Ställ mig inte den frågan

Jag kan sprudla. Jag är fylld av idéer. Får jag ett problem tänker jag i mångfaldsbanor. Jag har varit så i hela mitt liv. Tänkt, skrivit, ritat och skapat på ett eller annat sätt. Då jag var ett litet barn ringde min mamma hem och frågade vad jag gjorde.

– Jag skapar, svarade jag alltid då.

I själva verket städade jag. Men jag såg det inte så. Jag tyckte om att skapa och det var så jag såg på det. Min mamma berättade alltid denna lilla historia om mig.

Jag får ofta frågan – hur hinner du?och alldeles för ofta – Du kommer bränna ut dig.

Jag har aldrig bränt ut mig. Någonsin. Inte ens varit i närheten av att bränna ut mig. Däremot har jag varit farligt nära att bli infrusen. Det är mycket farligare. Att bli infrusen är att inte få utrymme att tänka, skapa, rita, orda, skriva eller ingå i dialoger som är kreativa, utvecklande, analyserande… eller bara ett fint samtal över en kopp kaffe. Frågan sårar mig trots sitt omtänkande om mig. Kanske att frågan bättre kan ställas genom att formuleras annorlunda, och öppen – Hur gör du med din tid? och därmed inte värderande – Jag fattar inte hur du hinner, hur gör du? Frågan är som ett slags locket på. En begränsning.

Min blogg innehåller ofantligt mycket fotografier, teckningar och berättelser. Jag måste ju rimligen ta några promenader och ta dessa fotografier, jag kan inte rita om jag inte är fokuserad och har tid att rita, jag tycker om att fika, så klart jag gör en hel del andra saker. Jag har alltid, alltid, alltid skrivit. Det enda som skiljer nu är att jag skriver offentligt.

Det är skillnaden.

Anne-Marie