Att vilja bli av med en elev

I en intervju med Lukas Moodysson i DN 6 oktober 2013 läser jag om hans skolerfarenheter. Lukas Moodysson var ett besvärligt barn som skolan ville bli av med. Han var ett barn som ställde till det. Skapade problem.

Lukas Moodysson var så stökig att han på högstadiet erbjöds anpassad skolgång. Tillsammans med hans kompis ställde de till det för sig i skolan. Kunde inte sitta still, störde lektionerna, sa alltid emot, klottrade. Det gick så långt att läraren bad Lukas Moodysson att inte klottra, som ett slags löfte, och när Lukas inte kunde ge det löftet brast läraren och tryckte upp honom mot väggen och hota honom för att vid ett senare tillfälle brista i gråt framför samma elev och säga sig må dåligt.

Den privatiserade relationen eller den bärande professionella?

Inget av detta kan fungera. Att tvingas lova något till en lärare är att tillskriva läraren en personlig relation. Ett löfte är av sådant slag. Läraren påstår därmed genom sitt förfrågan om att eleven ska ingå i detta löfte att deras relation är av ett annat slag, läraren tror sig kunna detta. Eleven i sin tur kan inte lova, vilket borde vara det mest troliga svaret, och därmed avvisar eleven läraren och den speciella relationen som läraren tror sig ha till eleven. Då slår ilskan till, läraren trycker upp eleven mot väggen och säger att läraren ska krossa eleven. Allt detta gör att auktoriteten, den möjliga, den där läraren har en förmåga att hålla ihop inför elevens uppförande, brister.

Än värre blir det då samma lärare söker reparera sitt agerande genom att bjuda in eleven till samtal, denna gång är eleven rädd för att bli slagen, men finner samma lärare i gråt och berättar att läraren mår dåligt. Återigen ställs eleven för en intimare relation än eleven ska ha eller ens behöver och tvingas till känslor av förakt och hat. Läraren var bara en människa. Lärarens inre förväntningar aktiverar lärarens känsloliv och då eleven möter läraren i dem förlorar eleven respekt för läraren. Läraren måste hålla sina känslor och inte agera i dem. Att erkänna sina känslor men inte tappa dem. Vara professionell.

Jag tänker bara på avvisanden. Den framsträckta handen som läraren ger eleven genom att tro sig om en specifik och nära relation till eleven kommer avvisas om relationen inte finns, eller att relationen i sig upplevs tvingande och konstlad. Varför ska eleven ingå i detta förtroende? Hur kan läraren agera annorlunda? Inte vädja till något personligt utan agera professionellt och inom skolans väggar?

Att vara lärare innebär att relationen byggs via ett innehåll och genom detta innehåll blir både lärare och elever till. Att gå utanför innehållet, vädja till samma relation innebär att gränser suddas ut. Det handlar om integritet och profession. Läraren kan inte sluta enskilda avtal som bygger på löften, vilka i så fall blir personliga. Att erbjuda en personlig relation betyder att ramverket brister. Ett löfte är också en slags förtvivlan, ett sista hopp att genom relationen skapa möjligheter för professionen. – Lova mig, kräver en personlig relation. Att istället diskutera med eleven utifrån skolans innehåll är en helt annan sak. Att tala lärande, tala om skolans innehåll, om elevens intresse och hur läraren bättre kan närma sig eleven så att eleven uppfattar relationen utifrån ett lärande perspektiv, vilket involverar eleven och läraren. De har innehållet gemensamt.

– Jag funderar över vad du behöver i skolan för att din studiegång ska ge dig en möjlighet? skulle kunna vara en fråga kan vara en möjlighet att fråga. Det betyder också att läraren ger eleven en möjlighet att gå in i något som finns i det yttre, ett lärande innehåll, snarare än att eleven tvingas se sig själv som en elev som har problem, något skolan inte klarar av och då avvisar.

En lärande relation består av lärare, elev och innehåll. Det finns en möjlighet att hålla sig inom professionen om man erbjuder eleven samtal om skolans innehåll. Det eleverna behöver är ofta en professionell hållning så att eleven själv kan få hålla på sin. När gränserna för profession och det privata blir otydliga blir elevens agerande ett svar på det.

Läroplanen säger också att eleverna har rätt att vara de unika personer de är och att de i skolan ska mötas av respekt. Det är inte respektfullt att, vare sig för läraren eller för eleven, att känslorna tappas och att den lärande relationen äventyras. Det avvisande den förlusten innebär för dem båda gör illa. Ofta hamnar sedan besvikelsen över både avvisande, agerande och tappad lärarroll i elevens knä. Och där gör de ingen nytta alls. Det är hela vuxenvärlden som ligger där. I en 14-årings knä.

 

Publicerat i Hinder för lärande, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier | 1 kommentar

Mail till mig: Om vad att skriva i hembreven!

Hej och tack!

Jag har läst din blogg och dina böcker med stort intresse och efterföljande inspiration genom åren som lärarstudent och lärare.

Nu sitterjag och dricker mitt lördagskaffe och tänkte på dig (som om jag kände dig!) och att jag inte haft hyfs att tacka dig.

Fick just ett svar på veckans hembrev och jag har aldrig fått så mycket positiv respons från föräldrar sedan jag tog inspirerades av dig om vad som ska stå i hembreven. Nu har jag plötsligt svårt att få A4:an att räcka till med allt som ”eleverna fått möta genom undervisningen”. Tusen tack för att du gjorde mig klarsynt och upplevde ett ’aha, så ska jag skriva’.

Vill också säga hur mycket din inställning till högläsning och litteratur guidat mig, mina elever älskar det (och jag med).

Jag önskar dig en synnerligen trevlig lärardag,

Vänligen

Publicerat i Föräldramötet, Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Mail till mig: Om vad att skriva i hembreven!

Att stötta elever genom orden nej och stopp!

Körling fotograferar 2013

En handbok för oss alla, utgiven av Rädda Barnen: Stopp! Min kropp! Det är en handbok för vuxna i hur att tala om sexuella kränkningar och hur man kan agera i barns och ungas nätverksamhet. Jag tror vi ska läsa den också i skolan, vi lärare och skolledare. Jag tänker på ordens betydelse och hur vi kan lära elever vad ord betyder och hur de verkar. Alltså göra orden betydelsefulla  i vår pedagogiska  vardag. Ett nej är ett nej. Stopp är ett stopp.

Orden nej och stopp! 

I skolan kan vi stötta och lära eleverna att nej är ett nej. Vi kan själva respektera elevens nej för ett nej då elever säger nej. Om vi ska lära eleverna att språk gör skillnad, gör något med det inre, stärker den egna rösten måste vi hjälpa, stötta och bidra till att ett nej respekteras hos barn. Det gör att värdet av ett nej kan vi utbilda i. För att skydda, för att värna och för att stärka. Stopp är också ett sådant ord. Vi kan lära oss att stopp betyder hit men inte längre, betyder att vi stannar upp och tänker, ska förstås som ett avstannande, en möjlighet att tänka. Vi kan i våra lektioner säga Stopp! Visa vad vi menar med stopp i andra sammanhang, stopp nu gör vi inga fler matematiktal, nu ska vi tänka om dem. Det kan vi göra, det kan vi iscensätta i skolan.

Då kommer orden att stötta när de behövs i andra sammanhang. Och de behövs!

Publicerat i Ansvaret, Ordförrådet, Verkligheten | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Att stötta elever genom orden nej och stopp!

Ta för dig – uppmaningar till elever som inte kan ta för sig

 

Körling fotograferar 2013

– Ta för dig mera, du kan ta för dig mer på lektionerna, säger en lärare. Eleven i sin tur kan inte ta för sig alls. På utvecklingssamtalet blir det sedan en fråga för eleven och eleven ska handla, göra och själv få ansvar för en fråga som rör klassrumsklimat, pedagogisk diskussion och frågan om mänskliga rättigheter som rösträtt, medverkan och påverkan. När det inte fungerar kan det aldrig någonsin läggas i en elevs knä.

Om vi har elever som vi säger att de ska ta för sig mer i klassrummet måste vi först skapa förutsättningar för det, ge lektioner där alla elever kommer till tals, där det är möjligt att ta för sig för att ämnet är så intressant och där det är inte krävs att man kan ge svar på tal utan att man kan få berätta hur man tänker och hur man förstår. Det är ett pedagogiskt arbete att skapa ett läroklimat där eleverna inte längre behöver uppmanas att ta för sig för det behövs inte längre.

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Strategier, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Ta för dig – uppmaningar till elever som inte kan ta för sig

Kanelbullen är bullen med kanel i.

Körlings kaffekopp 2013

Bara ordet – kanelbulle!

Den där bullen som funnits sedan min barndom. Den där man åt genom att bryta av en bit i början och så äta sig in mot mitten där den största klicken kanel, smör och socker fanns.

Mina bullar gör jag med kärlek. Mjöl, socker, mjölk blandar jag som jag själv vill. Jag känner av allt med händerna, degen ska vara ganska saftig. Jästen ska lösas i kallt spad och jäsa länge. Många jäsbubblor i bullarna. Osså kanelen, smöret och sockret. Mycket i mitten.

Kanelbullen är bullen med kanel i.

 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Kanelbullen är bullen med kanel i.

Ge undervisning, gör om den, ge den igen

Om eleverna inte förstår kan det vara av vikt att undervisa igen. Det är inget misslyckande utan snarare en lyhördhet för elevernas lärande. Det är spännande att diskutera hur eleverna förstår när de inte förstår det vi vi lära dem. Eleverna är så hjälpsamma och vill gärna diskutera hur läraren ska göra för att lära dem. Vi måste också utvärdera alla lektioner och med fokus på elevernas lärande. Inte görande.

Skärmavbild 2013-09-07 kl. 08.31.47

Publicerat i Inkludering, Klassrummet, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Ge undervisning, gör om den, ge den igen

Vi är våra egna resurser

Det är väldigt enkelt att göra mer av det vi gör i skolan. Det är så enkelt att hälsa på eleverna, ta dem i händerna, se dem i ögonen, säga deras namn, de viktiga att få ha sitt namn och få bli till med sitt namn. Elevernas namn, allas våra namn är en mänsklig rättighet att få höra, få säga, bli tilltalad med och med värme i den andres röst få höra uttalas. Att vi välkomnar, välkomnar, välkomnar eleverna till skolan, med värme och nyfikenhet. Vi är våra egna resurser. Låt oss!

 

Publicerat i Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Vi är våra egna resurser