Det är det där tråkiga. Man sitter där man sitter. Säg att det kan vara i en flygplansstol. Man är där man är. Dessutom är man bältad. För säkerhets skull. Det man har tagit med sig på resan är scannat och undersökt av någon annan. Man har passerat en slags kontroll. Så köar man en aning. Kryper in i en jättekropp. Trängs samman med andra resenärer. Så är man på väg. Målet är att landa på en plats man har tänkt sig komma till.
Lite som en skola.
Men då man sitter där och tittar på flygvärdinnornas säkerhetsrörelser, blir serverad en liten kopp kaffe, så har man tråkigt. Kanske somnar man en aning. Eller så börjar man underhålla sig själv. Bli kreativ med det man har. Det fungerar nog så för oss människor. Antingen en stilla sömn, eller så försöker vi prata lite med den som sitter intill, eller så får vi plötsligt lust att röra på oss och krånglar oss ut från vår plats och … ja… går på flygtoaletten… eller så läser vi en tidning… tittar ut. Tja, man gör det man kan helt enkelt.
Jag tittar på bilderna i tidningarna och undrar över hur jag kan göra något med dem. Börjar leka helt enkelt.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
