Jag slår mig ned i flygplanskroppen. Nära vingen. Vid fönstret. Hakar mig fast i stolen. Bältet på. Här ska jag sitta. Här ska jag vara.
Intill mig en annan resenär. Trots att vi sitter så nära är avståndet stort. Jag tar upp min bok. Resenären intill tar upp det lilla plastade pappret med säkerhetsföreskrifter. Hon läser det så noggrant. Fyra nödutgångar där och två där. Hon räknar dem också i flygplanskroppen. Orienterar sig i nödfall. Jag har inte orienterat mig alls. Jag har slagit mig ned. Väntar på start. Väntar på en flygtur. Jag anar flygrädslan hos den intill mig. Då flygvärdinnan gör sin rutinmässiga säkerhetsbeskrivning, den med flytvästarna, följer jag intensivt med ögonen. Grannens rädsla och vaksamhet är nu min. Jag möter flygvärdinnans ögon. Hon säger mig att det är lugnt.
Jag återgår till min bok. Ned i äventyret för några timmar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
