Rumsorientering mellan då och nu

Det är skrattretande.

På vissa platser får man möjlighet att besöka ett klassrum från förr i tiden.
Man sitter då i raka bänkrader.
Bänkarna vända mot svarta tavlan.
Kartan finns ihoprullad och en rem hänger ned så man kan dra ned kartan och visa upp världen. Kanske man bara kan visa upp Sverige.
Det kan finnas ekonomi som gör att världskartan bara finns för de äldre barnen.

Det finns fönster ut mot det närmaste utanför.
Det finns en kateder längs fram i klassrummet.
Det finns teckningar som barn kan ha fått måla.
Hur teckningarna är målade beror på pedagogiken.
Är teckningarna lika varandra är pedagogiken formgivande och strikt normgivande.
Barnen i klassrummmen från förr har penna och papper att skriva på.
Läraren har en pekpinne att vifta hit och dit med. Ibland peka på ett barn som i denna miljö kallas elev.
Förr i tiden fick läraren slå in ett och annat i eleven.

Men oj oj oj – tänker jag:

Idag ser klassrummen ut så också.
Från begynnelsens klassrum till det nutida är det inte så märkbar skillnad.
Men om man tittar ut genom klassrumsfönstren så pinnar tiden på – kräver uppmärksamhet – ritar om alla kartor – förändrar naturens gång – tekniken möjliggör för papporna och mammorna att hålla livlig kontakt med sina barn då de sitter i skolan och ser fram emot – läraren.

Jag hade velat skriva – ser fram emot framtiden.
Men jag kunde inte riktigt det.

Mitt dåtida klassrum.
Jag gör allt jag kan med små medel att synliggöra samspelet med nutiden.
Jag vrider bänkarna åt helt annat håll. Det är en slags början.