Döden var den kvarlämnade kaffekoppen

Postat den 06/01/2021 av Anne-Marie Körling

Det var under de där skrämmande timmarna då jag förstod men inte förstod att mamma omkommit på MS Estonia. Jag skulle säga att det tog dagar, veckor och månader för mig att känslomässigt begripa. Men mitt huvud var iskallt. Hela det logiska systemet berättade envist om att det som hänt verkligen hänt och att mamma verkligen var död. Denna inre slitning. Känslorna med hoppet som ville göra en annan berättelse och de knastertorra rubrikerna i huvudet som sa som det var.

Jag minns när vi kom till hennes lägenhet. På dörrmattan låg dagstidningarna och pulserade nyheterna i de tysta rummen. Vi gick in som vore det en annan plats, ett ställe som med ens blivit något summerat, något vi skulle få hämta något av det sista i. Men det är aldrig det stora. Det är inte den välkända konstnärens tavla man ställer sig framför utan boktraven vid nattduksbordet där böckerna nyss var hennes. Blyertspennan som hon vässade med kniv. De här små detaljerna blir självlysande och ger näring till henne. Inte heller är det soffan som betraktas. Det är stolen. Den som ser nedsjunken ut. Kudden som ligger lite nedtryckt i ena hörnet. Stolen. Den som famnat hennes kropp och tagit emot den med hennes tyngd.

Köksbordet. Kortleken. De korten hon lade patiens med. Korsordet. Över det låg en något tuggad blyertspenna. Och kaffekoppen.

Det är kaffekoppen jag inte kan släppa. Alltid är det den jag tänker på. Hur den stod kvar med sitt svarta bläck. Kaffekoppen som visade att hon skyndat iväg utan att diska den. Kaffekoppen som hade lämnats med en skvätt kvar. Kaffekoppen med några få brödsmulor på fatet. Kaffekoppen vi inte rörde.

Det tog dagar innan vi rörde den. Det tog dagar innan jag lyfte den till diskbänken. Då var det svarta kaffet intorkat. Det blöta var försvunnet. Ett lags mönster kunde utläsas i det som torkat in. Sprickorna av svärta på kaffekoppens väggar.

Under det rinnande vattnet diskade jag koppen. Jag föll över diskhon. Det strömmande vattnet. Bogvisirets öppning. Vattnet ur kranen. Tårarna jag grät utan att torka. Flödet. Jag gjorde rent något av det sista.

Det var aldrig det stora som lämnade spår. Det var det lilla. Om de stora småsakerna som  inneslöt henne och den vardag som var livet.

Jag skriver detta efter att påbörjat Niklas Rådströms bok Som har inget redan hänt, 2020. Han skriver om de kvarlämnade frukostkopparna i sommarhuset. Han skriver om dem för att de berättar. Och till hans frukostkoppar syns min mammas kaffekopp.

Anne-Marie Körling

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Kaffekoppen!
  2. Kaffekoppen i handen och orden inuti kroppen
  3. Lördagens funderingar kring kaffekoppen
Publicerat i Skriver om ditt och datt, Verkligheten | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Döden var den kvarlämnade kaffekoppen

Larma och verka – för ett ökat läsande i skolan

Postat den 05/01/2021 av Anne-Marie Körling

Jag kommer påminna, larma och försöka verka för att öka läsandet i skolan. Jag läser nu en rapport som ännu inte är utgiven och blir berörd av siffrorna som inte pekar åt rätt håll. Det är också en stor skillnad på hur eleverna uppfattar sin läsförmåga, de tänker att de kan och att de vet, men i samma undersökning visar det sig att intresset för att läsa är ringa, om än något. Samtidigt oroar vi oss. Vi larmar och riktar vår oro mot barnen. Vi säger att de måste läsa mer och att läsa är så viktigt för allt som hör studierna till. Men sen då? Eleverna behöver inte vår oro, de behöver våra professionella vägar och vår förmåga att ge utrymme både för högläsning, tidningsläsning och fakta och skönlitterära texter. De behöver våra vägar och vårt engagemang men inte vår oro. Så när vi larmar låt detta larm verka som en påminnelse om att vi kan göra skillnad och att vi bör göra det. Vi har en obligatorisk skola på tio år och under dessa år bör vi både lära barn och unga att läsa och ge dem rika innehåll att läsa och upptäcka.

Jag återkommer dagligen i denna fråga.

Allt samlas under fliken LÄSA I SKOLAN 2021

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bort allt vad oro gör
  2. Ett läsande kollegium – för innehållet, samtalet och gemenskapen
  3. STYRDOKUMENT: Att förstå, äga och verka utifrån läroplan och kursplan
Publicerat i LÄSA I SKOLAN 2021 | Kommentarer inaktiverade för Larma och verka – för ett ökat läsande i skolan

Lära sig att läsa i skolan – Åtgärder som påverkar grunden

Postat den 04/01/2021 av Anne-Marie Körling

I varje klass finns det de elever som inte kan läsa. Det är inte ovanligt men borde vara ovanligt. I svensk skola går elever, med skolplikt i tio år, för att få lära sig. De som inte kan läsa kommer under skoltiden få det allt svårare. Att inte kunna läsa betyder att allt som ska göras i skolan inte kan bli gjort. Att skriva blir också svårt. Att lösa problem i matematiken likaså. När en lärare upptäcker att en elev inte kan läsa måste åtgärderna komma omedelbart. Det kan inte vara upp till varje lärare att hitta lösningar inom ramen för sin undervisning. Det behövs en plan av åtgärder. En insats värd namnet. Det är inte en hemuppgift. Även om eleverna mår bra av att läsa en stund varje dag därhemma så är det inte föräldern som ska kunna utbilda barnet i läskunnigheten.

Ofta låter man elever som inte kan läsa få uppdrag att läsa hemma. Under loven ger man eleverna ett tiotal böcker att utbilda sig i genom att läsa trots att de just kämpar med att läsa. Jag har haft elever vid mitt köksbord som stumma tittat på kraven vad de ska läsa för att förbättra sin läsförmåga. Jag har tröstat gråtande föräldrar som varje kväll bråkar med sina barn om att läsa en kvart trots att just läsningen en kvart är något av det svåraste.

Naturligt vore att det pedagogiska arbetet i klassrummet, i skolan, i skolbiblioteket och att man med samlade lärarkrafter får ta itu med det som behövs i varje klassrum. Hur skulle det se ut med ett åtgärdsprogram där lärare vet vad det finns att tillgå och resurser och hur snart skolan kommer igång med dessa. Skolbibliotekarien kan främja läsning och ”bild”ning både för läsrädda elever som läsvana elever genom att anpassa med böcker som väcker intresse och nyfikenhet. Böcker som lockar in och inte gör det svårt för eleven att läsa. Rektors överblick. Specialpedagogens tillförande perspektiv. Men ett ickedömande förhållningssätt där läraren inte känner sig som världens sämsta och eleven ytterligare får känna av hur det är att inte kunna.

Jag efterlyser ett åtgärdsprogram som tydligt visar vad skolan gör när man upptäcker att eleven inte kan läsa, dvs, den samlade kompetensen som gör det möjligt för eleven att få lära sig. Varje dag i skolan är besvärlig för de elever som inte kan. Varje dag känner de av sin oförmåga och lusten att lära blir tvärtom ett gnissel och gissel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Elevens arbete att lära sig (att läsa) syns i rörelserna
  2. Några elever kan inte läsa – var är det gemensamma åtgärdsprogrammet?
  3. Läsa i skolan?
Publicerat i LÄSA I SKOLAN 2021, Undervisningen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Lära sig att läsa i skolan – Åtgärder som påverkar grunden

Ledighet med begränsning

Postat den 04/01/2021 av Anne-Marie Körling

Är ledig och själv med två hundar. Det är en tid av begränsningar. Jag är hemmavid och det är där jag måste vara. Hundarna ger mig fler dagliga promenader i närområdet. Jag går en stund i parken. Jag går en sväng på gatorna som länkar in till adressen jag bor på. Jag stannar vid stolparna som bär på hundarnas berättelser och undrar vilka de känner av och igen genom att sniffa, lukta och registrera. På andra sidan gatan går en annan hund med sin hundägare. I regn och blötsnö nickar vi till varandra. Jag hälsar för övrigt på ganska så många under mina promenader. Det har gjort att jag ser mer av det jag inte såg tidigare. Jag blir också en registrator i området. Känner igen de som bor där de bor, hälsar, vinkar och nickar.

Coronatiderna syns på gatan. De äldre kvinnorna sitter påpälsade med hattar, halsdukar och varmfilt att sitta på. De har en kaffestund mellan de höga tallarna. Det ser fint ut. Detta att vi slår oss ner i vår utemiljö. Igår såg jag ett barnkalas. Det annonserades med röda ballonger i träden och jag kunde se att man skapade ett slags rum för kalaset. Gästerna klädda för vilket ruskväder som helst. I hemtjänstens möteslokaler ser de ut att ha trevligt. När jag går förbi dem hälsar de glatt. Det pulserar av aktivitet därinne ser jag.

Utlämningsplatsen, där postens paket går att hämta, är en mötesplats. Vi köar efter det vi beställt. Kartongerna är många. Stora. Hunden har lärt sig att vänta utanför. Personalen säger att hunden blivit så duktig. Den väntar utan skälla.

Jag har bestämt mig för att gilla läget. Men ibland slår sorgen upp sitt segel och berättar om det jag saknar och dem jag vill vara i närheten av och följa i livet. Jag tar ner seglen så snart jag kan. Det är ett beslut jag tagit.

Hej HOPP kära ni.

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Twittertexter om de små gesterna att hälsa
  2. Handslag och ta i hand och hälsa på varandra
  3. Här är ett till SOMMARLOVSTAL
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Ledighet med begränsning

Återkopplingar av föreläsningen för Förskolan:

Postat den 25/11/2020 av Anne-Marie Körling

Reflektion, Anne-Marie Körling föreläsning förskolan: 

  • Jag kommer ta med mig det här med kollegial information i rummet. att tydliggöra vårt förhållningssätt för varandra men också för tex. vikarier vårdnadshavare osv..


 

  • Jag tar med mig att förskolans arbete med böcker ska bli en självklar del i det som vi lämnar över till skolan


 

  • Att barn inte behöver sitta still vid läsning, att barn tar in på olika sätt, något som jag tror alla egentligen vet numera, men kanske har svårt att uppfylla. Ska verkligen ska belysa detta  hos mina kollegor. Viktigt!


 

  • jag tar med mig ”hur får man barnen intresserade?” Vikten av att hela tiden skapa nyfikenhet för att fånga barnen.

 

  • Det som stannar kvar hos mig är exemplet när förskolans arbete med högläsning  kunde bidra till att en pojke men även pojkens föräldrars fick en ny relation till läsning och böcker.

 

  • Det är mkt jag tar med mej men bla att om en förälder frågar mej något så kan jag återkomma med ett bra genomtänkt pedagogiskt svar, behöver inte svara direkt.  Och det här med för vem är det stökigt… och att överallt i förskolan sker ett samspel , som kanske inte syns… tack!


 

  • Jag kommer definitivt börja arbeta med konkreta bilder såsom visades i föreläsningen med syfte att leka med ord! 🙂


 

  • Blev väldigt inspirerad av ordlistorna, skulle vilja använda dem både privat, med barnen på jobbet och med kollegor.


 

  • att synliggöra de vuxnas förhållningsätt. att härinne  gäller det här


 

  • Gemensamma regler i rummet, så bra och tydligt!

 

  • Att ta tillvara och skriva ner på barnens frågor som kommer under dagen, återkoppla till barnen, hitta svaren tillsammans och synligöra för vårdnashavare.

 

  • Jag tar med mig att leka med ord, reflektera kring en bild och ”för vem är det stökigt?”.

 

  • Släpper inte heller tankarna om hur jag kan arbeta med bilder och ord. Tack för många klokheter.

 

  • Jag tar med mig ett bekräftande på att barn tar in sagor/berättelser på olika sätt och inte endast stilla sittande.

 

  • Diskussionen om hur det ska vara under läsningen. Ska alla sitta som tända ljus eller kan det vara lite rörigt? Superintressant!

 

  • Låta barnen återberätta boken, läsa för oss vuxna. Prata och diskutera ord, ordens betydelse mm


 

  • Lärorik föreläsning! fastnade vid leklandet av ord, bokstäver och bilder och vill gärna utveckla detta i det mesta vi gör på min förskola. även. vid matrutiner osv.


 

  • Det jag b.la. fastnade för är hur vi genom litteratur kan arbeta och synliggöra svenskans grammatik.

 

  • Jag tar med mig sättet att avsluta en bok, att det finns en början, ett under och ett efter. Nej, det var tråkigt, nu var föreläsningen slut, men den fortsätter hos mig i tanken.


 

  • Intressant föreläsning, jag tror att det är ditt engagemang som smittar av sig. Tack!


 

  • Att man alltid ska tänka framåtsyftande. Och at man ska ha något att skriva i. Tänk vad man missar.


 

  • ”Veckans bild” och ”förväntningar på den vuxne” är det som fångade mig allra mest denna förmiddag, samt vikten av läsningen som ej kan sägas för ofta! Tack Anne-Marie!!!

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Utvärdering av föreläsningen i Norge
  2. Intyg om deltagande vid föreläsningen
  3. Föreläsning för förskolan och sagan om de tre rosorna
Publicerat i Föreläsningar jag ger | Kommentarer inaktiverade för Återkopplingar av föreläsningen för Förskolan:

Aha, en barnbok, sa kollegan tveksamt

Postat den 23/11/2020 av Anne-Marie Körling

Jaroslaw Luteracki

Jag läser högt ur boken. Kollegan pysslar och jag berättar.

– Visste du att … frågar jag.

– Näe, säger läraren.

– Visste du att … frågar jag efter att ha läst ett stycke.

– Näe, men så konstigt, svarar läraren.

– Visste du det här, frågar jag igen.

Jag är själv alldeles förvånad. Alla saker jag får läsa och lära.

Läraren jag läser högt för säger samma sak. Att nu fick jag lära mig lite nytt.

– Vad är det för bok du läser? frågar kollegan sedan.

– Den här, visar jag.

– En barnbok? Jaha!

Jag har tänkt på det många gånger. Vi lärde oss något båda två. Blev förvånade. Överraskade av det vi inte visste. Men så – en barnbok? som om den inte också utbildar oss och får oss att häpna eller fortsatt undra.

Det är drabbande med värderingar. Hellre se vad vi faktiskt fick veta och förundras över det. Inte detta placerande av var boken hör hemma utan att den fanns där vi två fanns. Här och nu med sitt berättande och förklarande innehåll.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. – Hej, vad gör du här som är så stor?
  2. Min afrikanske lärarkollega gör så här – själva gör vi …
  3. Läsmöte med elever
Publicerat i 90 sekunders högläsning, Boken i undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Aha, en barnbok, sa kollegan tveksamt

… de kramar varandra …

Postat den 20/11/2020 av Anne-Marie Körling

Den upplysta annonsen

I mörkret går jag

Den upplysta annonsen

De fyra människorna i bild

Jag går ensam.

Min kind ensam.

Länge sedan jag rörde vid någon.

Spritar händerna torra.

Spritar bort.

De fyra människorna på bilden.

Nära är de. 

Skrattande faller de mot varandra.

Den ena lägger sin kind på den andres rygg.

De andra två famnar varandra som vore de två tröstande.

I tio månaders svält.

Vill ett över-kaffe-kopps-samtal

Att trösta en ledsen liten en.

Att lägga en hand på den gamles hand.

Stryka gråhåret ut ett ansikte.

Krama den som fyller år.

Pussa på kinden 

både hej och hej då

I mörkret går jag .

Skylten med de glada människorna,

de som omfamnar varandra.

Utopisk förefaller den.

Det som var så vardagligt nyss.

det självklara då

nu overkligt sällsynt. 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Sällskapet hälsar på varandra
  2. Att ta i hand och hälsa på varandra
  3. Om att vara ensam – om julaftonen år 2014
Publicerat i Verkligheten | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för … de kramar varandra …