I LA är historia ett ungt perspektiv. Man säger att restaurangen har funnits sedan 1959 eller att byggnaden är si eller så gammal och i regel inte äldre än 120 år. Upplevelse av historisk tid är relativ. Jag tänker på Gamla stan i Stockholm och vet att jag kan gå på gator som är hundraåriga.
Jag kan gå där och jag kan gå här. Mina kunskaper i historia påverkar promenaden. Min gårdag är också en del av min historia. Min livstid är min historia. Vår gemensamma är något helt annat. Jag bär historia inom mig. Mina förfäders tongångar existerar fortfarande i mitt liv. Och jag har mina historiska rötter i generationer av generationer. Jag lämnar LA och beger mig hem. Det är en annan historia.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
