Vattnet liksom kastas emot mig. Det är inte droppar. Det är något helt annat. Paraplyer håller inte måtten. Människorna försvinner in under skydd. Bilar saktar ned farten. Vattenpölar är sjöar. Jag läser sedan i tidningen att bilar förflyttats från parkeringar. Vattenmassorna är kraftfulla. Väl hemma slår vattnet mot fönstren. Då är regnet en slags melodi, en taktfast förklaring till varför jag ska stanna inomhus.
Här på Österlen upplever jag en ny sorts regn – ungefär som blöt rök! Mikroskopiska droppar söbderpiskad av vindbyar!
Vackert foto och vackert skrivet!