Jag talar innehåll. Alltid. Då jag föreläser eller gestaltar undervisningar (det har jag börjat göra allt oftare, lärare får göra det jag vill visa, jätteroligt är det) så iscensätter vi situationer och skapar förståelse för lösningarna och ibland ser vi oss i ljuset av oss själva. Då händer det alltid något. Och ibland skaver det till lite för det ska göra det då vi lär oss. Och så diskuterar vi det.
Jag vill tacka för Nyköping och lärarna som deltog igår.
Det sköra har också en styrka. Spindelnätets underbara skönhet räddar det.
SKRIV HÄR OM NI BEHÖVER, VILL, VÅGAR, KAN, VILL BERÄTTA, DELA MED ER, GLÄDJAS, TÄNKA, MÖTAS… Jag är idel med er!
Ja, ibland ryser jag över ord och över ordens kraft. Det är de föränderliga orden. Kanske läser jag ibland fel för jag vill läsa in mig själv. Ibland läser jag högt för att jag vill få alla sinnens upplevelse, här är en sådan mening ur Lev Vygotskijs och min diskussion. Så här sa han till mig alldeles nyss:
… anta däremot att krisen grundar sig på en kraftig ökning av livsdugligheten, /…/ och att själva krisen i denna ålder endast är en följd av denna ökning av skaparkraften. /…/ Denna allmänna tillväxt ger sig tillkänna såväl i de ungas beteende som i deras inre liv.
… man får lov att smitta eleverna både med glädje, skratt och inspiration. Den enklaste vägen till en sådan spridning är att som lärare göra det man vill att eleverna ska göra.
ATT ÄRVA EN KLASS…..Själv har jag gm åren arbetat med 6-årsgrupper. I mitt samarbete med barnen och deras föräldrar, har klasser bildats. Alltså har jag ingen erfarenhet av hur det är ta emot en grupp som redan är en klass.
Att ärva en klass som är den värsta. Det känns som åskadunder i mitt huvud och jag påminner mej om det året jag hade min ”värsta grupp”. Den grupp som såg ut att vara en helt normal grupp förvandlades till ”den värsta gruppen”. Jag var helt oförstående hur denna ”värsta grupp” kunde bli så skrikig och bråkig. Vred och vände på det mesta och så till slut fann jag kärnan i problemet. Det var jag själv som var största orosmakaren. Varje dag gick jag till förskolan med ”uppkavlade ärmar” och tog emot den högst normala barngruppen. Varje dag under 1:a terminen glömde jag att rusta mej med möjlighetsglasögon. Lika ofta spände jag tyglarna alldeles för hårt, glömde individualiseringen och sopade humorn under mattan.
Perioden mellan terminerna fick jag upp ögonen på mitt arbetssätt. Det blev en smärtfylld prestigekamp med mitt inre när jag insåg hur trångsynt jag var. Hur jag lade skuld på barnen när det var jag själv och ingen annan som var den som ( i oförstånd) hade fel syn på barngruppen.
En termin hade jag på mej att rätta till mina felsteg. Gissa om JAG lärde mej mycke’ av dessa felsteg?! JA!!!
- Alltså de där väggarna – fy sjutton vad de bestämmer… sa någon jag samtalade med.
- Bestämmer vad? frågade jag.
- Ja men de skriker ju ut hur allt måste vara men utan ett ljud, fortsatte den som tänkte om väggarna och rösten var ganska uppgiven.
- Men kan du inte gå i dialog med väggarna då, frågade jag.
- Hur skulle det se ut… ska jag stå där i mitt rum och säga det jag tycker mig höra väggarna tala om… frågade personen ännu mer uppgivet.
- Ja, jag tror du ska sätta medvetna ord på det väggarna basunerar ut annars förblir väggarna så där skrikigt dominerande… du kan ju faktiskt översätta väggarnas språk till något slags mänskligt språk… försökte jag.
- Ska jag säga allt det jag tror väggarna säger…
- Självklart ska du det. Ställ dig i ditt klassrum och utmana väggarna. Jag lovar att du kommer få en spännande dialog och kanske, kanske att du får sista ordet!
- Jag! Sista ordet! Du skämtar! utbrast den som nu gick för att hämta en anteckningsbok.
- Ja! Jag tror faktiskt det! sa jag. Väggar som skriker försöker säga något. Men alla har slutat lyssna. Om man lyssnar på väggarnas språk och det de vill säga oss så kan vi kanske förändra det som äger rum innanför väggarna!
- Snackar du om skolutveckling? lyste personen ifråga upp.
- Ja, Jo, Javisst gör jag det! Själv har jag använt mig av kursplanerna som en möjlig väg att berätta ett och annat för väggarna. För det är ju också så att väggarna har öron. Det har vi också glömt bort. Väggarna både talar och lyssnar. Men då måste vi börja prata med varandra! sa jag!
Loading ...