Anne-Marie Körling

– Du måste ta för dig mer i klassrummet.

Så kan vi säga till tysta elever. Och jag önskar att vi aldrig någonsin sa den meningen. Aldrig yttrande den, uttalade den eller ens tänkte den. En tyst elev kan inte ta för sig mer på egen hand. Att vara en tyst elev och få höra att ansvaret är det egna måste vara otroligt tyngande.

Det är i undervisningen som möjligheten ska ges, det är i lärarens förhållningssätt möjligheterna öppnas. Inte genom att eleven själv bryter något som eleven uppenbart inte kan bryta. Att själv göras ansvarig för detta är mycket sorgligt.

Hur menar vi att eleven själv ska göra? Hur tänker vi om eleven? Varför ska eleven göra det? Ta för sig mer? Av vem ska eleven ta för sig? Hur är det ordnat så att eleven kan ta för sig? Vad gör det med de elever som tar för sig? Får de inte göra det? Är de för snacksaliga? Hur har läraren möjliggjort för eleverna, dvs alla elever, att få ha rösträtt?

Jag tänker på det barn som inte känner sig bekväm med att ta för sig som efter ett utvecklingssamtal går hem med sina pratglada föräldrar, de som nu oroar sig för sitt barn, som säger till barnet – Men du, du som pratar så mycket hemma, kan du inte ta för dig bättre i klassrummet? Det kan väl inte vara så svårt att svara på lärarens frågor.

Eller så tänker de – vårt pratglada barn är en tyst elev? Vad är det som har hänt i skolan?

Det kan också hända att eleven själv aldrig upplevt sig som tyst och en som ska ta för sig mer, utan som en lyssnande och tänkande elev som inte alls är så tystlåten utan mer en elev som gillar läget. Som plötsligt får veta att det inte duger.

Här är ett annat inlägg som berör samma fråga!

Barn är ofta inte så röstberättigade. Då kanske de skulle totalvägra att åka till Ikea en lördag. Då kanske de skulle strunta i att mamma vill köpa en ny klänning på HM när det är ungefär lagom för att äta mat. Då kanske barnen skulle säga ifrån på skarpen när vuxna tränger sig in på tunnelbanor och bussar och inte ser att barnet inte når längre så långt att det kan hålla sig i något. Då kanske barn skulle hojta hejdundrande högljutt om de för femtonde gången under besöket i staden gick in i en skoaffär där vuxna vände och vred på skor i alla möjliga former och utförande.

Kanske skulle de visa på något annat om de fick säga ifrån. De kanske skulle vilja mata duvorna som vi inte längre tycker om. De kanske vill stå och titta på en hund. De kanske vill stå länge och fundera över en bild. De kanske säger att nu kan vi åka buss för nu vill jag dingla med benen. De kanske säger att de vill köpa en glass och att de också vill att du äter en. Och så ska ni sitta i solen och undra en stund om den här köpruschen verkligen var något för er. Himlen kan vara märkligt hög den stund ni sitter där och är ihop.

– Skit i mig, säger något barn eller ungdom. Du ska faen inte bry dig!

Och det är just det vi ska göra. Inte värdera distansen som distans. Tvärtom. Bry oss. Och det är svårt. Mycket svårt. Att bry sig behöver inte till en början betyda att vi vill ha ett djupt och uttömmande samtal med den vi bryr oss om. Det kan handla om att säga:

– Hej Kalle!

Att sätta ett namn på människan som har ett namn. Att bry sig om det mänskliga och det unika. Namnet gör något med oss. Därför ska vi fundera över hur vi säger namn och vad vi känner. Vi har professionellt ansvar för varje elevs identitetsutveckling i skolan. Namnet betyder att vara människa.

Vi kan bry oss genom att under lektioner sätta ord på den kunskap vi ser att eleven som skriker till oss att vi inte ska bry oss. Vi kan säga att – Jag ser att du kan (med betoning på kan) räkna ut ekvationer med två okända variabler, Jag ser att du kan den amerikanska geografin, jag visste inte att Klippiga bergen sträckte sig över ett så stort parti, osv. Då förhåller vi oss skolnära och vi sätter ord på det som är skolans uppdrag. Vi står på värdegrunden. Det är där vi ska stå. Spegla elevens kunskaper för att vi kan det. Och dagen efter en lektion, eller kanske en vecka efter en lektion återknyta till det eleverna säger och tänker och kanske genom just lektionens innehåll kunna visa att man bryr sig, ser och tänker: Som du sa igår Kalle/Bella – att det beror på hur mycket regn som kommer om jorden kan ta emot det. Jag tycker det kan vara en tanke att fundera över regnet på detta vis. Jorden ska kunna absorbera vatten. Och vad händer om det kommer för mycket? 

Jo, vi ska oförtrutlig bry oss trots att avståndet markeras med orden – Du ska faen inte bry dig!

Att bry sig om handlar inte om att ge fem minuter till att prata och kräva elevens förtroende. Det handlar om att bygga upp detta förtroende över tid. Visa att man orkar med eleven och faktiskt utveckla en ny nyfikenhet på den som man kanske inte har orkat bry sig om. Och det kommer att ta tid innan den som avvisar oss har prövat oss. Det kan vara värdefullt att inte söka förklara elevens identitet och inte i sitt inre döma ut eleven för all framtid.

Att bry sig handlar också om att inte ”pysa” ut missnöje eller skapa kollegiala överenstämmelser om vem eleven är utan hellre fundera över vem eleven kan bli. Och det betyder att räkna med sig själv som viktig och betydelsefull.

Det kan också handla om att ringa hem till föräldrar om andra saker än de som skapar distans mellan föräldrar och barn – vårt missnöje över eleven. Vår förtvivlan över elevens uppförande. Det är kanske inte så uppbyggligt att sätta ord på bristerna och ständigt ge dem luft – utan också ringa bara (BARA) för att säga något om hur spännande det är att följa barnets lärande i svenska. – Ja, ni förstår, ert barn skriver och skriver. Idag läste vi upp berättelsen och då blev det en väldigt spännande diskussion bland oss alla. Jag tycker det är något ni ska känna till. 

Modet att bry sig om handlar inte om de stora åtbörderna utan de ständigt återkommande. Att som lärare öva sig i att vara generös i bemärkelsen – se igen. Upptäcka och undersöka vem eleven är.

Det krävs ett långsamt och uppbyggande svar på uppmaningen att vi inte ska bry oss.