kan bara veta att du har varit där.

Jag sörjer ibland klassrummens innehåll. De syns onödigt fattiga. I ett sådant rikt land.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Utredning läromedel 

 

Publicerat i Ansvaret, Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Kommunikationen, LÄSA I SKOLAN 2021, Litteratur och läsning, Redskapen, Skolrättigheter, Väck läshungern | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Läromedlen och läsvanorna

Undervisning med ett litet inslag av tävling

Undervisningen ska trigga igång eleverna. Inte alltid gör den det. Lärare som kan känna att de arbetar i motvind där eleverna inte är så intresserade eller ens vill. Det är också lätt att hamna i samma känsla och uttrycka:

– Du behöver bara göra tre.

Eller det mer uppgivna:

– Om du inte gör klart får du ta hem och göra det som läxa.

Det här är mycket svårt för en lärare. Man börjar tvivla på det man gör och det man ska lära eleverna och tvivlet leder till eftergifter. Det sitter snart en lite hackspett på axel som berättar att det inte fungerar och att du inte når fram. Men man gör det egna innehållet en björntjänst och reducerar det till ett pyttelitet innehåll, bara göra tre, där läraren vet att ”tre” inte alls räcker utan det handlar om att lära sig mer än tre.

Många gånger har jag hamnat där. Det är en eftergift och jag känner mig sällan nöjd med just ett sådant svar på det vaga intresset. Det är också att förringa ett rikt innehåll. De gånger jag sagt så har jag suttit och grubblat på hur jag kan göra annorlunda och hur jag kan säga på ett annat sätt för att främja lusten och viljan. Ofta handlar det om pojkarna.

I en rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien läser jag om den där tävlingsandan som kan vara en triggande faktor för lärande. Jag nickar då jag läser för jag har många gånger vänt på engagemang genom att tillföra just den. Jag gör inte någon tävling men jag triggar lusten att göra mer än tre. Den fällan vill jag inte hamna i.

– Kan du hjälpa mig att räkna hur många böcker det finns i bokserien xxx? frågade jag en elev.

Eleven räknade.

– Det finns 22, svarade eleven som fått i uppgift att räkna x antal böcker.

– Tack för din hjälp, svarade jag.

Pojken som läst fyra av böckerna i serien fick nu en bild av hur många andra böcker det fanns i samma serie. Alltså en bild av det som eleven ännu inte kände till.

– Får jag läsa dom, frågade eleven.

– Ja, välkommen till äventyret, svarade jag.

– Jag ska läsa alla, sa eleven.

Jag nickar bejakande utan att säga något. Jag måste hålla tillbaka mina ord eftersom dessa kan förstöra elevens vilja. Jag frågar istället nyfiket:

– Vilken ska du börja med?

Eleven tittar på böckerna. Får tänka en stund. Bläddrar lite fram och tillbaka i dem.

– Den här tror jag.

Eleven läste samtliga böcker. Under en veckas tid läste pojken alla och kunde inte sluta. Eleven var stolt över sin läsning. Så många hade han läst. Den glädjen får han njuta av. Jag delar den genom att säga:

– Hur var det att läsa den sista?

Eleven sa att det var svårt att välja nästa och nästa bok men konstigast blev det när det var två böcker kvar. Då bestämde han vilken som skulle bli den sista.

Ett annat exempel är det kollektiva uppsamlandet av ord. Jag har skrivit om detta i mina böcker och några lärare har återgivit för mig hur väl det har fungerat och hur roligt eleverna har tyckt att det varit.

Uppgiften lyder: ORD PÅ FEM BOKSTÄVER

Det här är ett annat exempel på kollektiv uppsamling av ord. Eleverna arbetar med bokstaven g. Jag får många ord att skriva upp och hinner inte riktigt med. Det tycker eleverna om.

Eleverna säger några ord och jag skriver upp alla de säger. De småpratar lite med varandra eftersom de frågar – hur många bokstäver har det här ordet – innan de ger iväg det till allas beskådan. När eleverna börjar ta slut på ord ber jag någon om hjälp att räkna de ord vi tillsammans har kommit på.

– Va, det är 89 ord, säger eleven.

Det går ett förvånat sus i klassrummet.

– Vad tror ni om att komma upp till 100, frågar jag.

Aktiviteten blir nu mer intensiv. När vi räknar nästa gång är vi uppe i 423 ord. Eleverna triggar varandra och säger att

– Vi måste komma upp till 500 ord.

Och så blir det. Den lilla frågan om att jämna ut 89 till 100 triggar igång ett litet tävlingsmoment. Den skadar ingen eftersom alla är med. Det är ett gemensamt arbete som skapas. Innehållen som skapas är också ett mått på den samlande tankeverksamheten. Eleverna måste tänka. Skolan är en plats för just tänkande och här kan jag se hur de tänker, prövar och utforskar.

– Nej, åh, det jag tänkte på hade sex bokstäver! A-M kan vi göra samma sak fast med sex bokstäver?

Det som avgör kvaliteten är att både arbetet och innehållet ges värde. Värdet med att hitta 500 ord tillsammans är kraften av det gemensamma arbetet samt att vi tillsammans kan mer ihop än var och en för sig. Värdet är också att vi får ord att upptäcka, stava och använda.

Elevernas egna förslag är en del av undervisningens utveckling 

Efter rasten bad eleverna om att få göra 1000 ord. De hade upptäckt att man kunde ta hjälp av böcker och leta i dem. Ett förslag som bidrar till undervisningens utveckling. Och när elever öppnar böcker gör böckerna ofta arbetet med att ha något att säga. De läser lite här och där och bekantar sig med böckernas innehåll.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Litteratur:

Generation Ekvation, 2021 

 

Publicerat i Hinder för lärande, Kommunikationen, Lärarens språk, Lektioner och lektionsförslag, Modellerna, Pedagogiska samtal, Undervisningen, Värdegrunden | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Undervisning med ett litet inslag av tävling

Killen som pluggade

Bilden har stannat kvar. Den visar pojken, 11-12 år, som varje dag noggrant följer undervisningen, antecknar och skriver och när arbeten ska göras är pappret välfyllt, språket rikt och nyanserat, engagemanget livligt och nyfiket. Eleven ställer frågor men tyst och försiktigt. En elev vi inte behövde oroa oss för. Och som sådan också en elev som vi inte uppmärksammar ordentligt. Den här eleven gör oss lärare trygga. Eleven utvecklas, lär och … ja, är inte inblandad i bråk eller i andra situationer när relationerna äventyras och måste repareras. Jag har inte kunnat släppa mötet med den här eleven.

Varje dag jag hade förmånen att möta eleven frågade jag lite om vad eleven tänkte om uppgifterna, om texten eleven skrivit och boken som lästes. Eleven började stanna kvar lite in på rasten. Kontakten är lika viktig för den eleven som för alla andra elever. Att bli uppmärksammad och inbjuden till samtal och i små mikromöten.

Alla gånger jag haft elever som är så studiemotiverade har jag suttit ner och frågat nyfiket, läst upp något eleven skrivit för eleven och då har andra elever också fått nys om det eleven kan och vem eleven är. I en klass kom den elev som hade störst behov av stöd i undervisningen att samarbeta med den där killen som kan och som pluggar. Det främjade kontakterna att synliggöra men också att visa engagemang och intresse för eleverna.

Ja, jag vet att vi inte hinner. Men det handlar inte om timmar utan snarare om värdefulla minuter och nyfiken närvaro från lärarens sida och göra det när tillfället ges.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Anpassning, Ordning och reda, Relationer och vänskap, Undervisningen, Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för Killen som pluggade

Ensamt och utsatt när jag började tala om undervisningen

Jag är praktiker. Min praktik syns i mitt klassrum. Klassrumsarbetet har alltid intresserat mig. I samspel med elevernas lärande har jag sökt förändra undervisningen så att den når eleverna med olika vägar. Ibland har jag tänkt att jag är en lärare med bläckfiskarmar. Det är många i ett klassrum. Många olika. En lärares arbete är det som sker i klassrummet. Läraren ska både ge innehåll och skapa en grupp.

Sällan har man talat om undervisningen. Då jag kom ut i skolan 1996 var jag nyfiken på hur jag kunde utveckla undervisningen. Rektorn uppmärksammade mitt arbete kring elevernas lust att läsa och snart var en tidning där och gjorde ett reportage. Sedan dess har jag önskat mig mindre av ljus på min person och mer av ljus på det innehåll jag vill diskutera, lära mig mer om och lyssna till kollegorna. Inte veta bäst. Utan nyfiket vilja lära mer och annat.

Här sitter fröken Undervisning! skrattade rektorn nedlåtande.

– Här sitter fröken Undervisning! skrattade en rektor nedlåtande då jag samtalade med mina kollegor och lyssnade till deras innehåll och deras beskrivande hur. Inte en gång hade rektor besökt undervisningen och ingen gång hade jag fått beskriva vad jag verkade för eller vad jag arbetade med för att lära mig om det jag gjorde och det jag upptäckte. Att rektor benämnde mig som Fröken Undervisning handlade inte om någon nyfikenhet från rektorns sida utan mer en benämning på vem jag var. Lärarna runt bordet reagerade men jag lät inte rektorns ord förstöra eller förringa det jag lyssnade till och det lärarna berättade. Fokus för skolans arbete är att utveckla undervisningen och det är ett lärararbete. Ofta kommer dessa förändringar utifrån upplevda behov – inte inskickade – utan rent praktiska men också av det slag där undervisningen inte förefaller att nå alla elever på det sätt läraren önskar.

Jag är inte fröken Undervisning. Jag är utbildad lärare, legitimerad sådan. Hur jag genomför undervisningen borde vara knutet till nyfikenhet, frågor snarare än till benämningar. Mitt arbete är att undervisa. Mitt arbete behöver att jag får tid att analysera det som har ägt rum i klassrummet, jag behöver få utveckla nästa moment, läsa på och söka upp andra innehåll som kan stötta min undervisning och mina tankar om den. Jag måste också få pröva utan att genast få frågor om resultat.

En kurs i det ovetenskapliga 

Jag blev inbjuden att vara en del av en kurs i hur man undervisar i läsning på en högskola. Jag vill inte benämna vilken men det visade sig att studenterna skulle nagelfara mig och ställa sig mycket skeptiska till det innehåll jag presenterade. Lärarkandidaterna berättade vad syftet med att lyssna på mig handlade om. Jag kom som en modell för det ovetenskapliga. Detta utan mig vetskap. Hade jag vetat hade jag gärna ställt upp för att visa hur teorier förverkligas i undervisningen och vilka spår man kan finna av det vi lär oss teoretiskt och hur detta kan gestaltas. Jag sökte upp den kursansvarige och sa att jag inte kunde vara en del av detta så länge jag själv inte var införstådd med hur de såg på min medverkan. Det här påverkade mig. Det är först idag jag berättar det. Det kom att göra det svårt för mig att forska, söka tjänst på högskolan och än idag skaver detta inom mig. Jag har alltid önskat att få kliva in i utbildningens tankevärld och forska för att disputera. Jag har sedan dess alltid läst för mig själv. Köksbordet belamrat med kurslitteratur som jag läst men inte fått papper på.

Att studera den egna praktiken 

Jag började studera det jag gjorde i klassrummet. Jag bjöd in texter ur böckerna och lät dem bli levande för en dag. Jag lät Jean Piaget sitta på en stol och funderade på ackommodation och assimilering. Jag skrev en bok om mitt möte med Lev Vygotskij då jag lät honom sitta vid en bänk och delta i undervisningen. Ibland log han. Så gör jag än idag. Väljer ut något som står i läroplanen och tänker och resonerar kring det som sägs – exempelvis – hur ser man att undervisningen möjliggör för eleverna att utveckla sitt språk i tal och skrift? Och vad säger eleverna själva om samma innehåll? Har de upptäckt att de får fråga, berätta, återge och tänka kring det jag gett dem av innehåll?

Behovet av andra som ser och behovet av att tänka ihop

Min studier av klassrumsarbetet innebar också att jag behövde andra ögon än mina egna. Jag har mejlat professorer med frågor och välkomnats med det jag undrat. Fått nya tankar kring det specifika jag undrat kring och lärt mig om att möten inte innebär att en tanke plus en tanke gör två tankar utan tvärtom genererar fler tankar än tre. Möten fungerar så. Läst om böcker som jag än gång fann intressanta och upptäckt att nya saker nu är tillgängliga ur dem. Jag har alltså utvecklats och mitt lärande förändrats. Det nya som jag inte såg kan nu bli tillgängligt för mig.

Texterna hjälpte till att ge mig dem men jag såg ju också det jag ville se och kanske var det så, snarast helt troligt, att jag missade annat, dvs det jag inte såg. När jag vid en skola bad skolpsykologen komma för att studera mitt förhållningssätt bemöttes jag av misstänksamhet. – Har du problem?

Nej, jag hade inte problem. Jag ville utveckla min förmåga att se varje elev. Kunde skolpsykologen bistå. Det kunde inte skolpsykologen. Det gjorde att jag fick en extern skolpsykolog att komma. Det var Petri Partanen. Han stannade en hel dag. Han var nyfiken, följande och icke värderande. De efterföljande samtalen handlade om hur jag underhåll relationerna och samtalet har fortsatt utbildat mig.

Den ensamhet som uppstår då frågorna inte väcker nyfikenhet

Jag läser på Twitter om ensamheten som skapas när man börjar gå en annan väg. Vilken väg detta än må vara. Och jag har känt mig mycket, mycket ensam. Jag började blogga. Själva bloggandet startade inte för att skapa mig ett namn utan för att kunna se på mitt arbete genom andras ögon. Jag sökte inte recensionerna – så bra, så jävla dåligt – utan reflektionerna och frågorna.

Jag har heller aldrig någonsin velat vara något annan än läraren. Den som undervisar.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i Autodidakten, Frågekonsten, Kollegialt lärande, Kommunikationen, Lärarens språk, Litteratur och läsning, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier, Undervisningen | 2 kommentarer

Den varsamma läsmiljöns möjligheter

Ett omslag är också en presentation. Här leder dörren in i boken. Jag har ännu inte läst boken men omslaget har jag studerat. Det kan vi låta eleverna också göra.

Under en vecka undervisade jag elever som kom från olika länder. De kunde alla läsa och det gör det hela enklare att undervisa dem i texternas världar. De visste redan om att böcker berättar och de kan sitt alfabet. Det visade sig också att de var vana läsare eftersom läsandet var etablerat i skolorna. Man läste helt enkelt.

Man läser för att man får och kan läsa.

Kanske är det så enkelt. Man läser för att man får och kan läsa. I de flesta amerikanska klassrum jag besökt eller utbildat mig i har mängder av böcker, likaså på Nya Zeeland där jag är utbildad. Vill man att barn ska läsa och uppskatta böcker måste det finnas böcker att läsa. Men att det finns böcker räcker inte. Det måste synas att böckerna är värdefulla och att de är värda vår nyfikenhet. Inte sällan kan man se böcker behandlas så illa att de inte i sig själva främjar läslusten. De syns så illa omhändertagna. En skola skulle ha besök av Skolinspektionen och hävde in böcker i några bokhyllor i skolans korridor. Det såg bra ut vid första anblick men då man gick närmare och studerade hur böckerna stod i hyllorna kunde jag konstatera att det här var hafsverk för att ge en yta men utan att ge böckerna värde.

Ge boken värde genom att behandla den med värde

Det är lätt att ge böckerna värde även om vi har få böcker. Den bok vi har i våra lärarhänder kan vi ägna den omsorg boken behöver. Vi kan både visa och säga att vi är glada över att just få läsa den här boken. Som lärare kan man också visa att man läst boken som man nu vill läsa för eleverna. Då får boken värde eftersom den ges värde.

Bokdukning: Ett sätt att ge värde är att duka för böckerna 

Att ge boken värde kommer också med det jag tidigare beskrivit som ”bokdukning”. En sådan handlar om att lägga ut böcker på ett omsorgsfullt sätt så att de blir sedda och samtidigt kan ge en överblick. På varje plats jag är, oavsett jag är i handledning eller då jag undervisar, bokdukar jag. Jag lägger upp den mosaik av böcker så att böckerna kan få utrymme och visa upp sig. Jag har upptäckt att eleverna går en sväng runt böckerna, börjar prata om dem och tar upp och läser lite här och där. Här är det också viktigt att jag inte genast säger att nu har du valt en bok utan att jag visar att det är tillåtet att lyfta upp en bok och titta lite i den för att sedan lägga tillbaka den. Så gör ju också jag. I bokhandeln läser jag baksidor och studerar hur läsvänlig boken är för mig, vilket typsnitt och vilken storlek det är på typsnittet. Med eleverna kan jag berätta att också jag läser lite här och där.

 

Detta fotografi visar en bokdukning där temat är Alfons Åberg. På ett annat bord finns andra böcker. Jag blandar gärna alla sorters böcker. Jag värderar inte om böckerna är för svåra eller för lätta, så behandlar jag inte läsaren eller boken.

Låt boken presentera sig 

Att ha kännedom om böcker är också en kunskap samt kan betyda att man vet vad man vill läsa längre fram. Jag gjorde detta i en årskurs fyra där jag lade fram Dostojevskijs Brott och straff eftersom jag läste den. Eleverna lyfte och tittade, kände bokens tyngd och frågade varifrån författaren kom. Det gjorde att boken fick en presentation långt innan den kunde bli läst. Jag tycker inte att vi ska vara rädda för den presentationen som visar det kommande och det som finns för framtiden. En elev kom senare i årskurs sex och frågade om just den boken, dvs, två år senare och jag kunde ta med mig den och eleven fick titta lite i den återigen. Många år senare fick jag veta att eleven läst boken. Det långsiktiga läsfrämjandet skulle man kunna kalla det. Men då är vårt främjande inte av det slag att vi genast får ett kvitto på vår insats för elevernas läsande.

Studera elevernas intresse och lyssna varsamt till de samtal de för

Bokdukningen synliggör också vilka böcker eleverna har tittat på och vilka de har berört. Det ger mig förståelse för att böckerna väckt intresse. Jag låter det få vara så. Jag säger inget om att eleverna måste läsa dem. De har fått orienterat sig i vad som finns att läsa och de har fått samtala med varandra om de böcker de har fått se och ta del av.

Nåväl, följden av denna bokdukning blev att en elev under denna vecka kom att läsa alla böcker som fanns framlagda i klassrummet. Han var sju år. Han var i Sverige för att läsa, tala och uttrycka sig på svenska. Han skulle få utbildning i det svenska språket och kunna använda det på ett, som läroplanen så vackert säger, ett rikt och nyanserat sätt. Han läste sammantaget 39 böcker. Det betydde att han också att han fick välja läsningen i första hand och det gav avtryck på de andra eleverna. Här fick man läsa.

Lärarens nyfikenhet och lärarens bedömningar – en tunn hinna mellan dessa förhållningssätt

Vad gör jag då? Ska jag inte kontrollera och ge uppgifter? Min uppgift blir då att visa min nyfikenhet på samma böcker. Vad handlar den här boken om? Vem skulle kunna läsa den här efter dig? dvs ställa nyfikna men varsamma frågor om boken eleven läst. Visa intresse snarare än att bedöma läsaren. Det är en mycket skör hinna mellan nyfikenhet och bedömningar. Det jag måste göra är att dela elevens läsande innehåll och ge det värde.

När jag bokdukar för lärare låter jag mina egna böcker finnas med. De är välfyllda med lappar och anteckningar. Lärare kan fråga – Får man titta i den där? och naturligtvis får man det. Lärarna läser då något som jag strukit under eller bläddrar igenom boken för att se vad den kan handla om. Precis som jag gör när jag väljer bok att läsa. Oftast leder ett sådant möte med att boken tar ett grepp om mig och jag inser att boken har gjort arbetet med att få mig att läsa.

Så vad vill jag med det här inlägget?

  • Duka upp med böcker i klassrum
  • Ge böckerna värde genom omsorg och nyfikenhet
  • Låt eleverna bekanta sig med bekanta och främmande böcker
  • Låna ut din pedagogiska nyfikenhet och håll tillbaka bedömningarna av läsaren
  • Se till den sociala aspekten  – elever måste få prata om böckerna när de tittar på dem
  • Lägg gärna ut flera böcker som har samma titlar
  • Säg inte att vi måste läsa
  • Upptäck vad bokdukningen kan möjliggöra
  • Läs själv och visa att du är intresserad av böcker

Tänk likvärdighet och ge eleverna rika möjligheter att läsa i skolan

Jag önskar er alla en god skolstart och minns att ge eleverna rika möjligheter att läsa i skolan. En likvärdig skola kommer med möjligheten att få lära sig att läsa och att få behålla sitt läsintresse under skoltiden och för framtiden.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, Boken i undervisningen, Hur lärde du dig att läsa?, Kommunikationen, LÄSA I SKOLAN 2021, Pedagogiska miljöer, Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Den varsamma läsmiljöns möjligheter

Terminsstarten och den nödvändiga inbromsningen

Porträtt årskurs fyra. Det blir bra när eleven får arbeta i lugn och ro.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är snart rusningstid i skolan. Lärarna arbetar en vecka innan eleverna kommer. Det ställs iordning. Det plockas upp ur kartonger. Någon letar efter ett runt bord. Någon annan saknar några viktiga småsaker. Det letas. Det är mycket som ska hinnas. Stressen slår rot. Det är terminsstart och snart känns det som om vi springer. Vi säger

”Jag kommer så fort jag kan … jag ska bara … har du sett … vet du var den är … jag saknar det här …”

Detta med att skynda. En skola är egentligen en långsam plats. Vi behöver tänka. Vi behöver reflektera. Vi behöver bearbeta stoff, ordna med undervisningen, planera frågor och studera texter. Vi behöver koncentration.

Jag funderar ofta över tiden. I Kim Salomons bok ”Jag anklagar…!” läser jag om accelerationen början:

Livsvillkoren ändras radikalt under 1800-talet. Nya typer av kommunikationer möter industrialismens behov. Allt går fortare. Välden sätts i rörelse i ett aldrig skådat tempo. I början av seklet kan människan inte förflytta sig snabbare än en häst galopperar. Sedan kommer järnvägen och decennier senare följer nya och effektivare färdsätt. Telefonen öppnar för en annan typ av kommunikation och betyder enligt dåtida uppfattning att det blir möjligt att vara på två platser samtidigt.

I ljuset av detta korta stycke tänker jag på skolan som nu börjar. Skolan sätts i rörelse. Mer ska göras och mer ska bli gjort. Allt ska göras effektivare och vi har utvecklat vår kommunikation med våra mobiler och kan förväntas svara i hast och vara tillgängliga omedelbart. Kommunikationen behöver ingen plats eller rum. Den är på något sätt alltid möjlig.

Och utvecklingen skyndar vidare genom ytterligare innovationer som påverkar det sociala livet och kommunikationen i världen:

det tog 38 år från att radioapparaten hade uppfunnits tills det anns 50 miljoner exemplar världen över, medan tv-apparaten ett kvartsekel senare fick samma spridning på bara 13 år och det för internetanslutningar bara dröjde 4 år innan den femtioen miljonen hade passerats.

Rosa, Hartmut. Acceleration, modernitet och identitet, 2013

En utveckling som påverkat oss och vårt sätt att kommunicera. Då boken skrevs har accelerationen ökat. Eleverna känner också av den här accelerationen. De kan knappast låta mobilen ligga eftersom de då missat poäng i något spel eller missat något inlägg som det eventuellt kommer att talas om.

Jag tänker att här ska skolan inte hänga med. Det handlar om att göra precis tvärtom. Studera noggrant. Utveckla koncentrationsförmågan. Se till att göra klart arbeten och häva inställningen att inte hinna. Vi hinner en del och det vi hinner ska vi lyfta fram.

Den behövliga inbromsningen kan komma med frågorna:

– Varför känner jag stress? Hur påverkas jag av hinna? Vad är det som är så skyndsamt?

I sociologen Hartmut Rosas bok (2013) Acceleration, modernitet och identitet beskrivs hur vår stress också av det faktum att vi inte vågar stanna upp eftersom vi upplever att vi befinner oss på ett sluttande plan. Man kommer helt enkelt efter. Det ska gå fort. Om inte skapas en känsla av att vara på efterkälken. Denna känsla innebär att man ständigt befinner sig på ett sluttande plan. Därför skyndar vi. Vi påverkas både inom vårt yrke och i vårt privatliv. Vi ska skynda. Vi måste springa. Varför behöver vi fråga oss.

En lärare behöver få tillgång till förmågan att skapa närvaro. Närvaro handlar om att bromsa in och fullt ut befinna sig här och nu där man är. Närvaro handlar om att ta in det som är och vara öppen för det som sker. Det har med varande att göra. Eleverna behöver kunna låna närvaro och koncentration av sin lärare. Närvaro möjliggör för kontakt och kontakt behövs för att lära sig. När vi är stressade är vår tolerans liten. Utlösande för den stress vi känner kan då vara en liten, liten händelse i klassrummet. Inte något stort utan något litet som gjorde det svårt för oss. Det samtida som kommer med att här och nu befinna sig krymper för de krav som läraren känner och upplever.

Skolan behöver vara en långsammare plats. Mer reflektionsmöten snarare än påfyllnadsmöten. Strukturerade möten med stringens där en fråga kan utvecklas i bredd och djup. En känsla av meningsfullhet och tillhörande. Vi behöver med av beständighet och stabilitet i skolan. Inte ryckiga insatser och trubbiga verktyg. Vi behöver skapa ett inre klimat där erfarenheterna får ta plats och där förväntningarna får verklighetsanpassas. Visionerna måste få leva men vi behöver realitetsförankra dem. Är det ens möjligt att nå detta vi talar så mycket om? Hur skulle en mer verklighetsnära mål kunna formuleras? Det handlar om värde. Det vi gör i skolan ska vi polera fram, sätta ord på och resonera kring.

Skolan är en plats där vi kan dela uppmärksamheten mellan oss. Det kräver tydliga fokus men också mindre av konkurrerande innehåll som stör. Vi behöver också en gemensam avsikt eller anledning. Det vill säga vi kan komma överens om hur vi ska gå tillväga då vi möter olika innehåll samt att vi här och nu delar en känsla av den viktiga samhörighet. Vi är tillsammans här och nu.

Hej HOPP kära ni,

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i Hinder för lärande, Lärande, Om jag vore rektor, Skolstart, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Terminsstarten och den nödvändiga inbromsningen

Bristernas förbannelse

Under många av mina samtal med lärare och rektorer förefaller skolan gisslad i föreställningen om att den brister. Vi har lärt oss att prata om bristerna och vi har lärt oss att bedöma våra arbeten utifrån de brister arbetet har och vad som fattas oss av kunskaper och vad som fattas eleverna i fråga om uppfostran och ”vad det är man inte har gjort i hemmet och som nu kommer göra det svårt för eleven att…”

I ordboken förklaras brist som ett underskott, otillräcklighet och otillräcklig tillgång. Jag utgår ifrån dessa tre då jag funderar.

Närvaro påverkar

Under drygt ett halvår har jag varit elev i ett klassrum. Det har varit lärorikt på många sätt. Att sitta längst bak i klassrummet och förstå det som sker därframme krävt att jag spetsat öronen och på distans försökt att delta. Intill mig två elever som oavbrutet pratar om det skolan ger trots att de inte ska prata så är de aktiva kring de innehåll som presenteras. Det har lärt mig att oavsett om eleverna ”gör” något eller producerar ett papper så är de med och om man är i klassrummet är det mycket svårt att inte ta del av det som sker där även om man inte ger ifrån sig det som skulle kunna göra läraren trygg, dvs, svar på ett papper som kan tas emot som ett slags kvitto. Närvaro i klassrummet är därför det vi ska sträva efter och det vi ska främja. Brist på omedelbara gensvar kan verka besvärliga och göra att läraren tvivlar men jag skulle säga – bara fortsätt. Innehållet kommer till liv genom att läraren håller det i fokus samtidigt som läraren behöver uppfatta minsta rörelse av intresse och fånga upp det och skapa gemenskap genom innehållen och tolerans för att vi möter dem på olika sätt. Det är i skolan vi ska få lära oss. Kan vi inte ska vi få lära oss. Inte få vår oförmåga och kunskapsbrist underhållen utan utmanad. Se till ryggsäcken som skolan fyller.

Elevernas underskott

Under många år har vi talat om bristerna. Bristerna med skolan, undervisningen och bristerna som kommer med barnens uppväxt och att det är så mycket som fattas barnen som kommer till skolan. Ja, inte alla barn, en del barn har tillräckligt av det vi önskar att barn skulle ha; som läsande föräldrar vars bokhyllor dignar av god litteratur och där barnen fått växa upp med godnattsagornas äventyr. Sen finns det de barn som inte har fått göra det. Och vi ser till bristen och låter den bli ett verktyg för det som vi kan förklara av elevernas lärande. Om de bara hade andra förutsättningar. Istället för att underhålla den brist vi ser kan skolan förebygga genom att exempelvis etablera goda läsvanor där dessa inte existerar, läsa högt ur böcker så att texterna förvandlas till innehåll snarare än textmassa och anta ett förhållningssätt som visar på skolans ryggrad. Det eleverna inte har fått det kan skolan ge. Det ska skolan ge.

Lärarens känsla av otillräcklighet

Bristen har också smugit sig in i lärarens ryggrad; ”vi hann inte med det vi skulle” pekar på ett bristtänkande och berättar att vi inte ser till det som har ägt rum utan vad vi tänkte skulle ske. Inte till det faktiska som ägde rum då eleverna frågade om vattnets kretslopp, varför Greta strejkar, om vad som händer i huvudet när man blir störd eller för den delen om vilka kläder man hade under Finska vinterkriget. Frågor som uppstod då vi undervisade om det eleverna inte vet eller kanske hade ett litet hum. En sådan bristsyn underminerar vår professionella självkänsla. Vi känner oss otillräckliga. Vi räcker inte till. Att inte räcka till för eleverna och för undervisningen är en känsla varenda lärare känner. Men att vi räcker till tillräckligt mycket för att eleverna arbetar, frågar, tänker och lär sig är sällan något vi tänker på eller underhåller som innehåll att bygga vidare på. Kanske känner vi oss osäkra då en rektor frågar, en förälder undrar och vi känner oss kritiserade eftersom ett bristtänkande medför att vi känner skuld inför något och att vi inte har gjort det vi ska. Bristen förstärks då läraren har alltför lite tid att analysera, reflektera och koppla samman undervisningen med det eleverna gjorde, frågade och lärde sig. Utan en sådan möjlighet till resonerande och reflekterande tid kommer vi aldrig att etablera en känsla av trygghet och upptäckten hur vi påverkar och vad eleverna lär. Läraren måste också få tid att utveckla pedagogiken genom reflekterande samtal där läraren upplever sig kompetent och kunnig och där frågorna tillhör den dagliga aktiviteten bland lärare. Detta är ingenting som går att hasta fram. En sådan möjlighet kräver tid men också respekt för en lärares arbete.

Den otillräckliga tillgången

I klassrummet råder en slags otillräcklig tillgång. Mycket tid går åt att leta efter något som borde vara en självklar del av ett klassrumsarbete. Lärarmaterialet är litet, för att inte säga obefintligt, skolböckerna som skulle främja läsandet lyser med sin frånvaro. En sådan brist som underminerar de läroplansord som säger att eleverna ska få lämna grundskolan med ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift. Brister vi kan åtgärda. En av skolans resurser kan gå en morgonrunda med pennor av olika slag och för olika syften, att papper finns i skåpen och att kartböckerna är tillräckligt många för den kommande geografilektionen. Det vore att främja lärarens och elevernas arbete och bespara lärarna tid som går bort till ingenting. Samma sak kan gälla för tekniken. En teknikansvarig kan dagligen ta en runda i klassrummen för att checka av att allt fungerar. Detta istället för att läraren ägnar undervisningstid åt något som inte gagnar elevernas lärande ett endaste dugg annat än att vänta. En vaktmästare som någon gång i veckan fixar borden vars ben har ruckats på, stolarna som vickar och haltar. Att skolan sätter fokus på att förutsättningarna för undervisningen underhålls och möjliggörs. Inte något en lärare ska behöva påtala och fixa. Jag har mycket att säga om bristerna som kommer med lärarnas förutsättningar för att göra sitt viktiga arbete och återkommer rörande den frågan.

När det kommer till undervisningsmaterial finns det mycket att fundera över. Ett klassrum som saknar böcker, saknar uppsättningar av framtagna läromedel och en mängd olika källor till de ämnen vi har att lära oss. Om vi vill att barn och unga ska tycka om att läsa måste vi visa dem att böckerna har värde och innehåller något vi kan bli intresserade av med ett språk som berikar oss tillsammans. Där är vi alla ansvariga. En bok i en lärares hand är att visa att här läser vi. Där behöver vi vår tanke och vår handling och vår dagliga nyfikenhet på vad som står och vad som väntar när vi läser.

Lärarprofessionen

Jag har under mina år som handledare, föreläsare och undervisningsutvecklare träffat många lärare i samtal och deltagit i undervisning och i klassrum. Jag förundras över att vi så sällan diskuterar lärarnas dagliga arbete, deras vilja och förmåga och den kunskap de har och hur de själva kan få beskriva vad de behöver. Vi vet att lärare behöver fredas från arbetsuppgifter och behöver känna lugn och mindre av stress för att kunna möta de elever som ser den lärare som de ska få lära sig genom och ha kontakt med. Vad är viktigare än detta?

Jag återkommer.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Skolorden, Verkligheten | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Bristernas förbannelse