Gör någon glad – ett litet koncept om det meningsfulla

Jag är inte riktigt hemma i den där lyckodebatten ”lycka alltid”. Jag tror på sorgens betydelse, jag tror på allvarets tyngd, jag tror på tårarnas sälta, jag tror på ilskans kraft, jag tror på nödvändigheten av och till mångfaldskänslorna. Men då det gäller mina elever och hur jag är som lärare bland dem tycker jag de kan ha rätt att möta skratt, glädje och värme. Medmänsklighet i det varma och goda.

DN skriver idag om ”Gör någon glad – bli lycklig själv”. En av punkterna för en sådan inre glädje är att ”sträva efter meningsfulla mål”,  ”se till att utveckla dina förmågor” och ”Se till att livet innehåller många meningsfulla verksamheter, som gynnar andra än dig själv”. Lycka upplever vi inte genom att göra ingenting.

Ja, jag kan ju inte låta bli att tänka på klassrummet. Och jag ställer mig frågor hur det är ställt därinne:

• hur ofta skrattar vi ihop och gemensamt i klassrummet?
• hur meningsfullt upplevs arbetet i det?
• strävansmålet –  är det lärarens?
  
• strävansmålet –  är det elevens?
• strävansmålet – delar vi det ihop?
• När ser jag att eleverna upplever arbetet med engagemang?
• Vad är det för arbeten som engagerar?
• Hur gestaltas klassrummet för eleverna?
• Hur signalerar klassrummet mötesplats med kunskapsfokus?
• Är det en rätt-och felkultur?
• Är det meningsfullt tillsammans?
• När upplever vi det meningsfulla?
• Hur gestaltas det då?
  
• När har jag som lärare en bra arbetsdag?
• Varför är den en bra arbetsdag?
• Vet eleverna att jag har haft en bra arbetsdag?
• Hur vet eleverna det?
• Ler jag mot mina elever?
• Hur tar jag emot dem?
• Fungerar gruppen?
• Fungerar jag som lärare med gruppen?
• Är jag trygg med mina elever?
• Är eleverna trygga med mig?

Ja, frågorna är många och som alltid låter jag dem vara obesvarade. De är dagliga. Dagens svar är inte morgondagens!

Anne-Marie