DIKT: De som ännu inte är vi

De som ännu inte är vi

Läkaren sätter sitt stetoskop över mitt hjärta.

Slår stadigt och lugnt säger han.

Här klädd i sin titel.

På tunnelbanan säger man.

Hit hör du inte.

Hit hör vi.

Under den tid han borde varit där

och inte här

erövrade han språket här

utbildade sig till läkare här

tog examen här

fick samhällsnyckeln

Han kom inte för att utnyttja

Han kom hit tvingad att lämna

Lämna familjen,

Överge grannarna,

Glömma välbekanta gator.

Han kom inte hit.

Han flydde från något.

Aldrig ville han lämna familjen.

Den kultur han kände som sin.

Den kunde han inte packa ner.

Han kom hit men har ännu inte kommit hit.

Reser ännu utan kompass.

In i det vi säger är vårt.

Gränserna i kartboken tydliga

De verkliga är höga och osynliga.

Hjärtat har sina gränser.

Där jag är större än dig.

Hjärtats gräns faller platt inför oss.

Han visste inget om Sverige.

Han flydde från något.

Han kom hit

Hit kom också jag.

Han lyssnar till mitt hjärta.

Han är här.

Jag är här.

Dikt Anne-Marie Körling

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för DIKT: De som ännu inte är vi

Tankar om tillhörighet: Hög närvaro och lika hög frånvaro

För många år sedan hände något som jag kom att bevara i mitt pedagogiska hjärta. Det handlade om eleven som hade hög närvaro på skolan men låg närvaro på lektionerna. Den där höga närvaron tänkte jag ofta på. Den handlar ju om något. Att skolan kanske ger eleven något som eleven behöver samtidigt som eleven inte orkar eller vill ha allt det där andra som skolan ger. Men maten. Mums för den. Rasternas gänghäng. Kul! Klockslagens gränser lektion och rast. Tydligheten. Att få vara någon. Oavsett vem man är så är man nöjd med att vara någon. Bäst på att vara sämst är inte det sämsta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske är man stökig så det märks varenda dag. Kanske har man fått en roll som den som inte har några kunskaper att bjuda på eller erfarenheter att dela med sig av, om man räknas som mottaglig för lärares undervisning. Samtidigt som rasten utbildar och skapar gemenskap. Tillhörande. Samma sak eleven behöver känna i klassrummet. Inte som en outsider. Utan som en deltagande, medverkande och tillhörande.

Om honom tänker jag ofta på. Han kom till mina lektioner. Jag lät honom vara den han var och tvingade honom inte in i en relation till mig. Däremot såg jag till att reta upp hans tankevärld. Jag högläste stycken. Jag ställde öppna frågor till mig själv. Ingen tog notis. Envist fortsatte jag med mitt självständiga arbete. Så en dag upptäckte jag att varenda elev kom i tid. Inte bara det att de höll tiden, de tystnade snabbt då jag läste högt för dem. De gick i årskurs 7, 8 och 9. Eleven jag tänker på gick i årskurs 8. Så plötsligt ögonkontakt, lika plötsligt fick jag heta det jag heter. Anne-Marie! Denna nyckel till att relationen blivit erkänd. Jag namngiven korrekt. Jag skrev ett datum i almanackan. Hårt prövad var jag också. Så snar att ge upp men utan att ge upp fortsatte jag.

Så en dag var eleven inte där. Jag hade allas mobilnummer och funderade länge och väl innan jag sände iväg mina ord i ett sms. Jag ville inte ge skuld, jag ville inte att han skulle förstå mitt sms som ett ifrågasättande utan ett sms som handlade om att ”du fattas oss”. Så skickade jag det. Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett långt svar. Ett svar som rörde hela mitt lärarväsen. Så lite jag visste. Så lite jag förstod. Så lite jag kunde begripa. Han skrev – att hans mamma hade haft fest under natten. Mycket fylla. Många människor. Han kunde inte sova. Mamman ville vara snäll. Klockan två på natten tvättade hon hans byxor. De hade inte hunnit torka. Han kunde därför inte komma till skolan. Jag svarade att jag förstod och att jag såg fram emot att han skulle komma till skolan så snart byxorna var torra. Inom några minuter stod han vid klassrumsdörren. Jag sa varmt välkommen, inget mer. Han klev in och blev högljutt inbjuden av killarna i gruppen. Jag läste en text, vi samtalade om den, sen läste de för sig själva och tillsammans med mig. Jag tittade aldrig på elevens byxor. Jag såg in i hans ansikte. Han sa: Jag tog morsans brallor.

Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som gör att eleverna inte dyker upp. Det vi kan göra är att visa att vi saknar dem, väntar på dem och det utan att hytta med uppfostrarfasonerna och tänka att eleven måste rätta till sina dåtida fel genom att förstå dem i dåtid. Lösningen ligger i nuet och det kommande.

Martin Buber (1954/20119 skriver i Det mellanmänskliga:

Förståelsen är möjlig först när jag träder i omedelbar och okonstlat relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig. /…/ att förnimma en medmänniska som en helhet, en enhet, något unikt …

Denna ömsesidighet gör oss seende för varandra. Den gör att vi inte objektifierar utan ser människan. Eleven jag såg blev en unik människa för mig. Inte en elev som inte ville vara med. Tvärtom. En elev som trots allt som satte krokben verkligen ville vara med. De frågor jag ställer mig är  – Är jag en tröskel? Utgör jag något hinder? Vem är jag att veta?

Ur mina år som lärare, på andra sidan av katedern.

Anne-Marie Körling 

 

 

 

Publicerat i Barns rättigheter, Modellerna, Ordning och reda, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen, Värdegrunden, Verkligheten | 1 kommentar

Den egna ordlistan – förslag till undervisningen

”barns hjärnor är som flugpapper för ord”

Eleverna får ofta ordförrådet av oss lärare. De får en lista med ord de ska öva på, träna stavning. Inte sällan fler än tio i veckan trots att kognitionsforskaren Peter Gärdenfors (2022) beskriver att barns hjärnor är som flugpapper för ord. Då är fjuttiga tio i veckan en aning för få. Jag har aldrig följt en sådan begränsande regel annat än om eleverna ska träna sin stavning.

Mina dagliga ord – giv mig idag: 

Varje dag vimlar det av ord i undervisningen. Kanske inte lika många som kan hittas i böcker och läromedel. Där kryllar det av ord. När jag undervisar ger jag eleverna tomma pappersark där de dagligen får fylla i de ord de upptäcker och vill lära sig. Eleverna får därför göra sin egen ordlista. Under en hel dag skriver de in de ord de upptäcker, gillar eller vill veta något om. På så sätt kan jag som lärare se vad eleverna upptäcker, gillar och vill veta något om. Arken dateras. Orden delas med klasskamraterna, först två och två sedan i helklass. I helklass får man lyfta något ord som man särskilt ville dela med de andra. Alla i klassen kan delta. Alla i klassen har sin ordlista. Orden kommer från olika texter.

Varför?

Anpassningen kommer inte med att alla gör samma. Alla förstår olika. Som lärare vill jag verka för aktiviteten att delta och därför ger jag eleverna möjlighet till aktivitet. Om jag ger dem en lista (vilket jag också gör men det blir ett annat blogginlägg) då ska min lista leda till samma aktivitet som när vi har våra enskilda listor. Vi delar helt enkelt med oss.  Passivitet, dvs, att ta emot påverkar inte lärandet. Det är aktiviteten som påverkar eleverna att lära. Med aktivitet kan man utmana:

  • hur många ord minns du ur din kompis ordlista
  • vilka ord får dig att tänka och fundera
  • av klassens alla ord – skriv ner de du minns, eller de du vill behålla

Teoretisk koppling

Min praktik har alltid en koppling till något jag läst eller teorier jag kopplar mitt praktiska arbete till och sådant jag upptäcker kräver undervisning. Jag tror på aktiviteten, gemenskapen och att hålla lärandets fokus. Elevernas passivitet gör jag allt för att förvandla till känsla av mening och sammanhang, dvs, att delta och kunna påverka. Om detta skriver professor Claes Nilholm om i boken Perspektiv på specialpedagogik 2020. En bok jag tycker lärarlag ska läsa, begrunda och omsätta.

Detsamma gäller kognitionsforskaren Peter Gärdenfors samtliga böcker, i synnerhet den som beskriver och förklarar hur ord får mening .

Begränsa inte

Om ord, och hur vi kan ge en undervisning rik på dem, kan jag tala, skriva och läsa om. Det är ett oändligt äventyr. Begränsa det inte. Ös på.

Vid mina ord,

Anne-Marie Körling 

 

 

 

Publicerat i Ordförrådet, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Den egna ordlistan – förslag till undervisningen

Undervisningsinnehåll: Artighetsfraser

Artighetsfraser lär vi oss i sociala sammanhang och av vuxna som använder sig av dem. Syftet med artighetsfraser är att främja kontakt eller visa uppmärksamhet för något som någon annan gör eller säger. Min ordbok (går alltid först till den) beskriver artighetsfrasen som något man säger i syfte att vara artig. Hur man använder dem beskrivs som något som kan upplevas som ytligt. Till artighetsfraserna hör också att ta i hand, titta in i ögonen och knyta an till det som den man möter berättar om samt ställa följdfrågor och visa sitt intresse.

Godda, godda, godda. 

Godda, godda, godda.

Gösta heter jag.

Godda, godda, godda.

Godda, godda, godda.

Gösta heter jag.

Godda, godda, godda.

GODDA!

Text av  Jojje Wadenius

Om man tar bort alla artighetsfraser upplevs situationer som oviktiga och betydelselösa. Man säger tack. Man förväntar sig tack. Alltså finns det en förväntan om att något artigt som en respons. Om någon frågar mig om jag vill ha en kopp kaffe så är det en vänlig förfrågan och där behöver jag på något sätt visa att jag är i kontakt med den som frågar. Jag svarar tack och ser upp på personen. Man uppträder enligt den rådande normen i det sammanhang man befinner sig i.

Artighet pratar vi sällan om. Däremot förväntar vi oss den. Vi kan bli galna över att vi inte får något som helst gensvar då vi hälsar på våra elever. Jag brukar tänka att jag hälsar och kommer att fortsätta att hälsa oavsett. Jag tänker att jag befinner mig i en läroinstitution och jag kommer att bli upptäckt för mitt hälsande och plötsligt få ett hej tillbaka. Artighet handlar om umgänget och tillhör de sociala koder vi får med oss från våra vuxna därhemma. När eleverna uppför sig illa är det oftast bristen på den där sociala artigheten vi upptäcker. – Hur kan de ens tilltala en så här? Vi kan gå till ”angrepp” genom att säga

– Jag är inte din mamma!

Vi  kan rätta till besvärligheterna i kommunikationen. Men det enda vi gör är tillrättavisar. En tillrättavisning leder inte till ett annat språkbruk eller ett annat sätt att tala. Jag föreslår att vi undervisar, dvs, gör ett innehåll som vi kallar artighetsfraser.

Så här tänker jag UNDERVISNINGSINNEHÅLLET OCH ARBETET

  • Jag visar eleverna 10 olika artighetsfraser. Vi läser igenom dem tillsammans. Känner de igen dem? Har de använt dem? När och varför?
  • Inledningsvis inventerar vi de artighetsfraser eleverna är bekanta med.
  • Vi skriver ner dessa för att ha ett gemensamt underlag.
  • När vi har de artighetsfraser vi känner igen kan vi fylla på med sådant vi kan höra ute i samhället. Vi ger därför eleverna en samhällsspaning: Hur inleder man ett samtal i en affär? osv
  • Då har vi också samhällsperspektivet på artighetsfraserna.
  • Vår lista blir allt längre. Den listan ska vi göra väl synlig. Det är den som påminner oss om att det finns andra sätt att tilltala varandra.
  • Muntligt börjar vi använda artighetsfraser i klassrummet. Stötta eleverna, det handlar inte om uppfostran, det handlar om att få lära sig.

Ge eleverna uppdrag att visa artighet till olika människor och i olika sociala sammanhang. När jag ger mina elever uppdrag brukar jag låta dem få fler ingångar att börja genom. Så de behöver inte göra samtliga, de kan få välja, de får ett utbud:

  • Tilltala en rektor inför samtalet om betyget.
  • Fråga en gammal tant om hon behöver hjälp?
  • Berätta för en okänd att du tycker om de färger personen bär.
  • Första gången du är hemma hos din kompis och träffar föräldrarna?
  • Hur du skulle besvara en ilsken fråga med vänlighet
  • Hur ändrar du ditt språk när du träffar några av dina äldre släktningar
  • Hur är du artig mot personalen i Pressbyrån
  • osv

Det här kan man göra som drama. Det är inte heller ett lektionstillfälle utan kan uppstå i mikroundervisningen, då vi fångar det didaktiska ögonblicket, gärna dagligen. Men minns att syftet är att utbilda, inte att fostra och kräva.

Varför ska vi göra det här?

Samhället består av oss. Människor påverkas av beteenden och hur vi bemöts. Taskiga kommentarer kan följa med hem, växa sig stora och besvärliga. Nu, i dessa rådande tider, är det grova, förminskande och nedvärderande kommentarerna lego. Vi vänjer oss vid hur man låter språket bli mer ilsket, förminskande och tillrättavisande. I sin bok OFRED skriver Åsne Seierstad (2025):

… när man klickar på ”Skicka” förlöses den våldsamma vrede, det lättar på trycket, men sedan – om de som man slungat raseriet mot ignorerar en slår det tillbaka med full kraft …

s. 193

Vi ska inte vänja oss vid det. Innehållet i uppgiften handlar också om att leda elevernas språkliga utveckling mot det övergripande målet där varje elev ska få ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift.

På ett personligt plan kan det handla om att uppleva en större språklig trygghet och ett större område att pröva språket. Att man passar i fler rum och i flera situationer. Ison Glasgow (2015) beskriver hur i sin bok När jag inte hade nå´t:

Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som hjärnan blev glad av allt det här. Som om den hade väntat på att få något att jobba med.

Jag återkommer med fler tankar om detta innehåll. Pröva gärna innehållet i denna lektion.

  • Vi ses igen.
  • Tack för ditt besök.
  • Ditt besök här välkomnas.

Tre olika avslut på detta blogginlägg.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

 

Litteratur: 

  • Glasgow, Ison/Arvidson, Emil (2015) När jag inte hade nåt. Brombergs bokförlag.
  • Seierstad, Åsne (2025) Ofred. Ryssland inifrån. Polaris.

Lyssna också här.   

 

 

Publicerat i Lärande, Ordförrådet, Undervisningen, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Undervisningsinnehåll: Artighetsfraser

Begrepp: Meningsfull

 

– Varför gör vi ens det här? frågar eleverna.

Jag intervjuar mina elever. Ämne för ämne. Hur är det för eleven? Vilka ämnen fungerar och varför?

De får oftast mycket lite innehåll i de svar som vi lärare ger. Vi hinner inte med. Vi tröttnar snart på frågan. Inte nu igen tänker vi. Kan vi inte bara göra det vi ska göra? Måste vi alltid veta varför? Ja, stackars oss lärare. Vi måste veta varför även om varför handlar om att få svar långt in i framtiden. Kanske säger vi ”för framtiden och då ni ska gå på universitetet, då minsann kommer ni upptäcka att det här som vi gör nu var viktigt på riktigt.”

Ofta tänker jag på just hur det meningsfulla behöver lyftas in och begripas. Det räcker inte med att förklara att svaret på den frågan kommer att ges i framtiden. Då du, då kommer du tacka skolan för att du vet något. Frågan om varför ställs i nutiden och något slags svar behöver knyta an till just nutiden.

Jag brukar tänka i termer av vad som skapar det som känns meningsfullt. Inte sällan är det en upplevd gemenskap när vi arbetar med det vi inte vet vad vi ska göra med kunskaperna. När vi respekterar frågan, deltar i frågeställningen och visar att frågan intresserar oss kommer vi märkligt nog att skapa en meningsfull situation.

Det märkliga är att när vi upplever att det vi gör får oss att uppleva något meningsfullt är vi kanske helt omedvetna om att just det meningsfulla äger rum. Vi är inne i arbetet och vi hör samman genom det vi gör. Ibland frågar eleverna som är djupt indragna i undervisningen och det jag lägger fram för dem att erövra – När börjar lektionen? Det är som om lektionen inte kan vara rolig, engagerande och sätta sprätt på tankeverksamheten.

Att efterfråga varför handlar om att få grepp om det som är meningsfullt. Så här förklaras ordet i min ordbok från 1986:

  • det handlar om något mer djupgående
  • en djupare innebörd
  • det finns ett rimligt syfte

I min senaste ordbok från 2024 förklaras ordet meningsfull endast med

  • något som leder till något bra

Jag saknar något här. Det meningsfulla uppstår i sammanhang där vi också utvecklas tillsammans med andra människor. Här kan gruppen, dvs, klasskamraternas engagemang och lärarens lyhördhet för elevernas frågeställningar bidra till en känsla av mening. Den låter sig inte förklaras annat än att lektionen var rolig och jag upplevde att jag faktiskt lärde mig något.

Motsatsen till meningsfull är meningslös. Ve och fasa. Det vill vi ju inte att våra elever ska uppleva. En sådan känsla och upplevelse gör oss mer ensamma och mindre villiga att ens pröva. Min ordbok från 1986 skriver att ordet hör samman med avsaknaden av syfte och därför blir meningslös. Min ordbok från 2024 menar att något inte leder till något bra. Jag blir mer intresserad av det som kan saknas för att det ska bli meningsfullt än att förstå att något inte blev bra.

Att skapa mening handlar om respons. En respons är en reaktion på något. Hos eleverna kan denna respons låta olika. Oavsett så är det fortfarande en respons. En respons handlar om en yttre retning, dvs, något som finns i det yttre och som på något sätt påverkar den som adresseras. Respons utvecklar respons. När något uppmärksammas och ”retar” upp hjärnan med frågor och berättelser knyts responsen samman med det meningsfulla. Min äldre ordbok skapar mer möjlighet för mig att tänka. Jag får fler förklaringar och därmed aktiveras jag. På detta sätt påverkas jag att delta, sortera och välja ut och därmed ökar min möjlighet till respons.

I min ordbok från 2024 förklaras respons med en fåordig förklaring:

  • ett svar
  • en reaktion

Jag skulle vilja skriva om de två orden jag får till något obestämt, dvs, att ett svar kan betyda flera svar. En reaktion blir ofta fler reaktioner. Dvs, om vi responderar och fortsätter att med nyfikenhet bygga med vårt språk och utveckla våra tankegångar.

  • svar
  • reaktioner

Något som förstärker det meningsfulla är att hjälpa och vara behövd. Därför frågar jag ofta mina elever om hjälp. – Skulle du kunna titta igenom den här boken? Skulle behöva din hjälp – tycker du att jag ska läsa den här boken högt för eleverna i årskurs två?

Vi fortsätter att tänka tillsammans kära kollegor,

Vid köksbordet

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i Anpassning, Eleverna!, Inkludering, Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Begrepp: Meningsfull

Då lekte vi …

Utomhus 

var vårt internet

Mopeden

var bredbandet

Nu är man inne

när man är ute

 

Fritt efter ett samtal med min kusin.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Då lekte vi …

Den osynliga omsorgen innan boken ges ut

Nu är processen påbörjad. Mitt manus antaget sedan en tid tillbaka. Hejarop via mejl.

Sedan några frågor. Därefter några förslag på illustratörer till den text jag har skrivit. Möte med illustratören på förlaget. Lära känna. Berätta om tanken bakom det jag skrivit. Möta illustratörens tankar om det som tänks i bilder. Förlaget lotsar och ställer frågor.

Några dagar senare kommer min text tillbaka. Nu har man lagt ut texten så att man kan förstå dispositionen. Så här ser texten ut då den spridits ut över sidor.

Illustration av Saga Bergemo med text av Anne-Marie Körling. Boken heter VAD GÖR ALLA?

Illustration av Saga Bergemo med text av Anne-Marie Körling. Boken heter VAD GÖR ALLA? Rabén och Sjögren 2023

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns en gång då jag kom upp till ett förlag där illustrationerna skulle ses över. Texten lästes igenom. Fyra blåbär i en kopp. Men så var det bara tre. En notering: Lägg till ett blåbär i koppen. Jag minns att jag tänkte på denna noggrannhet. Hur jag förundrades över det dolda och viktiga arbetet som förekom själva utgivningen.

Nu sitter jag här med min text. Stryker över ord. Kanske är de ändå ett för mycket. Blir uppringd av redaktören som säger – Nej, det där ordet ska minsann vara kvar. Jag litar blint på redaktören och svarar skrattande att jag nog blivit lite för sträng.

Nu växer boken fram. Det blir en bok för de allra yngsta. Tänk vilken osynlig omsorg och vilken respekt för den lilla läsaren som en dag kommer att hålla boken i sin hand.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt, Väck läshungern | Kommentarer inaktiverade för Den osynliga omsorgen innan boken ges ut