Prestationernas gissel – att skynda att lära

Postat den 09/08/2022 av Anne-Marie Körling

Jag pluggade till proven. Oj så jag pluggade. Vi pluggade minns jag. Till proven. Det var till och med lite roligt att plugga så. Klasskamraterna förhörde varandra. Mamma lyssnade när jag förklarade ett och annat för henne. Allt ur textboken. Jag minns inte att jag tänkte så mycket på att jag skulle prestera. Kanske handlade det om att samhället såg annorlunda ut då jag var barn, tonåring och senare gymnasievuxen. Det fanns jobb att få. Det fanns lösningar vid sidan av skolan. Det fanns möjligheter. Idag finns det inte så många möjligheter.

Idag syns varje lektion vara ett prov med krav på prestation. Allt vi gör i skolan handlar om att prestera. I allt ska vi vara i topp. Eleverna dukar under krav som är större än vad vi anar att de är. Självklart ska eleverna få lära sig och det gärna med råge. Men många elever visar snart fram ett ointresse och en brist på ork.

Jag försöker tänka mig in i det när jag är tillsammans med elever under lektioner. Jag är elev i klassrummet tillsammans med eleverna. Lärarna pålästa, inlästa och orienterade på att få med såååå mycket som möjligt. Varje lektion har ett mål. Detta ska uppnås. Detta ska vi lära oss. Sju lektioner med tydlighet, med klara mål att sträva mot, att pricka av för att fortsätta lära. Lusten att lära, hur ser den ut? Vad innebär lusten att lära när allt lärande redan är utstakat och angivet. Varje lektion. Dag efter dag. Jag tänker att den också har en baksida. Eleven vet att eleven inte presterar som eleven ska eller som eleven tror att eleven ska prestera och ”orkar” inte längre delta. Djupa suckar hörs då läraren går igenom vad det är vi ska ha lärt oss efter lektionens slut. Det finns egentligen ingenting som triggar igång lusten, vetgirigheten eller dialogen. Det hinns helt enkelt inte med.

När jag själv var fick möjligheten att som 62-åring bli en elev under åtta, nio månader gjorde jag alla uppgifterna som gavs eleverna. Och ärligt måste jag erkänna att jag inte hann färdigt med en endaste. Detta trots att jag arbetade intensivt med att hinna. Det fick mig att känna mig dålig, lågpresterande och snart kom det att påverka min motivation. Jag måste skynda mig att lära. Då jag var lärare och undervisade brukade jag göra alla uppgifter jag gav till eleverna och det lärde mig mycket om uppgifterna och hur eleverna förstod. Ofta visste de mer om innehållet än de visste om formen för det de skulle göra. Därför kom vi att tala mer om formen som krånglade till det för att kunskaperna skulle komma fram och uttryckas. Pröva detta, fundera sedan kollegialt om de uppgifter vi ger eleverna. Men prestationen då?

I dagens radioprogram Kropp och själ diskuterades prestationen rörande hur vi tänker kring att röra på oss. Jo, jag kämpar med att ”jag borde” röra på mig mer och att det lilla jag gör inte räcker, det här helt enkelt för lite, jag borde kunna bättre. Jag känner mig så invaggad i den där prestationen som borde vara bättre än det lilla jag presterade. Jag firar inte min promenad. Jag äter något som jag inte ska äta och tänker att jag måste röra på mig. En slags nedåtgående spiral där prestationen uteblir trots att den hela tiden finns där som en slags påminnelse. Påminnelsen lyder: Jag bör, jag borde, jag måste.

En lösning, jag skrev om den i min bok Vägen till Skriftliga Omdömen för många år sedan, är att se till det faktiska. Det eleven har presterat och inte prata om nästa prestation utan om det som finns att prata om, dvs, elevens arbete. Jag är mycket saklig när det kommer till att återge det jag ser. Jag brukar exempelvis säga:

  • Jag ser att du har använt kommatecken i din text – berätta?
  • Jag ser att du skriver tydligt. Berätta om hur du skriver?
  • Jag ser att din text har stycken – hur tänkte du om styckeindelningen?
  • osv

Genom att stanna upp vid det faktiska kan vi tala om det vi lär oss. Eleven kan låna av lärarens uppmärksamhet och uppmärksamma exempelvis styckeindelningar och kommatering. Det leder till lärande, relation och fortsatt lärande. Eleven som inte kan skilja sig från sitt arbete och sitt inre blir därmed bekräftad för det som är och inte för det som kommer att finnas. Det som vi lär och kommer att lära finns sedan i undervisningen.

Det eleverna inte kan behöver jag därför fundera över undervisningens innehåll för att utveckla undervisningen så att den möjliggör för elevernas lärande. Då ansvarar jag för fortsättningen och om jag får tid, vilket jag en gång fick, kan jag analysera och fundera över hur jag bygger upp undervisningen utifrån de kunskaper jag samlar på mig om elevernas lärande. Det sker i pedagogiska samtal där vi för en stund skjuter undan känslorna av att inte hinna och ser mer på det faktiska vi gör.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

som rekommenderar boken ”Inga prestationer utan relationer” av Jonas Aspelin, utgiven av Gleerups 2015.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vygotskij – om elevens rätt att låna kompetens för att lära
  2. Elevens arbete att lära sig (att läsa) syns i rörelserna
  3. Lust att lära – bättre med grad av angelägenhet
Publicerat i Anpassning, Formativ bedömning, Frågekonsten, Kollegialt lärande, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Strategier | Kommentarer inaktiverade för Prestationernas gissel – att skynda att lära

En dag i elevens liv i skolan

Postat den 08/08/2022 av Anne-Marie Körling

För att förstå elever och lära mig om deras syn på ämnen och på skolan brukar jag ställa frågor. En gång frågade jag en elev, årskurs fem, om hur elevens skoldag såg ut. Kunde vi tänka i procent frågade jag. Eleven tyckte det var roligt och så här såg eleven på sin skoldag.

En skoldag såg ut så här:

  • 50% att skoja med sina vänner (mest killarna)
  • 20 % att vara arg på lärare och kompisar
  • 10 % att vara ledsen och må dåligt
  • 5 % till förvirring (jag förstår verkligen inte vilket tankesätt folk har)
  • 5 % springa ifrån lärare
  • 10 % till skolarbetet

Ok, det gäller att inte börja prata om måste, måste, måste när det ser ut så här. Jag brukar fråga, om jag känner att jag måste fråga, oftast är jag mest lyssnande. Det är klart att det är frestande att fråga:

– Hur skulle skolarbetet få mer tid?

Det har varit intressant att se att skolan innebär så mycket annat än att lära. Det mesta handlar om relationer och situationer. Då vi studerade skolarbetet närmare, dvs, de 10 % som handlade om det:

  • svenska får 20%
  • matte får 30 %
  • engelska får 5% (eftersom jag kan det och ingenting är nytt)
  • idrott 20%
  • slöjd 10%
  • musik 10%
  • bild 5%

Som sagt. Jag är intresserad av elevens syn på sin skoldag. Jag är inte intresserad av att bedöma eleven eller använda detta mot eleven. Däremot kan jag göra det här fler gånger och se vad som utvecklas.

Många saker väcker frågor (att springa ifrån lärare?, att vara ledsen och må dåligt samt att vara arg på lärare och killar) men dessa tar jag vidare och återkopplar till vid ett tillfälle då detta passar. Jag gör inget genast. Jag tänker på hur jag ska adressera eleven och vad jag ska göra för skillnad kring eleven.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

(som ägnar sommaren åt att gå igenom mina sparade elevarbeten. Detta är från åren 2020/2022)

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skolanknytning – vad betyder skolan nu och en gång i tiden
  2. Formativt så det förslår: Elevens vädjan
  3. En riktig smäll och elevens rädsla
Publicerat i Anpassning, Ansvaret, Barns rättigheter, Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Om jag vore rektor, Ordning och reda, Pedagogiska samtal, Skolrättigheter, Strategier | Kommentarer inaktiverade för En dag i elevens liv i skolan

Vi lär oss inte måttlighet utan utvecklar vårt begär

Postat den 12/07/2022 av Anne-Marie Körling

Ja, så tänkte jag när jag följde med den lilla flickan som skulle köpa godis för en peng hon fått. Vi gick till den stora affären med en riktig peng i handen. Flickan var målmedveten. Det var till godiset hon skulle.

Väl där – ja, jag måste säga att jag fick byta perspektiv – vilken svår plats att vara på. Denna mängd godis inför en liten en som skulle välja något ur allt detta? Det en liten måste förstå att man kan välja men att man också måste välja bort. Det senare är nog det stora innehållet att förstå. Det började med att vi skulle ta en påse.

Påsen var jättestor och rymde mycket mer godis än vad flickan skulle köpa. När hon lade ner en godisbit i den såg det ynkligt lite ut. Bara en sådan påse talade om att hon skulle köpa mer. Påsen ska ju fyllas

Att välja tog tid. Den lilla gick fram och tillbaka och tittade noga på allt som fanns att köpa och att äta. Det slår mig att vi måste ges tid att tänka eftersom det är val vi tvingas göra. Att välja tar tid. Och återigen. Man väljer mellan något. När det är mycket att välja på måste man klara av att välja bort.

Jag stod där och funderade. Vad är det vi lär våra små? Att skynda på, välja snabbt, klara av att inte få allt men tvingas se allt som finns att få. Lär vi dem att bli nöjda, glada för det de väljer eller pratar vi om att de nästa gång kan få köpa det de nu inte fick med sig?

Att kämpa med sitt habegär? Man vill ha så mycket. En amerikansk konstnär skrev en påminnelse:

Protect me from what I want

Några få ord som slog an hos mig. Jag har växt upp med tillgångarna och möjligheterna. När man väl fått något kom något att annat att önskas. Det går snabbare idag än tidigare. Barn exponeras för saker de kan tänkas vilja ha. Då jag var barn fick vi inte ens följa med in i affärerna. När mamma (pappa var död) gick och handlade fick vi leka på gården. Till affären fick man följa med i ett bestämt syfte: köpa nya skor inför skolstarten, träskor som skulle prövas ut (snälla, snälla, svarta måste de vara!) eller något annat specifikt. Jag var sällan i affärer. Men jag lärde mig snart att gå i dem och bli en duktig konsument. Det var inskolning i Farsta Centrum. Det fanns krav från skolgården. Saker som behövdes för att vara med och leka. Längre upp i åldrarna var det jeansen, jackan och skorna. Och väskan, sminket, det senaste.

Jag tänker ofta på hur jag blev konsument och att jag är konsument. Jag lärde mig att vara det och jag lärde mig att vilja ha. Gärna mer och mer. Sen dess har jag kämpat med att begränsa mig. Det går så där ska jag villigt erkänna.

Lilla fyraåring tänker jag. Och jag bekymras över äventyret att köpa godiset. Men så tittar fyraåringen upp på mig och säger att hon är klar. Jag tittar i påsen. Fyra godbitar ligger i den. Fyra godbitar! Jag är på vippen att säga:

– Ska du inte köpa lite fler! Räcker det där verkligen?

men hejdar mig. Fyraåringen har valt bort så många godisbitar och valt dessa fyra bitar. Jag frågar:

– Berätta om dina godisbitar?

Den lilla ser nöjd ut. Hon berättar om godiset. Två av bitarna ska hennes storasyster få.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Värdegrund – något vi lär om eller något vi befinner oss i?
  2. Inte vem eleven är – utan vad eleven lär
  3. Vårt behov av att kontrollfråga – vad händer om vi låter eleverna fråga oss
Publicerat i Barns rättigheter, Frågekonsten, Ordförrådet, Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Vi lär oss inte måttlighet utan utvecklar vårt begär

Skolminnen av den första föreläsningen, friskolan runt hörnet och föräldern som kund

Postat den 11/07/2022 av Anne-Marie Körling

När man befinner sig mitt i en tid och händelserna liksom bara händer är det svårt att få en bild av det generella. Det var en märklig tid då jag blev lärare. På många sätt. Kanske började det med den där föreläsningen som nog var den första som skolan hade. Hela personalen samlades. Därframme stod någon jag inte längre minns namnet på eller som jag någonsin senare mött i pedagogiska sammanhang.

Föreläsaren bad oss att vända och vrida på saker och ting. Vi skulle låtsas att vi flög i ett flygplan och plötsligt skulle den färden gå upp och ned. Vi utmanades att tänka kreativt och fritt. Hur skulle vi lösa de uppkomna problemen med en sådan flygtur. Trots att jag var mycket flygrädd fick jag en rolig stund och en idé till en personalfest med tema flygresa. Men vad flygturen i övrigt hade med skolan att göra det fick jag veta långt senare. Turerna i skolan skulle bli många och olika, ibland vändes allt upp och ned. Om föreläsaren hade den framtidsvisionen var dock oklart.

Men jag minns den första läraren, en klok, kunnig och empatisk lärare, började tvivla på sin duglighet och sitt yrkesval. En dag sade lärarens plötsligt upp sig och jag undrade varför. Om hon inte längre kände sig kompetent, vad gjorde det med oss andra?

Den första friskolan smög inte med att den etablerades, men det kom ändå som ett uppvaknande och en överraskning då de första eleverna lämnade skolan för att börja i den. Rektorn kallade till krismöte. Rektorn höll fanan högt också då eleverna försvann, trots att vi alla ficka lära oss att de också gick med en stor summa pengar. Det gick inte att förstå att så mycket pengar kunde försvinna från en termin till en annan. Nedskärningarna kom och lärare måste gå, de flesta i en tidigare pension. Med denna erfarenhet kom rädslan, otryggheten och osäkerheten in. För om skolan skulle överleva måste eleverna stanna kvar i den.

Det blev inte lika enkelt och självklart att tala med föräldrar om lärandet, om svårigheterna, om uppförande och det gemensamma ansvaret för barnet. Oavsett hur man ser på konkurrens så gjorde det här något med lärarna. Läraren skulle nu agera kundorienterat och det är inte så lätt i en skola där kunderna liksom inte är kunder utan elever. Som lärare måste man bli servil och oron och rädslan för att föräldrarna skulle flytta sina ban kom att bli mer eller mindre permanent.

Rektorn talade mer och mer om pengarna som inte räckte och ofta lämnade jag möten med en molande oro i magen Något annat som också var nytt var det krav som kom att ställas på oss. Vi var tvungna att bli bättre. Till en början blev vi en aning förvånade, men allteftersom det här kravet annonserades så kröp känslan på – att man inte var så bra. Och om man inte var så bra så måste det ju också betyda att eleverna inte heller var så bra.

In kröp känslan av det som terapeuten och gymnasieläraren Margaret Normell skrivit i en av sina böcker.

… en orimlig strävan efter det perfekta på livets alla områden, vilket leder till en intolerans mot det som inte är perfekt.

Jag tänker idag att vi identifierar bristerna i skolan, i lärarkåren och slutligen hos eleverna. Problemen ska lösas, oftast med en förflyttning bort ifrån, till något annat. Bristerna har fått allt ljus, de är dem vi ska identifiera. Inte det faktiska som sker i skolan. Inte heller de behov som lärare har av tid för att bygga, utveckla och planera undervisningen. Undervisningen talar vi mer sällan om. Under många år har vi inte talat om den alls. Undervisningen kan faktiskt vara lösningen på många av skolans problem. Det svåra med undervisningen är att det är så få som behärskar den. Man måste vara lärare för att förstå den och man måste vara i ett klassrum för att uppfatta dess styrka. Om skolan ska utvecklas så kommer det till hur skolan ser på undervisningen. För de brister vi tvingas rätta till gör oss till felsökare snarare än till att kunna beskriva det faktiska arbete som dagligdags genomförs av lärare och med elever i svensk skola.

Då det begav sig – då vi flög upp och ner som lärare – då friskolan fick pengarna och rektorn bad oss att tänka oss för lite extra då det kom till kontakten med föräldrarna – försökte vi hantera det vi stod inför. Vi försattes i ett orostillstånd. Ett tillstånd som fortfarande råder.

Hej svejs.

Anne-Marie Körling

(Ur min bok ”Läraren inom mig” 2014)

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Möta sorg: Den som det berör och de som berörs av den som det berör
  2. Riv av etiketterna som sätt på elever, lärare och skolor
  3. Den första frosten, höga himlen och minnen från en dag som står still
Publicerat i Anpassning, Läraren inom mig, 2014, Ordning och reda, Pedagogiska samtal, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Skolminnen av den första föreläsningen, friskolan runt hörnet och föräldern som kund

Skogspromenaden innan matematiklektionen

Postat den 08/07/2022 av Anne-Marie Körling

Bakom skolan låg en skog. Där fanns att följa. Färdiga med kilometerhänvisningar.

Jag beslöt mig för att ta en daglig promenad i skogen med mina elever. Till en början var det lite si och så med elevernas vilja och lust. Vissa ville inte. Andra ville eftersom det gav dem lite andrum från lektionerna. Jag valde promenaden i relation till schemat. Helst innan matematiklektionen. Så blev det.

Vi gick i skogen. Eleverna i klungor. Småpratandes. Till en början upptäckte de mer varandra än det som fanns i skogen. Jag sa inte till dem hur de skulle vara eller vad jag förväntade mig av dem. De fick prata, skratta och vara tillsammans.  Jag gick oftast tyst och lyssnade. Lyssnade till eleverna. Lyssnade till ljuden i skogen. Eleverna fick göra som de kunde. Över tid förändrades detta.

Det är jättefint att bara gå i skogen.

Det började med att en elev släntrade efter, gick långsammare och kom längre och längre. Eleven gick tyst efter oss. Jag frågade;

– Hur är det att vara här i skogen?

Eleven svarade:

– Jag har upptäckt hur det är när det är tyst. När man inte hör bilar och sånt. Det är jättefint att bara gå i skogen.

 

Varje dag tog vi en promenad i skogen. Det tog en timme ibland. Det här var innan en lärare kände stressen gastkrama varje lektion och mål- och resultatstyrningen påverkade varje minut och varje handling i skolan. Jag visste vad jag gjorde. Hade läst på om den fysiska rörelsen och behovet av att få uppleva annat och därefter ha matematik. För trots att det var en stund utan något egentligt innehåll ville jag skapa

  • sammanhållning och gemenskap
  • kroppens behov av rörelse
  • det monotona att gå
  • ge eleverna en upplevelse av att vara i en skog
  • nya tankar, ny energi för matematiklektionen som följde

Men jag sa aldrig att syftet med skogspromenaden var att vi skulle kunna fokusera på matematiken. Det hade tagit ifrån eleverna det ”nu” som de fick uppleva när de gick i den. Det uppstod ibland en tystnad, en gemensam och inte reglerad, där eleverna och jag gick i våra egna tankar. Många elever sa något om den där tystnaden. De gillade den. Jag gillade den. Vi gillade tystnaden.

Många promenader gick vi. Inget väder hindrade oss. Eleverna som inte ville kom att bli eleverna som ville. När de sedan slog sig ner i klassrummet var hjärnorna liksom öppna för lektionen och matematiken. Vi löste problem och funderade tillsammans.

Allt vi funderade på gjorde vi om till matematik och svenska och geografi och samhällskunskap och idrott och bild. Allt hör ihop.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skogspromenaden: En reflektion efter VFU
  2. Tankedikt: Skogen jag växer i
  3. ”en mild och utsökt ensamhet”
Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Skogspromenaden innan matematiklektionen

Definitioner av ett skolbibliotek

Postat den 03/07/2022 av Anne-Marie Körling

Jo, jag skrev definitioner. Inte definition som skulle kunna vara en slags gemensam grund för vad som kan kallas ett skolbibliotek. Jag har besökt så många skolor under mitt liv – jag kan inte räkna dem alla – men oj så jag studerat skolbiblioteken där jag varit. Där jag inte har sett dem har jag ställt en fråga:

– Var är skolbiblioteket?

Jag har frågat vänligt och utan att värdera för mycket trots att mitt hjärta känner sorg och min hjärna mobiliserar ett rykande färsk tal om vikten av att ge böckerna en plats. Vågar inte säga något om skolbibliotekariernas betydelse. Finns det inget riktigt skolbibliotek finns det heller ingen som sköter om det annat än med styvmoderlig hand under en tid som återstår. Kanske finns där en sån där som brinner men som brunnit så länge att den nästan brunnit ut och lågan flämtar. Med en besvikelse som säger att ingen tog vid och där brann jag för de jag kunde brinna för.

Det är så jäkla fattigt att klaga på

föräldrarnas bokhyllor när

samhället inte själv har några.

Andra skolor har skolbiblioteket precis då man kommer in i skolan. De är välskötta och lyser upp med något viktigt och något rumsligt. Där vinkar skolbibliotekarien, eller ler då skolbibliotekarien tittar upp, och de som lånar vänder sig om för att se vem det är som lockar skolbibliotekarien från böckerna. Jag vinkar tillbaka med en bok i handen. När jag talar med skolbibliotekarierna säger de alltid att de vill ha mer medel. Det kan låta som de inte är nöjda. Jo, de är säkert nöjda men eleverna är inte det. De läser så det står härliga till och när de läst ut och klart vill de ha nya böcker eller fortsättningar på böckerna de vet kommer i serier. Det finns ingen skolbibliotekarie som säger nej till vad som önskas utan knackar därför stenhårt på kommande budget och säger att det behövs mer. Ett bibliotek byggs nämligen upp. Det kommer inte färdigt och det blir heller aldrig färdigt. Det är en dynamisk tillväxt om man vill se det så.

Därför frågar jag om budgeten för inköpen av böckerna. Nja, den är sisådär. Ibland ler bibliotekarien och säger att  det räcker till många nya böcker. Men i många fall är det struntsummor eller den lilla rest som blev kvar som får gå till bibliotekets inköp.

Ibland är biblioteket en hylla. Men en hylla är inte ett bibliotek. Men de som har en hylla av böcker pekar ändå på hyllan och säger att där är biblioteket. Men det är en bokhylla kan man tänka. En sådan, och kanske några fler, borde få finnas i varenda klassrum som en slags förlängning av skolans bibliotek. Men om skolan bara har en hylla finns det ju inget att sprida ut. Det är lite sorgligt när skolan som ska lära barn att läsa och främja det livslånga lärandet inte har ett bibliotek som talar om att det finns massor att förkovra sig i och mängder av böcker att förlora sig själv i.

Det är ett skolinnehåll att ha ett skolbibliotek.

Det värsta en bok kan råka ut för att att ligga i en hög med annat som ingen tar hand om. Då berättar skolan indirekt att här betyder böckerna ingenting. Sådant förhållningssätt ser jag alldeles för ofta. I en skola skulle Skolinspektionen komma. Jag var där och fick känna på oron. Skolinspektionen. Hjälp! Man ställde ut bokhyllor i korridorerna för skolans bibliotek kom liksom aldrig att bli en prioritet. På håll såg det bra ut. Men på nära håll stod böckerna inte ens i alfabetisk ordning trots att skolan talar om alfabetet om och om igen. Det måste man kunna. Böckerna stod också upp och ned. En och annan trasig skolbok fanns med där också. En geografibok för år 7-9 stod intryckt bland bilderböckerna.

Det är den där omvårdnaden om alla böcker som saknas när skolan inte har ett bibliotek. Vi är inte rädda om böckerna. Kursböckerna ligger i trista travar men utgör grundutbildningen för eleverna. Att ha ett skolbibliotek och ha en skolbibliotekarie talar om att vi värdesätter något. Detta sätt att se på saker och ting sprider sig också till eleverna. De lär sig att uppskatta och ta hand om.

I tidningen Opsis skrev jag för några år sedan en lång artikel om skolbiblioteken.

 

 

 

 

 

 

I skolan där jag möttes av fågelkvitter i entrén, den gröna ingången till skolan, den med björkarna på väggarna kunde jag snart se biblioteket och bibliotekarien. Det skulle kunna vara så självklart att så ser det ut på en skola. Det är ett skolinnehåll att ha ett skolbibliotek. Det är så jäkla fattigt att klaga på föräldrarnas bokhyllor när samhället inte själv har några.

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lektionsidé – krävs ett skolbibliotek och mängder av böcker
  2. Det fattiga ordet som säger skolbibliotek
  3. Ansvaret om böckerna
Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek | Kommentarer inaktiverade för Definitioner av ett skolbibliotek

Den verkliga döstädningen

Postat den 03/07/2022 av Anne-Marie Körling

 

 

 

Det är så många människor på återvinningscentralen. Jag är där för att lämna några saker som bara blivit liggande härhemma. Två syskon är där med två bilar fyllda med saker. Jag hamnar mellan deras bilar och får lyssna till det besvärliga. De är inte riktigt överens. De bär papper och böcker till pappersinsamlingen. Jag ser böcker i mängder, de som en gång stod ordnade i en bokhylla (den ser jag försvinna bland återvinningsplatsen för trä) kastas nu huller om buller ner i en container. Denna röra. Detta livsinnehåll. Detta kaos.

– Dödsbo? frågar jag.

Det nickas.

Ett hem som inte gick att känna igen trots att allt var bekant.

Jag minns mammas hem samma dag hon försvann. Hennes ordning. Hennes bokhylla. Hennes saker. I badrummet tandkräm och toalettrullar. Allt på plats. Dagen innan hon dog fanns osynliga gränser. Hennes hem var hennes. Dagen efter hon dog var hemmet ett annat. Den tillhörde liksom inte någon. Det var ett hem som inte kändes igen trots att allt var bekant.

Det var ett annat hem dagen då hon dog. Så väsenskilt från dagen innan hon dog. Nu upplöstes gränserna. Sakerna var inte längre hennes. De tillhörde ännu ingen trots att vi visste att vi skulle ärva dem. Vi hade vår arvsrätt. Men vi hade också vårt ansvar. Att avsluta alltsammans.

Plötsligt låg alla hemligheter i öppen dager. Brevet som någon skickat från någon resa. Ett kärleksbrev. Vi fick kliva över gränsen till vår mammas liv. Peta i oss innehåll som varit hennes. Jag upptäckte en diktare efter att ha undersökt böckerna som låg i travar vid sängen. Aha, hon läste detta. Det visste jag inte.

Jag visste egentligen inte så mycket om min mamma. Jag hade inte krånglat mig ur relationen mor och dotter ordentligt. Jag hann aldrig riktigt ge henne rätten att vara också människa, sin egen. Därför var jag ännu inte så nyfiken. Hon var för oss. Hon var inte för sig. Hon var och skulle vara mamma.

Man måste kasta bort. Men väger i varje hand det man ska kasta. Vilka minnen är det man kastar? En liten porslinsfågel räddas från att för evigt mosas sönder under den tyngd som pressar ihop skrot och ting till ingenting. Under många år stod den sedan i min bokhylla. Vi pratade alltid om fågeln och om hur den kom till oss. Ingen tyckte egentligen om den. Många år senare lät vi den gå. Idag saknar jag den.

Den verkliga döstädningen är den jag måste göra. Sortera bort det som lagt sig över något som är dolt men viktigt. Damma av minnen så de kan bli levande ibland. Jag har något kvar som jag lärt mig att uppfatta och lyssna till. Det är inget minne. Det är en aspekt av det som sker. Mammas skratt. Hon skrattade åt saker när de var som mest besvärliga. Såg något komiskt i det hela. Sen sa hon:

– Det ordnar sig. Det är världsliga saker. Det är det andra som vi måste ordna kring.

Som jag hatade hennes skratt. Blev arg och slog i dörrar. Tyckte att hon förringade och förlöjligade. Idag skrattar jag med henne när jag hör hennes skratt. Det mesta ordnar sig tänker jag. Livet har lärt mig det.

Några dagar i almanackan är vigda åt henne.

Idag är hennes födelsedag. Ja, hon lever ju inte. Men några dagar i almanackan är vigda åt henne. Ännu är hennes död det datumet jag cirkulerar kring. Men hennes födelsedag är det jag borde lägga vikt vid. Fira med att skratta. Fira med att ta tag i det där andra.

Jag tänker på de två som kämpar med att kasta. De som bär böcker och bokhyllor, kaffekoppar och gamla skor. Döstädning pågår men avslutas aldrig riktigt.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Döstädningen
  2. Om högläsning: Högläser mitt manus för en sjuåring
  3. Människan!
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Den verkliga döstädningen