Inget sades förrän det var morgon. Ute på heden låg hotellet. Tystnaden under natten var total. Inte ett ljud. På morgonen stod frukostbordet dukat.
– How about the ghost? frågade jag skämtsamt för det man tänker på så innerligt måste man skämta om, visst spökar det väl här är ingen fråga i det öppna.
– Jag tror inte på spöken, svarade mannen, jag är ingenjör!
– Ok, sa jag. Vågade inte föra diskussionen vidare, själv tror jag absolut inte på spöken men mer på spöklika miljöer.
– Men här spökar det! svarade mannen. Här spökar det. Man har till och med gjort undersökningar här, och man kommer tillbaka för att fortsätta undersöka det spöklika på detta hotell. Men som sagt – jag är skeptisk.
Sedan kom en drös med berättelser om spöklika fenomen på hotellet. Alla berättelser fick mig att gapskratta. Men som sagt. Det var ljust och morgon!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
