Jag läser Carin Jonssons avhandling; Läsningens och skrivandets bilder, en analys av villkor och möjligheter för barns läs- och skrivutveckling, utgiven av NaPa – Nationella forskarskolan i pedagogiskt arbete, 2006:
I pedagogiska sammanhang där läs- och skrivundervisningen diskuteras framhålls särskilt betydelsen av undervisningsvanor som tillvaratar och möter barnet där det verkligen är, detta just för att positivt stärka barnets egenuppfattning i förhållande till situationen.
/ … /
Barnet tittar ömsom på sin kofta och ömsom på mig och ställer sig frågan:
– Visst kan det inte bli ett knapphål för mycket och en knapp för lite?
Inom läsdiskursen förmedlas en tydlig uppfattning om att det måste bli rätt från början, det vill säga om den första knappen knäpps fel så går det på tok med hela knäppningen. Syftar vi på barnets skolerfarenheter, så har vi också särskild andning att vara uppmärksamma. Avser vi kognitiva lärprocesser så kan det snarare tyckas problematiskt att tänka sig att det måste bli rätt från början.
Det är en så fin berättelse om att lära sig och vad rätt och fel kan handla om. Barnet har fått ett problem och en fråga uppstår och funderar hur det ligger till. Carin Jonsson fortsätter:
Barnets fråga inrymmer en potentiell möjlighet till att det framåtriktat, genom sitt misstag, också själv har makt att utifrån sina tidigare erfarenheter försöka lista ut vas som blivit fel och göra ett nytt försök.
Genom mitt exempel har jag indirekt beskrivit min syn på lärande som en kognitiv, kontinuerlig, social och kommunikativ process som också leder till en bärkraftig kvalitativ förändring hos individen.
Just så. Tack för orden Carin Jonsson. Jag fortsätter att läsa. Också jag knäpper fel ibland. Och att knäppa fel handlar om att vi är människor. Det kallas också för att knäppa brännvin och om vi vill och är mer nyfikna på vad det kallas då knäpper vi på radion.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
