Att avdramatisera själva skrivandet… lek… skriv ändå!

Jag gick in i en affär – sa:

– Hejsan svejsan – vad säljer ni här då? sa jag och tittade mig storögt omkring.

– Ser du väl, sa den stränga butiksägaren och sköt upp glasögonen i håret. Vi säljer … tja… vi säljer…

– Ja, just det, fortsatte jag, det är inte riktigt tydligt vad ni säljer, fortsatte jag optimistiskt.

– Tja, nu är du för, alltså FÖR, optimistisk, sa den uttråkige mannen bakom disken och nu knäppte han till skjortan och stålsatte sig. Du ser väl ungefär vad vi säljer, sa han otåligt.

– Näe, faktiskt inte, sa jag. Nu är det så att jag bara tar mig en sväng in i alla affärer och ser mig omkring för jag är nyfiken. Vad säljer ni?

– Grumpf, Grumpghf… knorrade den ilsket rödblommige mannen bakom sin affärsidé. Syns det inte vad jag säljer… ser du inte att det finns exempelvis massor av…glödlampor, lampskärmar…. och ett och annat som hör ihop med sladdar och kontakter….

– Aha, du har en slags butik för sladdar, sa jag samtidigt som jag upptäckte att jag faktiskt fastnat i en sladd… men själva kontakten var ändå bruten med mannen i butiken. Ja, jag menar… du kanske kunde vara lite mer upplysande… eftersom du säljer sådan saker… försökte jag…

– Upplysning? Skulle det vara nå´t att hänga i exempelvis gran… skulle det vara det, han var ganska så arg…och förde nu glasögonen till näsan och stirrade på mig…

– Ja, jag skulle kunna hänga en ljusgirlang i en gran, men då måste jag få lite upplysning…

Anne-Marie, hur tänker du nu? Alltså, vad är det precis som du gör nu? Vad är det här för text? Vad vill du att den ska ge dina läsare? Vad betyder den? Varför skriver du så här? Hur vill du bli förstådd? Alltså, det här är ju en ganska så knäpp text, eller hur? Den är så knäpp så den bör ju inte bli skriven? Förstår du?

– Hi, hi – det där sista gillar jag. Den skulle ju inte bli skriven, men nu är den ju det! Även det som är omöjligt blir ju liksom möjligt, med lite lek och lite upplysning. Tänd en lampa!

Så!