”Helt plötsligt kände jag mig så lycklig när Phoebe åkte runt runt. Det var nära ögat att jag började tjuta, så lycklig kände jag mig. Inte vet jag varför. Kanske bara för att Phoebe var så jävla söt, när hon satt där i sin blåa kappa och åkte runt runt. Ni skulle ha sett henne.”
Ur J.D Salinger: Räddaren i nöden.
VI BJUDS IN!
Och se hur vi läsare inbjuds: ”Ni skulle ha sett henne.” Vi inbjuds alla! Vi ser henne åka runt runt. I en blå kappa. Vi ser någon som ser henne. Vi ser någon som ser lycklig ut. Kanske med tårar i ögonen. Vi ser. För vi läser! Och vi bjuds in. Och även om berättelsen är från då blir den dagsupplevd här och nu.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
