– Min son är autistisk, säger pappan. Det är svårt.
– Din son är först och främst en pojke, svarar psykologen.
– Min son är autistisk, säger pappan. Det är svårt.
– Din son är först och främst en pojke, svarar psykologen.
Inlägg som berör samma teman:
Kommentarer är stängda.
korlingsord@gmail.com
Just nu läser jag: Hatets hjärta av Dennis Lehane. Bookmark förlag. 2023.
Böcker jag läst under januari – maj 2024
Böcker jag läser under december 2023:
Min nya bok Pojkars läsande och lärande (2023) utkom den 10 augusti 2023.
Tidningen Läraren: I varje stökig pojke finns en vetgirig elev
Barnböcker utgivna på Rabén & Sjögren
I antologier:
Redaktör för LÄSVÄRLD, En Bok För Alla
Pedagogisk litteratur
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om högläsning på ett främmande språk
På rasten är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”
Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Att banna en bok är att banna ett barn
Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Läs gärna porträttet i Läraren Här
”Vackra ögon rullar över dessa rader”.
Som jag, och många andra, ser det ÄR man inte autistisk. Man är en person som HAR autism. Kanske skulle ett sådant synsätt underlätta för många?
Jag HAR en sjukdom som tack och lov inte påverkar mitt liv nämnvärt, eller kanske är jag härdad, jag vet inte. Hur som helst, Jag HAR en sjukdom, jag ÄR inte sjuk.
Sen reagerar genusådern i mig… i första hand är sonen ett BARN inte en pojke.
Visst är det så att sonen är väldigt mycket mer än autistisk, men det är just denna hans autism som pappan upplever som tunghanterlig och svår. Så uppfattar jag det lilla lilla konversationsklippet. Psykologens markering mot pappan, viftar den inte undan hans bön om hjälp som oviktig? Det är mycket som skaver i de få orden i inlägget.
Psykologen sa – han är främst ett barn. Jag citerade fel. Ursäkta. A-M
Felciteringen var på sätt och vis viktig för mig. Den visade mig att jag har mina genusglasögon på. Tack.
Jag lyssnade på samtalet. Det var ett mycket respektfullt samtal med värme och sympati från både pappan och psykologen. Det var ett möte mellan dem, utan några som helst värderingar. Det var inte inom skolan utan rent allmänt och mänskligt utanför en byggnad i verkligheten.