Skolan måste bli en fredad plats i livet, skriver Ann-Marie Begler och Caroline Dyrefors Grufman i dagens DN, 26/10 2013. Bakgrunden till artikeln är det ökade antalet anmälningar av mycket allvarlig art.
Så här tänker jag:
Nej, skolan är inte en fredad plats. Så utsatta elever tvingas göra allt för att skapa sin egen trygghet och utveckla olika strategier för att slippa bli kränkta. De kommer försent till lektioner eller kommer inte alls till skolan. Söker upp lärare på raster utan att ha något särskilt att berätta. De tar omvägar över skolgården och äter inte i matbespisningen. De byter inte om till idrotten. De söker sig bort från uppmärksamhet och ljus från läraren och de är ofta märkbart tysta. Om vi tittar efter dem hittar vi dem hos skolsköterskan eller kvardröjande efter lektionens slut. Det kan vara elever som vi t.o.m. säger till att de måste ta för sig mer på lektionen. Dessa barn berättar inte därför att vuxna runt dem inte tidigare hörsammat dem och de utvecklar strategin att inte försöka mer. Vi måste undersöka hur elever gör för att gå i skolan trots att den är så svår att gå i. Vi kan lyssna in, undersöka och förändra genom att handla och agera eftertänksamt och noggrant. Vi är skyldiga de barn som kränks detta.
Nej, skolan är inte en fredad plats. Lärare som får det att fungera där andra lärare inte lyckas kan förminskas, förlöjligas, bli avklädda sin profession av kollegor som inte vågar ta emot berättelser om undervisarglädje eller lyssna in hur en lärare inte alls har problem med den elev som annars brukar vara på tapeten. Istället för att dela erfarenheter så kyls dessa ned till en kollegial nollpunkt där inget av det som utvecklar får utrymme eller kan tillåtas finnas. Skolans Jante gör det svårt för alla att lära av varandra, se sin kollegas undervisning i ljuset av sin egen och önska pröva utifrån kollegans modell. Och vice versa. Mötet mellan kollegor är lärande i alla kollegors riktningar. Det är för snävt mellan det rätta och det som kan anses fel.
Nej, skolan är inte en fredad plats. Det är den härskande snäva lydnadskulturens arena som utan att tänka säger till om vad som är rätt och fel, straffar, exkluderar, skuldbelägger och gör det svårt för elever att lära för de upplever sig missbedömda, utpekade och ifrågasatta. En kultur vi tror är den rätta för att ordningen och redan är ett så viktigt begrepp som sipprar igenom från politik in i klassrum. Utan att tala om vad en lärande ordning och reda kan innebära översätts ordningen och redan till föreställningarna om den tysta klassen, den där alla elever med gott minne har papper och penna med sig och där de slår sig ned, lektion efter lektion, utan att få höra sitt namn uttalas med värme, eller kanske inte alls och där de förväntas suga i sig skolans kunskaper som svampar, därför att ingenting finns i dem.
Skolan kan bli en fredad plats. Jag tror inte på hårdare tag, mer av regler eller fler elevavvisningar ut ur klassrummet. Jag tror på systematiskt arbete med att ge lektionerna mening och sammanhang, att såväl elever och lärare kan bäras genom lektionens innehåll. Jag tror på lektionsstarter där vi tar eleverna i hand, ser in i deras ögon, möter dem med värme, och ger dem det skolan har att ge. Jag tror på generositet, hållande och envist arbete där de pedagogiska diskussionerna tar oss från agerande till medvetet handlande. Jag tror envist på språkets utveckling där varje vuxen ansvarar för att ge varje elev ett större ordförråd. Ordförråd som vidgar möjligheten att berätta om sig själv och om hur att värna sin nästa. Jag tror envist på skolan som en lärande kultur där relationer och undervisande innehåll stöttar oss. Jag tror envist på vårt gemensamma innehåll, det vi delar med varandra, elever och lärare. Jag tror envist på det arbete det innebär att vara tillsammans i en skola.
Ja, skolan ska vara en fredad plats.
Böcker jag har läst 2026: