Han är autistisk

Postat den 16/10/2010 av Anne-Marie Körling

– Min son är autistisk, säger pappan. Det är svårt.

– Din son är först och främst en pojke, svarar psykologen.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Retoriken i wordfeud
  2. Brevet han skrev för 20 år sedan kom tillbaka 20 år senare
  3. Funderingar kring svenska som andraspråk
Det här inlägget postades i Pedagogik, Skolorden och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Han är autistisk

  1. Magda skriver:
    16/10/2010 kl. 5:54 e m

    Som jag, och många andra, ser det ÄR man inte autistisk. Man är en person som HAR autism. Kanske skulle ett sådant synsätt underlätta för många?

  2. Hanna skriver:
    16/10/2010 kl. 7:24 e m

    Jag HAR en sjukdom som tack och lov inte påverkar mitt liv nämnvärt, eller kanske är jag härdad, jag vet inte. Hur som helst, Jag HAR en sjukdom, jag ÄR inte sjuk.

    Sen reagerar genusådern i mig… i första hand är sonen ett BARN inte en pojke.

  3. Morrica skriver:
    16/10/2010 kl. 8:34 e m

    Visst är det så att sonen är väldigt mycket mer än autistisk, men det är just denna hans autism som pappan upplever som tunghanterlig och svår. Så uppfattar jag det lilla lilla konversationsklippet. Psykologens markering mot pappan, viftar den inte undan hans bön om hjälp som oviktig? Det är mycket som skaver i de få orden i inlägget.

  4. Anne-Marie Körling skriver:
    17/10/2010 kl. 12:04 f m

    Psykologen sa – han är främst ett barn. Jag citerade fel. Ursäkta. A-M

  5. Hanna skriver:
    17/10/2010 kl. 11:53 f m

    Felciteringen var på sätt och vis viktig för mig. Den visade mig att jag har mina genusglasögon på. Tack.

  6. Anne-Marie Körling skriver:
    17/10/2010 kl. 9:49 e m

    Jag lyssnade på samtalet. Det var ett mycket respektfullt samtal med värme och sympati från både pappan och psykologen. Det var ett möte mellan dem, utan några som helst värderingar. Det var inte inom skolan utan rent allmänt och mänskligt utanför en byggnad i verkligheten.

Kommentarer är stängda.