Edinburgh är en medeltida stad. Det är en stad för film. För fotografering. För det egna äventyret. Men jag är aldrig
överens med denna stad. Är jag förtjust? Är jag fördystrad? Det är som det är i denna stad. Någon säger att den är
grå, jag skulle nog säga att den är en stad från en helt annan tid fylld med nutida fenomen och människor som inte
alls är som människor var förr. Igår talade vi om saker och ting som förändras i takt med människornas förmåga
att skapa nytt. I Skottland skulle man ändra skrivandet och införa det fonetiska skrivandet och stavandet.
Det var någongång på 70-talet och själva skrivandet kollapsade totalt och än idag får människor lida för sin
oförmåga att stava korrekt. ”Better not change anything” sa den äldre mannen jag talade med.
Kanske är det detta jag ser.
Anne-Marie
Hej Anne-Marie!
För snabbexponerade inblickar i staden Edinburgh (Tack!), som verkar både spännande och fantasieggande vara, ett konglomerat av gammalt och ungt som borde generera dynamiska influenser i mänskliga sinnen och i samhällsliv. Och måste så göra.
I andanom
skymtar ändå i hög svart hatt Sherlock Holmes fram utefter fasaderna på Princess Street.
Fantasi och ord verkar inte vara någon bristvara: tänker på Harry Potters skapare Rowling och hennes första skrivna bok på ett café i Edinburgh. Tanken är både hisnande och magisk.
Charles Darwin funderar jag på. Hur uppfattas hans livsverk rent allmänt av Edinburghborna – naturligt urval, evolutionsteorin och arternas uppkomst. Med acceptans eller bortstötande?
Finns det något kvar som minner om honom? Han bodde några år i staden och hade etablerade kontakter där.
Nåväl.
Ha det bra där du är.
Se djupt och djupare i vattenpussarnas speglande och rika världar.
Det är ett bra rart
ord ändå –
Vattenpuss…
(Läste just blogginlagt om och tänkte på dina omsorgstankar omkring och med andra mänskor och insåg att begreppet ”empati” är själva grunden för vår civilisation och ett mått på vår mänsklighet – men empati som en traditionellt allmänmänsklig värdegrund och förhållningssätt är på oroande tillbakagång i samhället. Det vill jag medverka att motverka. Hej!
Åh Anne-Marie, härligt med Edinburghbloggning! Men jag håller med dig, man blir inte riktigt klok på den staden 😉 Hoppas du haft en fin jul. Kram, Sara
För mig är Edinburgh en såååå positiv stad – från alla mina besök. På väg ut till äventyret på the Hebrides med man o dotter -då för ganska länge sedan…sedan tillbaka med bara dottern -återupptäckandets glädje! Och med maken igen…Och med systern -en ”kvinnohelg” med shopping o pubar o Arthurs Seat o mer pubar …
Jag längtar ofta tillbaka. Vänliga skottarna på pubarna, Hello, hello på promenadvägarna upp mot Arthurs Seat eller när man tagit bussen till Rosslyn Chapel…
Ja. jag måste snart tillbaka! Och vilka bed o breakfasts, så friendly and nice…
Men det är klart jag har aldrig varit där i december eller januari!
Väntar på foton från Arthurs Seat från dig A-M!!
Hej – jag har varit uppe vid Arthurs Seat för en tid sedan, magnifikt, men jag vågar mig inte upp nu – det är kallt, halt! Må gott där du är, och tack för att du läser mig därifrån, A-M
Hej Thord, Åh tack för ditt långa inlägg här, återigen, och empati… det måste vi lära oss att utveckla, Anne-Marie