Anne-Marie Körling

Ordningsregler för hur vi kan vara tillsammans i skolan finns det skollag om. Och så skapar vi ordningsreglerna. Sen har vi osynliga regler som gäller för var och en av oss. De är uppkomna runt läraren och ska begripas av eleverna. Det är olika för olika lärare och eleverna lär sig detta. Vi diskuterar sedan hur vi ska göra då det inte fungerar. Vi blir upprörda på möten då det gäller kepsarnas vara eller inte vara. Vi går till försvar och vi blir subjektiva och förlorar sakligheten för att vissa frågor upprör oss mer än andra frågor.

Jag vill ha ordning för lärande där jag är. Jag vill ha tider för innehåll och jag vill genom att börja lektioner visa att de är viktiga och att mina elever är viktiga, ja, viktigast. Jag minns att jag retade mig på när eleverna gick på toaletten. Det var inte det att de gick på toaletten men klassrummets väggar hade glasfönster. Varje gång någon gick ut genom dörren hördes det om väggen och fönstren skakade. Det var detta ljud som störde mig. Den elev som gick ut tänkte inte på att dörren orsakade det här. Barn är ibland för små för att förstå konsekvenserna. Men min irritation förstår de sig på. De får också smaka av den. Det är inte professionellt tänker jag alltid.

Jag måste ha en plan för det jag vill förändra. Det gäller också ordning. Jag kan inte begära att elever ska förstå den genast. Barn är olika och de har olika sätt att handla och göra. De är också omedvetna. Under min tid vid Nya Zeeland, där jag utbildade mig, så visade lärarna hur de utbildar och lär eleverna hur att vara ihop i ett klassrum. De lägger ned stort arbete på detta och för pedagogiska diskussioner om det. Inte ur perspektivet – det fungerar inte, utan utifrån perspektivet – så här ska vår skola fungera för oss ihop, eleverna och lärarna. Att ha en plan är pedagogik. Att genast kräva förståelse för handlar om lydnad. Lydnad är att göra det man blir tillsagd, kanske utan att förstå, utan för att någon säger till en att ändra sitt beteende. Att ändra beteende kan ta lång tid varför planen måste till.

Genom en plan kan jag också utvärdera hur mitt pedagogiska arbete fungerar. Om jag har en plan att inom åtta veckor ha fått utbilda elever i hur att använda mobilerna i undervisningen så att dessa tillför lektionerna innehåll och att det blir tid för det har jag en plan. Den planen måste jag då undersöka hur jag tillsammans med eleverna ska kunna nå. Reglerna för hur vi använder mobiltelefoner i klassrummet, när vi inte gör det, handlar om att inkludera eleverna i planen. Ofta har vi drama där vi åskådliggör hur det ser ut från olika perspektiv. Elever får hålla undervisning där dilemman uppstår och se hur de kan uppfattas och ur dem argumenterar vi för och emot, analyserar hur det blir och vilken effekt det har på våra humör, känslor och vårt lärande. Det brukar vara mycket roligt att inkludera eleverna i detta. Och planen sätts i verket och vi följer upp den. Jag gjorde detta med kepsar, mobiler, sen ankomst, lektionsstart, samtalsklimat och … ja allt jag upptäckte att jag ville komma till rätta med.

Läraren är ensam i klassrummet. Dåligt uppförande upplevs som signaler riktade mot läraren. Läraren känner sig avvisad av eleverna. Den känslan är obehaglig och den gör att vi måste agera. Vi ser elever som uppför sig på ett sätt och vi vill inte se att de gör det. Därför reagerar vi genast. Då vi handlar genast handlar vi ofta med våra känslor, om vi avvaktar en aning kan vi låta känslorna bli tankar och då kan vi handla mer sakligt och mer genomtänkt.

Jag fick en klass som hade stora problem med ordningen. Det är egentligen synd om alla i klassrummet då. Men det var outhärdligt att ha ett innehåll och inte ha med sig eleverna. Jag analyserade situationen i en vecka. Bet mig i tungan då jag ville säga ifrån på skarpen.  Därefter funderade jag över vad jag ville göra och vad jag måste göra. Den planen handlade om att freda tiden som lektionen hade och freda innehållet till förmån för elevernas lärande. Det tog fem veckor. Efter fem veckor var klassen lugn och lektionerna började på klockslag.

Jag funderar ofta över hur planen räddar oss. Jag slipper min irritation. Eleverna får se sin utveckling och då vi slutligen når målet har vi diskuterat vägen och utvecklat innehållet under tiden.
Som glasväggen och dörren ut mot toaletterna. Vi spelade drama kring hur man kunde gå ut ur dörren, hur den lät och eleverna kom att bli medvetna om att dörren lät som den gjorde och att väggarna skakade som de gjorde. Vi lärde oss alla att gå tystare genom den. Rätten att gå på toaletten under lektionen kunde fortsätta att vara en rättighet och problemet med dörren handlade om att lära sig gå igenom den utan att ”störa”. Det som var roligt var att vi dramatiserade och bytte roller med varandra. Det gick att förstå regeln. Det gick att vara många olika i klassrummet.

Det gick att ha en dörr i en glasvägg.

Fotografiet här ovan är ett fotografi jag ville ta på en tom tunnelbanevagn i London.