Under skylten Västerås C
Mannen med ett pekfinger mot sin haka.
Tåget stampar minuter.
Nya resenärer lägger väskor på hyllor.
Vi sitter ihop. Så långt ifrån varandra.
Färdas mot Örebro.
Lämnar inte diktarens stad.
Under skylten Västerås C
Mannen med ett pekfinger mot sin haka.
Tåget stampar minuter.
Nya resenärer lägger väskor på hyllor.
Vi sitter ihop. Så långt ifrån varandra.
Färdas mot Örebro.
Lämnar inte diktarens stad.
För mig har musik en mycket stark betydelse. Jag växte upp med musik långt innan jag fanns. Min släkt komponerade, pianot i mitt hem var både mammas och pappas. Jag somnade till pianospel. Jag kunde känna lugn och jag kunde öppna andra världar inom mig.
Idag sitter jag med hörlurar. Lyssnar till klassisk musik. Det har jag gjort den senaste en och en halv timme. Något händer med mig. Något jag inte kan sätta ord på. Musiken ger mig ett annat rum. Inom mig själv. Och världen utanför syns mig en aning annorlunda.
I min första klass hade jag alltid klassisk musik på. Vi lyssnade intensivt ibland, räknade matematik för någon forskare sa att musiken påverkade det matematiska tänkandet … men lugnet, lyssnandet och intensiteten i ro och gemenskap – den hade jag inte läst mig till, mer upplevt. Vi lyssnade till madrigaler, till Bach, Beethoven, Schubert, vi lyssnade till pianospel, konserter. Barnen var unga. Tecknade till toner. Räknade till dem.
Då julen kom ringde en förälder. En av eleverna hade önskat sig hitlåtarna som Anne-Marie spelade i klassrummet. Den stod överst på listan. Någon annan elev önskade sig högläsningsboken jag läste.
Och jag vill gärna lyfta den musiklektion där eleverna skrek: Vi måste få dansa Mozart. Glöm inte det!
Det talas så mycket om att barnen ska bli självständiga. De ska lära sig arbeta självständigt. Och denna självständighet är så viktig. Då jag vill lära mig ser jag till att hamna i ett lärande sammanhang så att jag få lära av många. Jag vill höra något berätta, någon visa, jag vill ha någon som lyssnar, återkopplar, lyfter, stöttar mina analyser, tar emot mig när det är så där motigt, och när jag måste vila för att jag arbetat så mycket slår sig ned och tar en paus med mig. Men barn som blir till genom att vara bland andra ska snabbt lära sig att bli självständiga, arbeta på egen hand. Barn behöver vuxna. Elever behöver lärare. Vi behöver varandra kort sagt. Och ett innehåll att lära gemensamt ur.
– Jag undrar vad era pappor och mammor skulle säg om de såg er dricka kaffe, sa hemulens moster. De skulle gråta. Hur är det med er uppfostran? Är ni uppfostrade? Kanske är ni födda omöjliga?
– Jag är född under alldeles särskilda stjärnor, passade jag på. Man hittade mig i en liten snäcka med sammet i botten!
– Jag vill inte bli uppfostrad, sade Fredriksson mycket tydligt. Jag är uppfinnare. Jag gör vad jag vill.
– Ursäkta! utbrast Rådd-djuret, men min pappa och mamma gråter inte alls! De kom bort i en storstädning.
Joxaren stoppade sin pipa med hotfulla rörelser. – Hah! sade han. Jag gillar inte förordningar. De kommer mig att tänka på en parkvakt.
Hemulens moster betraktade oss länge. Därefter sade hon långsamt: hädanefter är det jag som tar hand om er.
– Moster slipper! skrek vi på en gång.
************************************
Ur Muminpappans memoarer av Tove Jansson, s. 61 och boken är utgiven 1968 av Gebers Förlag.
Förslag: Läs denna text för barn. Eller ta den till ett pedagogiskt samtal om fostran, drill och en gnutta glädje, kanske för att diskutera trots i en mer hälsobefrämjande aspekt. Rätten att slippa Hemulens moster.
Jag läser Tove Janssons bok Muminpappans memoarer, 1968 och tänker
– Den här berättelsen skulle jag läsa för mina elever!
Boken handlar om hur muminpappan drabbas av en förkylning och till följd av den leda och den dödsångest (min tolkning) den ger måste sätta sitt liv på pränt. Det blir en naturlig följd då muminpappan upptäcker att hans gärningar och livsäventyr inte går till historien annat än om han skriver ned dem. Muminmamman stöttar naturligtvis. Som den kraft hon är för andras möjligheter letar hon upp ett skrivhäfte till muminpappan.
Det underbara att på fullt allvar uppfatta sig själv som författare beskriver Tove Jansson genom att berätta om muminpappan. Han polerar sin historia, gör den lite mer intressant, glömmer annat och är hjärnan bakom bland annat huset muminfamiljen bor i. Han skyddar sina släktningar och vänner genom att ge dem andra namn och att de gestaltas i annan form men gör också tydliga förklaringar om vem de representerar i verkliga livet.
Jag läser, skrattar och tänker undervisning. Att läsa in sig i muminvärlden är att spegla sig, känna igen sig, upptäcka sig själv, se världen, förstå den och hur vi är som människor.
Fokus blir alldeles för ofta att eleven inte gör, inte kan, inte förmår, inte visar intresse istället för att tänka och fundera över vårt nödvändiga fokus: hur ger vi undervisning som gör att eleven kan, vill delta och göra, förmår och tillåts engagera sig och visa intresse.
Jag skulle gärna se en större diskussion om vårt undervisande fokus och hur det skapar möjligheter för elevens lärande. Ingen utvecklas av att höra att: Du ska, du måste, du kan inte, du gör inte, du måste visa dig mer intresserad. Fokus ska vara att tala om lärandet och när eleven inte förstår, kan kliva in i tankegångarna – undervisa mer och en gång till.