Avslutar boken ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson, 2014.
Den tysta historien, den svarta, den som måste omtalas om och om igen, den om romerna, den om förintelsen, den om förnekelsen, den om namnet, den om upplevelserna. Jag är berörd, skakad och påmind. Det tackar jag för.
I författarens postskriptum läser jag:
”Där åt jag också middag med den man som för många år sedan faktiskt fick mig att tro att jag skulle kunna bli författare, nämligen Börje Svensson, min gamla lärare i svenska.”
Vi vet aldrig vem som kommer att berätta. De sitter i våra klassrum. Vi kan ana att de har förmågan att skriva. Vi bör vara mycket öppna för att det kan vara vem som helst av eleverna. Vi ska behandla deras texter som berättelser, ta emot, läsa, närvara och berätta vad deras berättelser gör med oss. Som lärare är ordet själva demokratin.
Tack Majgull Axelsson för att jag fick läsa det jag alltid behöver minnas och påminnas om.
Pingback: Maria Emanuelson (mariaemanuelson) | Pearltrees