Orden fattas oss.
Vi är många som inte har tillräckliga ord.
Först måste orden vara riktigt konkreta.
Du är död!
Kring dessa ord måste vi cirkla.
Om och om igen.
I egen takt.
I magen hamnar orden.
Där finns de för den tid de behöver på sig.
I tårarna, kanske en enda som förmår att komma,
till flödet som kanske kommer sen.
När orden
Du är död
vågar sig upp till medvetandet.
En kort minut,
en kortare stund,
en halvtimme till att börja med,
och sedan går orden
tillbaka till magen,
hjärtat och den skröpliga kroppen.
Jag sörjer så randigt,
så randigt.
Vägen till att förstå
är lång
och
fylld av plötslig kyla
och plötslig värme.
Från att vara osanning
till att bli sanning.
Den sköra hinnan
mellan det som inte borde vara
sant
och det som är det verkliga.
Du fanns bland oss
pedagoger,
ingick i våra samtal,
lyssnade till oss,
och med varm glädje
tog forskningen närmare
våra huvuden och handlingar.
Rent fysiskt borta.
Så länge vi kan minnas
alltid här.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
