Skolans inre värde! Utblickar från min horisont!

Jag skrev denna artikel för och till Skollyftet. Jag publicerar den också här men hänvisar till Skollyftet:

SKOLANS INRE VÄRDE

Jag har besökt skolor runt om i världen. Jag har mött lärare som burit sina läraryrken som vore de samhällsbärare av rang. Jag har mött rektorer som dagligdags infört lärande samtal med skolans lärare där lärandet varit skolans fokus. Jag har ingått i samtal där skolan själv skapar konturer kring lärarens roll och skolans uppdrag. Fokuset har inte legat på elevernas svårigheter utan i undervisningens möjligheter. Fokus har inte varit att titta in i elevernas huvuden och förklara dem utifrån föreställningar om vilka de är och för att undervisa hitta var i dem svårigheterna sitter. Frågeställningarna har inte handlat om att eleverna inte suttit still för klassrumsorganisationen har inte krävt det av eleverna. Fokus har handlat om hur lärarna lyckats med sina undervisningar och hur de kan bli bättre på att undervisa. Rektorns ansvar har varit att följa lärandet i skolan och utmana lärarna i hur att undervisa och sätta ord på det som sker i klassrummen tillsammans med eleverna.

Jag har utbildat mig på Nya Zeeland. Jag reste dit för att undersöka läsundervisningen men kom hem med en bärande organisation för hur undervisningen och lärandet kan stöttas och frigöras till förmån för undervisningens innehåll och elevernas aktioner kring det som undervisas kring. Jag har utbildat mig i en liten skola i New York dit jag reste för de pengar jag fått av Svenska Akademien. Jag investerade vartenda öre på en utbildning i en högläsningsform – Read out – think out – en undervisningsform jag fortfarande utmanar mig själv att förstå och lära mig till förmån för elevernas läsförståelse. Och det pedagogiska arbetet är svårt och krävande. Många år senare inser jag att jag fortfarande är lärande i samma högläsningsform. Men det jag fann var en organisation som bar mina undervisningar, och den var uppbyggd på samma sätt som på en annan kontinent, alltså som den på Nya Zeeland. Jag måste erkänna att jag häpnade då jag insåg att i varje klassrum i New York kunde jag undervisa då organisationen tillät mig och stöttade mig. Jag insåg att organisationen aldrig någonsin varit ett pedagogiskt ämne eller fokus för lärarutbildningen i Sverige. Rummet och utbildningen i bärande organisation är i stort sett ett outforskat område inom svensk skola. Tyvärr.

Jag besökte en annan skola i Sydafrika. En amerikansk. Upplevelsen var lika märklig där som i USA. Den att jag kunde undervisa i samtliga klassrum utan problem för att organisationen av lärandet bar mig och delades av samtliga lärare i skolan. Den syntes i varje klassrum i hela skolan. Innehållet i lektionerna var alltid nytt och kom med läraren. Eleverna trygga med sin organisation och förväntansfulla inför vad läraren hade att erbjuda och utmana eleverna med. Jag har svårligen kunnat hoppa in i en annan lärares klassrum i en svensk skola, utan att fråga om hur läraren tänker kring det eleverna får göra, hur självständigt eleverna får handskas med lärandet och hur läraren deltar i samtliga lärande aktioner. Det har varit nästintill omöjligt.

Då jag får förfrågan om att skriva detta inlägg i SKOLLYFTET så måste jag skriva något om den kritik jag har mot svensk skola. Det handlar i stort om organisationen som vi inte delar eller talar om. Den organisation jag upplevt befriar lärare och elever, möjliggör för rektor att leda och hålla lärandet i fokus. Organisationen följer elevernas lärande och gårdagens lektioner handlar om att utveckla innehållet för morgondagen.

I Sydafrika samtalade jag med en lärare som berättade om hur han byggde upp lektioner. Eleverna hade kunskapsområdet ”hymn”. Läraren hade stor kunskap om sin läroplan, mål och syfte. Och diskuterade sin undervisning med mig, nämnde aldrig elevernas brist på intresse eller hur de inte kunde än det ena än det andra. Fokus låg inte på eleverna utan på lärarens undervisning och samspelet med just elevernas lärande. Läraren berättade om sin plan och det stöd han alltid kunde förvänta sig av skolan.

Skolan hade en ”curriculum advicer” – det vill säga en person med ansvar för läroplanen och dess utmaningar. Läraren kunde rådgöra med ”curriculum advicer” för att fördjupa sin förståelse för ämnet och hur att undervisa kring det fokus läraren hade valt. Den ansvarige samspelaren kunde därmed också utmana läraren genom att antingen bredda ämnet eller göra det mer begränsat. Dialogen kring möjligheterna att undervisa var deras gemensamma fokus. ”Curriculum advicer” var och är en samtalspartner för läraren. Då läraren fått det stöd läraren behövde gick läraren till en annan nyckelperson i skolan; Bibliotekarien. Jag hade förmånen att ha ett djupt samtal med skolans bibliotekarie. Samtalet handlade om hur biblioteket erbjöd läraren röda mattor med vägar att gå: litteratur, länkar, andra lärares arbeten, kurslitteratur såväl för läraren som för eleverna och musik och filmer som kunde vara fortbildning för läraren eller visas för eleverna. Bibliotekarien sprudlade av kreativitet.

I skolan i New York mötte jag en annan organisation av lärarstöd. Rektor som var väl initierad i det dagliga arbetet på skolan hade frigjort två lärare med uppdrag att följa lärandet på skolan. Den ena läraren hade uppdrag kring språk och samhällskunskap, den andre läraren kring naturvetenskap. Dessa två var utmanare, rådgivare, ämnesbevakare och samtalspartners för skolans alla lärare. Till dessa lärare kunde lärare gå för att få stöd i hur att undervisa, för att få hjälp att se sin egen undervisning, få modellande undervisningar kring hur att göra vid exempelvis införandet av ett nytt ämne. Dessa två lärare var stöd för den undervisande läraren, inte en som bedömer, utan någon som ser framtiden i lärandet hos läraren. Fokus låg heller inte på elevernas brister utan på utvecklingen i lärarens profession.

På Nya Zeeland ingick jag i samtal om lärandet. Det ägde rum dagligen under ledning av rektor. Låt oss säga att rektorn lyfte något som fanns i styrdokumenten och undersökte innehållet kring det i den egna skolan. Det är en mycket enkel modell att genomföra i svensk skola. Den att lyfta fram läroplanens innehåll och koppla lärarnas kunskaper och undervisning i diskussion och gemensamt lärande. Att inte överge undervisningen och lärarens egna lärande utveckling. Rektorn vid den skola jag utbildade mig vid kom också gärna in på lektionerna och höll i den mycket viktiga högläsningen. – Let me read out today, hörde jag rektorn säga till en lärare. Och så kom rektorn in och gjorde en gemensam läsning tillsammans med eleverna. Det tog tjugo minuter. Genom sin närvaro modellade rektorn sitt intresse för just undervisningen och delade därmed såväl elevernas som lärarens verklighet i klassrummet.

Det står i nya skollagen att rektor ska ha en omvärldsbevakning av skolfrågor och samhällsutveckling. Att besöka skolor ute i världen är en möjlighet men vad viktigare är – att se den egna lärandegeografin som finns att upptäcka vid den egna skolan. Det finns en karta att rita upp tillsammans i skolan, den som riktar blicken mot undervisningarna och det framtida i just dem.

På Nya Zeeland hade man en aktivitet som jag deltog i vid flera tillfällen. Den kallades ”walk around the classroom” och gick ut på att ta del av det synliga lärandet i klassrummet. Det synliga lärandet skulle få ett språk. Om det verkliga ska vi tala. Om det vi ser ska vi berätta. Jag har genomfört en ”walk-around-the-school” vid några skolor i Sverige. Det är en pedagogisk promenad genom den egna skolan. Uppdraget att se skolans lärande i sin helhet och bära med sig möjligheterna i den. Att gå igenom skolan är att börja en dokumentation av lärandet i den. Att sedan göra det i varandras klassrum med uppdrag att ta med sig lärandet från detta klassrum och låna det till sitt eget. Det handlar om att dela med sig. Men för att dela med sig måste vi lära oss att se. De fel vi så ofta letar efter gör oss blinda. Vi ser elevens brister men inte elevens förmåga, vi ser rummets begränsningar men inte dess lärande, vi har lärt oss att söka fel i våra kollegor istället för att erkänna kompetens och erkänna vår lust att lära av varandra och diskutera med varandra. Det handlar om att dela med sig.

Jag ser alltså yrkesmöjligheter inom skolan: Att ha en ”curriculum advicer” med uppdrag att vara dialogpartner för lärare, som kan modella på plats, utmana ytterligare och fokusera på lärarens behov. Det handlar om att göra skolans bibliotek till något innehållsrikt och nödvändigt för hela skolan. För det är så – att det är lärarens undervisningsuppdrag som ska styra. Inte vad yttervärlden anser att läraren behöver. Det är ett yrke att vara lärare. Ett yrke som kräver ett ben i dagens klassrum och ett ben i morgondagens.