Inte anade jag då att det min ivriga skrivmaskinslärare verkligen lärde mig något för livet. Jag minns hur vi skrattade åt hennes omsorg om vår handhållning över tangenterna. Jag minns hur vi tryckte ned bokstäver och fick tillsägelser att skriva då hon gav oss tillåtelse. Jag minns hur våra händer hängde i luften beredda att i hast trycka ned den mening läraren högläste. Jag minns lärarens förtjusning över de två elskrivmaskiner skolan hade köpt in. Jag minns när min skrivfärdighet tillät mig pröva att skriva på den eldrivna. Jag minns min lärares ord om hur lätt jag måste vara på handen. Elskrivmaskinen behövde inte människans tryckförmåga utan människans känslighet för bokstävernas plats. Det ska bli en lekande lätt uppgift att skriva utan att tänka på var bokstäverna finns.
”Under era händer vilar ett äventyr ni själva kan skapa” sa skrivmaskinsfröken.
Jag tänker ofta på dessa lektioner. Hur lekfulla de var. Hur praktiska. Och hur mycket användning jag har haft av det jag fick lära mig. Jag busade, skrattade, lekte på lektionerna för ämnet syntes så främmande från alla andra skolans ämnen. Inte ett ämne att ta på allvar. Men ack så fel vi elever hade!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
