”Så hur gammal är du just idag?
I morse var jag 22 – jag hade precis tagit examen, jag var ute i skärgården på det där midsommarfirandet och träffade din morfar för första gången. Vid lunch var jag 55 – alla barnen hade flyttat ut och din morfar hade dött och jag kände mig helt fri för första gången i livet.
Och just nu?”
Frågan ställs i boken, den ovanstående texten är ett citat ur Jonas Hassen Khemiris bok ”Jag ringer mina bröder” 2012.
Jag leker med frågan. Gör den till min. Skriver min berättelse, mitt svar:
Och just nu, Anne-Marie, vilken är din ålder?
Just nu är jag tre år och dricker kaffe. Jag är sju år då jag läser texten i boken Jonas Hassen Khemiri har skrivit. Jag lästränar mig i meningar jag aldrig annars hade fått in i mitt språksystem. Jag är 19 år då jag möter meningen om att kärlek och vänskap är svåra övergångar och inte alltid så enkla. Den som är kär i en vän får finna sig i att kärleken är obesvarad och vänskapen blir iklädd skyddskläder, stormkläder, för att behålla lågan. Jag är 33 år då mina barn börjar skolan. Då vi sitter med läxor och de syns samma från barn till barn. Jag är 41 år då jag öppnar upp mitt ordförråd och samtalar mig ur rävsaxar. Jag är 4 år då jag hoppar hopprep. Jag är ålderslös då jag tar mina hoppsasteg. Jag är nästan utan ålder då jag förstår att jag är dödlig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Just nu är jag femton år och dricker kaffe med farmor ur våra favoritkaffekoppar. Jag är 11 år då jag ensam, mitt i natten, hänger över handfatet med näsblodet droppandes, inser att min pappa inte är som alla andras. Jag är alltid – all tid – 38 år och 44 dagar gammal, nyförlöst och möter Floras blick för allra första gången – en blick jag har känt i hela mitt liv.