Bokens text ser mig. Jag läser något och blir medveten om mig själv. Jag finns ingenstans att finna i författarens text. Och ändå läser jag om mig själv. Om något jag inte visste men som plötsligt uppenbarar sig.
Sorg som drabbat mig har ofta varit ordlös. Sorgen har inget språk. När Estonia sjönk förlorade jag för en tid språket att berätta. Jag kunde inte famna språket som berättade om det som hänt. Jag kunde inte förstå det som sades. Själv saknade jag ord. Min kropp en plats för det ordlösa. Jag läste mig till förståelsen om mig själv. Jag kan tacka alla författare som gav mig tillbaka orden och lät mig bli till.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
