Jag läser i Peter Gärdenfors bok – Lusten att förstå, Om lärande på människans villkor, Natur och Kultur, 2010

Jag citerar:

Vårt begränsande arbetsminne gör att människorna i en renodlat muntlig kultur får använda speciella trick för att minnas. I sådan kulturer uppstår särskilda minnesexperter: barder, sagoberättare, lagkloka, schamaner osv. I samhällen som har minnen lagrade utanför människornas huvuden behövs inte dessa personer längre. Vi använder oss i stället av läroböcker, uppslagsböcker och digitala medier. Vårt arbetsminne kan behandla det yttre mediet en bit i taget. Konsekvenserna blir att vi tänker i symbios med de medier vi skapat.

/…/

Vi har ännu inte helt dragit ut konsekvenserna av den moderna teknikens som stöd för minnet. Utbildning som bygger på detaljkunskaper har i många fall blivit överflödig.

/… /

Det är inte alltid viktigt att veta vad svaret är utan veta var man kan finna det.

Slut citat!

Jag tänker:

Detta att veta var jag kan få den information jag behöver är det lärande vi måste åstadkomma i skolan idag. Och den information jag får måste jag kunna värdera, avkräva giltighet ur, förstå källan, förstå dialogen källan för med vem, och i vilken tid frågan eller ämnets innehåll uppkom. Jag behöver begripa informationen. Det gör att information försätter oss i grubblande. Om informationen inte gör det är vi kvar i förmedlarpedagogiken och inte i själva tänkandet.