Minnet av den sorgligaste av skolstarter

Jag hade uppdrag att vara på en skola. Att verka för att undervisningen når fram var det verkliga uppdraget men i samma stund man är i en skola ser man också skolan. Stressen hade redan letat sig in i den. In i lärarna. Jag såg det redan första dagen. Också jag kände mig på språng även om jag satt ner. Det gick inte att låna lugn någonstans.

Så var det skolstart. Lärarna som beredda som skolan tillät dem vara. Lärarna med ögonen för eleverna och att ta emot. Men stress och massor av redan inbokade möten under skolstartsdagen gjorde, och gör, lärare upptagna. En upptagen lärare är inte lika kontaktbar som en som inte är fylld med annat. Närvaro i skolan är en brist. Den närvaro som lärare vill och bör ge sina elever. Den som kräver att saker och ting är på plats och att annat inte konkurrerar med lärarens koncentration.

Så kom den lille killen. Han var välputsad, finkammad, nyklädd och hans ansikte nyfiket. I handen bar han en röd ros. Rosen hade en lång stam som slutade i ett plaströr med vatten. Jag kunde inte annat än att fråga den lille killen om rosen.

– Jag ska ge den till min fröken, sa pojken.

Fröken var en glad och varm lärare men denna dag ville det sig inte riktigt. Det var för mycket för läraren. Allt det där som borde vara klart var inte klart. Kopiatorn var upptagen sedan tidigt denna skolstartsmorgon. Efter uppropet fick eleverna rast. Pojken kom med sin ros. Ännu hade han inte kunnat ge sin fröken den. Nu höll han den lite slarvigare och ibland släpade han rosen efter sig på rastgolvet. Jag hade rast och frågade honom om rosen.

– Jag ska ge den sen, sa pojken.

Jag sökte upp läraren men fann att läraren var upptagen i ett möte med några föräldrar och rektorn var också där. Det var inte tillfälle att störa.

När dagen var slut kunde jag se pojken lämna skolan. Det var en ynka liten rest av den tidigare så ståtliga rosen. Han slog med rosen i buskarna. Slängde det som var kvar.

Jag tänker ofta att lärare inte vill att detta ska ske. Någonsin. Jag har inte hört någon lärare säga att de inte vill vara där för eleverna. Jag har däremot träffat lärare som med andan i halsen och en puls som är alarmerande inte förmår att se och närvara. Därför är jag av den åsikt att en skola som värnar lärarnas kontakt med eleverna och ser till att lärarna inte springer i tanke och på ben kan bidra till att främja den viktiga relationen som kan byggas upp mellan lärare och elev. För relationer skapas även om vi inte ser dem. Bristande kontakt är också en slags relation.

Den lilla eleven hade rätt till en skolstart där mötet mellan lärare och elev främjades och fredades. Den lilla eleven hade också rätt att bli bemött som den som firade sin skolstart och den gemenskap han skulle träda in i.

Jag tror på reperation. En sådan kommer med att man tar kontakt med eleven och frågar om rosen. Inte att man ursäktar sig utan att man ger eleven utrymme att bli emottagen för det är vad eleven få bli.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Inkludering, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | 1 kommentar

Att lära sig och leka sig till alfabetet

Ur mitt ritblock.

– Jag måste fråga dig, sa föräldern. Trots att mitt barn kan alla bokstäverna, kan han inte läsa. Vi har tränat och tränat. Varför kan han inte?

– Hur gammal är han?

– Snart fyra.

Det vi vill att våga barn ska kunna, övar vi dem på. Men barn tränar hela tiden och deras träning är här och nu. Den kallas lek. Leken är till skillnad från den målinriktade träningen något som uppstår i nuet och är öppen för den som vill leka med. Leken har inga framtidsplaner eller uppställda mål. Näringen till leken finns i det barnet har varit med om. Näringen till leken finns i miljön och det som går att röra på. Leken är barnets sätt att förstå.

Att träna barn på bokstäver är som att utbilda dem. Barn lär sig bokstäverna om föräldrarna är nyfikna och smittar barnet med sin nyfikenhet. Det gemensamma som uppstår i leken. Skillnaden mellan att öva och att leka är stor. Öva betyder att det vi gör ska ge resultat, något ska uppnås som kräver motprestation. Föräldern vill och barnet känner av det. Nu ska vi lära dem. Vi vill ju så gärna att de kan.

– Det måste gå bra i skolan. Jag vill att det ska gå bra för mitt barn i skolan. Jag är rädd för att mitt barn ska komma efter.

Det här är anledningen till övandet av bokstäver. Inte sällan handlar det om förälderns erfarenheter av den egna skolgången. Känslan av att känna sig dum, att inte kunna, allt sådant man absolut inte vill att det egna barnet ska behöva känna. Det förebyggande åtgärderna kommer av yttre press att göra barnet dugligt för det kommande.

Barnet som behöver förälderns trygga famn och närvaro känner att föräldern har ett annat fokus med bokstäverna än att leka. Leken är en slags träning men på lekens villkor. Den är nog i sig. Barn tycker om att leka. Prestation handlar om att göra något för att duga. Leken har inga sådana ingredienser. Det är en svår balansgång för de vuxna att uppfatta leken och inte ta över och kväva den.

Att leka är att vara tillsammans, följas åt och skapa innehåll eller för den delen möta innehåll. Risken med att träna är att det inte alltid ger det resultat man förväntat sig. Dels för att man har för högt ställda mål, i detta fallet att barnet lär sig läsa tidigt.

En annan risk med träning är att man som förälder inte känner sig nöjd. Man blir besviken. Barnet i sin tur tror inte att det duger som det är. Föräldern måste bli nöjd.

Det är inget fel i att leka med alfabetet och lära sig bokstäver. Tvärtom. Det är ett roligt äventyr. Det gör att skyltarna i affären går att upptäcka.

Alfabetet har många bokstäver. De är både olika och lika. M blir W om man vänder och vrider på det. A förändras till Å och Ä med hjälp av några prickar. Varje bokstav kan skrivas på flera sätt. Som stora och små. Stora O och lilla o. De är lika varandra fast olika stora. Typsnitten är i sig ett äventyr att upptäcka.

Ofta lär vi barnen de stora bokstäverna. Och kanske gör vi det för att dessa är/förefaller vara lättare för när vi skriver dem tillsammans med dem. Och barnet som lånar pennan prövar att skriva efter. Så mycket betyder relationen för barnet.

Så även om du vill träna så försök att pröva din förmåga att leka. Det målinriktade arbetet som du som förälder har behöver lite svalka och barnet ditt behöver din arm, din famn och din värme. Det skapas genom att ni har roligt tillsammans. Barn älskar att känna igen sig. Så när leken med bokstäverna skapar upptäckter – de finns i böckerna – så dela glädjen med barnet.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Delvis ur min bok VÄCK LÄSHUNGERN, 2018

Publicerat i Bokstav/bokstäver, Föreläsningar jag ger, Modellerna, Väck läshungern | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Att lära sig och leka sig till alfabetet

Lärarens lyssnande och elevens talutrymme

Idag högläste eleven för mig. Jag lyssnade. Jag fick en berättelse. Jag tackade eleven för att jag fick lyssna.

Och jag noterade att:

  • eleven läste korrekt
  • eleven berättade lite mer om det som stod i boken
  • eleven förklarade illustrationerna för mig
  • eleven frågade om ord som eleven behövde för att kunna utveckla bokens handling på svenska
  • tonfallet var korrekt
  • eleven skrattade till vid en händelse

Jag brukar tänka att min uppgift är att vara tyst och lyssna noga. Jag vill inte bedöma elevens förmåga genast, jag vill undvika att eleven presterar för mig. Då det gäller skönlitteratur är det viktigt att visa att jag är intresserad av det eleven berättar. Det är så eleven bekräftas och det är så vi skapar gemenskap. Det jag ser att eleven behöver det undervisar jag om vid ett annat tillfälle och befriar eleven från känslan av att inte kunna.

Jag ställer frågor men inte av det slag att jag på ett klurigt sätt försöker komma åt det eleven kan och inte kan utan in mot de innehåll vi delar för stunden.

– Hmm, jag undrar vad de har i sina kaffekoppar? Måste det vara kaffe?

När vi haft vår stund över boken tittar eleven på mig. Är glad. Jag tackade återigen för att jag fått lyssna till det eleven läste. Jag berättade att jag också tänkte på gumman, gubben och alla djuren. Det är handlingen vi ska diskutera. Det är den vi delar.

Och minns – hellre en värdefull gemenskap över ett innehåll under några minuter. Och om du tänker att du inte hinner så minns att du inte behöver göra varenda elev på en dag utan öva upp dig så att du som lärare kommer nära det eleven är intresserad av och det som gör att du förstår vad du kan bekräfta och utveckla i undervisningen.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Hur lärde du dig att läsa?, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Ordförrådet, Textsamtal, Undervisningen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Lärarens lyssnande och elevens talutrymme

Sången gör att vi artikulerar ord, bokstäver och dess ljud

Under sommaren har jag undervisat hitresta elever i det svenska språket. Det absolut roligaste vägen är den via sången. Mycket snabbt lär sig eleverna orden i texten, även om de inte förstår vad den handlar om, berörs de av själva musiken. Och den gemenskap som sången möjliggör.

Jag har tänkt mycket på detta med att ljuda och artikulera text. I en sång blir varje ändelse viktig. Man sjunger så tydligt att varje bokstav kan höras;

Sjön är så varm

och vi badar varje dag

och jag hoppar i

utan att bli rädd

för nu simmar jag så bra

lyder några textrader ur Evert Taube och Brevet från Lillan. Om jag säger samma saker i talet blir det mindre tydligt vad varje ord börjar och slutar eftersom det är så välkonstruerat att tonerna samspelar med hur ordet ska sjungas. Också ljuden låter det om. ”Sjööön är så varm” låter ljudet ö bli längre och tydligare.

Under en vecka har vi sjungit bland annat:

  • Pappa kom hem
  • Vem kan segla förutan vind
  • Äppel päppel
  • Måndag gör jag ingenting
  • Lilla snigel
  • Byssan lull

Eleverna är från olika länder och i åldrarna 8-12 år. De ber om att få sjunga vilket gör att vi sjunger varje dag. Den lilla sången om snigeln har vi sedan gjort om för att passa till andra saker som ska akta sig.

Det fina har också varit att ”akta dig” har diskuterats och dramatiserats och därmed överförts till andra sammanhang. Ja, i stort sett har sångerna kommit till liv och skapat gemenskap i gruppen. Nu har sjunger vi några andra sånger men kan dem ännu inte. Men efter en dag så har de lärt sig.

Det roliga har också varit att eleverna har tyckt om sångerna. De nynnar dem och ber om att få sjunga dem. Och de skapar gemenskap. Farfar Felix Körling sa att barn behövde trudilutter och att musik ska trudiluttas upp för barn. Jag delar hans tanke.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Kommunikationen, Musik, Ordförrådet, Svenska | 1 kommentar

Språkande i fikarummet – att delta i det vanliga

Under våren har jag haft förmånen att träffa och undervisa en person som velat lära sig mer svenska. Känslan av att språket inte räcker till har väckt en slags inre fråga om att inte veta hur man talar i vanliga och återkommande situationer och att vara rädd för att inte förstå eller bli förstådd. I språkliga miljöer; som en arbetsplats, vid fikabordet, har känslan varit den att ”jag kan inte tillräckligt.”

 

 

DN Kritik 2 juni 2021; Sven-Eric Liedman om ”Ödesdigra ting ser nu också inom språket. 

I mina möten med den person som inte trodde så mycket om sin svenska tänkte jag mer på betydelsen att genom språket vara i världen, det vill säga, kunna vara trygg där man är och med det man kan, känna sig fri att fråga och inte vara rädd för att människor man talar med frågar för att förstå. Det gör vi ju alla. Inte alltid handlar en fråga om förståelse om talarens brister utan att man önskar mer av innehåll för att begripa. För en som kämpar med språket blir en sådan fråga en påminnelse om den brist man eventuellt har då det kommer till förståelse och uttrycksförmåga.

Hursomhelst. Jag träffade denna person en gång i veckan. Vi talade om ditten och datten. Om blommorna. Om dagarna. Om möten med andra. Jag hade inga problem att förstå och våra samtal handlade mer om att få tid och möjlighet att berätta och förklara. En slags speglande trygghet tänkte jag att jag kunde tjänstgöra som. Jag lyssnar för att jag vill veta vad du har att berätta. Och så fanns utrymmet för att berätta där.

Vi gick också igenom sociala situationer som kunde uppfattas som ”svåra eller obegripliga”. En sådan plats var rasten och fikat. Vi pratade om vad en fikastund är och vad som brukar avhandlas under en sån stund. Påtårens betydelse och varför vi talar om något vi sett på tv. Jag sa att jag kommer sitta på din axel när du slår dig ner i fikarummet. Våga prata, berätta som du gör med mig, fråga när du inte förstår och lita på att ditt språk bär dig.

 

Så blev det. Min ”elev” återkom med större självförtroende. Kollegorna uppskattade och samtalen handlade mindre om förståelse utan om gemenskap kring innehåll. Den där rädslan för att inte förstå hindrar oss från att förstå. Vi är helt enkelt för rädda. Med en varm språkmiljö så lyssnar vi på varandra och den som talar fler språk vågar delta. Det kan inte sitta en hackspett på axeln och berätta om allt det man inte kan i språket. Det hämmar.

Jag tänker mycket då jag läser om Translanguaging av Ofelia Gacia och Li Wei. Hur jag själv känt mig då jag varit i främmande språkmiljöer där min inre röst säger att jag inte förstår, och rädslan som kopplas till att vara utanför en gemenskap där språket är nyckeln, har lärt mig en hel del. Jag rör mig så hemvant i språket och det gör också min elev. Men i ett annat språk. Bara vetskapen om vad man skulle kunna säga och berätta om man vågade pröva och trodde sig kunna.

Då terminen avslutades såg jag en trygg person som försiktigt slutat se sig som den som inte kan. Det var mitt mål.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Litteratur: 

Garcia, O/Wei, L (2018). Translanguaging, Natur och Kultur, Stockholm

Publicerat i Anpassning, Inkludering, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Relationer och vänskap, Verkligheten | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Språkande i fikarummet – att delta i det vanliga

Att inte läsa ut boken betyder inte att den inte har gett läsaren något

När trädet lämnade hjärtat kvar.

Jag gillar inte allt jag läser. Varför jag inte gillar allt jag läser har flera bottnar. Det kan handla om att jag inte orkar med språket. Det är för krångligt och okänt för mig. Jag lägger ifrån mig böcker som inte utmanar mig eftersom de är förenklade och alltför pedagogiska. Jag får inte tänka själv. Jag kan också lägga ifrån mig böcker eftersom de syns mig så långt ifrån min egen förståelse eller min egen värld. Jag har dock lärt mig att böcker jag lägger ifrån mig fortsätter att dra mig till sig. En del av böckerna jag läste måste helt enkelt vänta tills mitt intresse har retats upp.

Jag minns en bok jag började att läsa som barn. Det var under den tid då jag funderade över vem jag var, fantiserade om att ha andra föräldrar och en känsla av att inte höra hemma där jag hörde hemma. Titeln Gäst hos verkligheten lockade mig. Jag var elva, tolv år och boken fanns i hemma i en av bokhyllorna. Det jag läste drabbade mig så starkt att jag avslutade läsningen och har sedan dess inte läst mer. Trots det blev den en del av min tankevärld med ett innehåll jag återkom och återkommer till i tanken.

En ung läsare jag intervjuade berättade detta om sin läsning:

Om jag avslutar böcker innan jag läst färdigt dem? Både jag och nej. Om boken inte fångat in mig de första femtio, sextio sidorna så avslutar jag den. Men jag avfärdar den inte. Författaren har skrivit en bok för att han eller hon vill att jag ska kunna läsa den och vem är jag att säga att boken är värdelös?

Jag kanske inte förstår den ännu och därför lägger jag den åt sidan. Jag fick en bok som jag tyckte var helt kass men när jag började läsa den långt senare upptäckte jag att den var skitbra. Så jag vet att det inte är så enkelt att man kan säga att en bok är bra eller dålig. Boken kanske tillhör framtiden och är en aning före mig eftersom jag utvecklas hela tiden och får nya perspektiv. Plötsligt kan boken vara perfekt för mig.

Ur Körling; Ovan Trädtopparna. Berättelser om att lära sig läsa och fortsätta läsa, Lund 2016

När det kommer till ungas läsning är det viktigt att fråga om boken snarare än att ifrågasätta läsaren. Det gäller att rikta frågorna mot innehållet i boken och visa sin nyfikenhet snarare än sin bedömningsförmåga:

  • Berätta om bokens innehåll?
  • Berätta om någon sida du skulle vilja att jag läste upp för klassen?
  • Hur skiljer sig språket/layouten från den bok du läste tidigare?
  • Vad skulle du vilja fråga författaren till boken?

Det betyder att vi stöttar mötet med innehållet trots att boken inte blir läst. Vi har ingen aning om vad den så långt har betytt på för läsaren. Vi har heller ingen aning om varför läsaren vill sluta. Dock bör sägas att barn som inte hittat en bok som kan läsas hela måste få låna nyfikenhet från läraren eller andra läsare i klassrummet samt få stöd i läsutveckling. Mer av närvaro än bedömning med andra ord.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i Högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Synligt läsande, Textsamtal | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Att inte läsa ut boken betyder inte att den inte har gett läsaren något

Undervisning i läsförståelse men freda den självständiga läsningen

Så här skulle jag ”tänka högt”: Här är en krok där man kunde koppla sin hund. Hundar kunde sitta kopplade utanför en mataffär, en klockaffär eller en polisstation.
Idag är många rädda för att lämna sina hundar och jag undrar varför? Kan det vara så att man är rädd för att förlora sin hund för att någon kan ta den? Jag funderar över att man skriver ”vov” och inte ”vovve”? Vem vänder sig texten till? Varför skriver man vov? Vad kunde man ha skrivit? Hur skulle man kunna lösa problemet med att behöva lämna hunden utanför affären? Fundera hur ni skulle göra och ge tre förslag på lösningar.

Genom undervisningen visar vi vad läsförståelsen kan göra med texterna och vad det kan betyda för läsaren. Det är främst frågorna vi behöver lära oss att ställa samt den nyfikenhet som eleverna behöver möta då de tänker och funderar tillsammans med lärare och klasskamrater. Genom att själva tänka högt när vi undervisar. Gärna med att ställa oss själva frågor. Det är i undervisningen vi kan visa hur vi kan tackla en text, hur vi förstår den och hur texten byggs upp. Det ska vara ett gemensamt innehåll där läraren kan låna ut sin nyfikenhet på texten, sin koncentration på innehållet och ”tänka högt” kring de frågor som väcks också hos läraren. Men allt det som sker i skolan måste inte handla om att kontrollera förståelse. Vi måste också våga oss på det vi inte förstår.

Jag tänker på hur jag blev storläsare som barn. Självklart måste jag beakta att det inte fanns andra konkurrerande innehåll, varken teve eller konstant uppkoppling störde, men jag tror att min läsning var fredad från yttre ögon som ifrågasatte min förmåga och min bok. Men jag tror det handlade om att man tog med mig till böckerna, jag blev ett biblioteksbarn, man talade inte om lätt och svårt men avgränsade avdelningarna mellan barn och vuxen.

Jag hamnade på vuxenavdelningen eftersom jag ville till böckerna där. Det var ingen som ifrågasatte mig eller undrade om jag verkligen förstod då jag som nioåring hängde över läkarböcker, i synnerhet de som var ämnade för veterinärer, men som ännu inte var ämnade för mig. Om någon hade intresserat sig för varför jag ville läsa dem hade jag kunnat berätta om mitt intresse för hundar och jag hade kunnat visa sidorna där hundens skelettdelar benämndes men också att jag försökte läsa dem. Jag både ljudade och tragglade. Intresset underhöll mig.

Så varför skriver jag detta? Jo, vi måste freda barns självständiga läsning och inte ifrågasätta, bedöma eller värdera den. Barn läser om de kan. De läser för att något intresserar dem. De läser för att de förstår tillräckligt mycket.

Vi kunde vara mer nyfikna. Frågan är om vi inte borde vara det.  

Anne-Marie Körling 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, Anpassning, Hur lärde du dig att läsa?, Lässtrategier, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Textsamtal, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Undervisning i läsförståelse men freda den självständiga läsningen