Källkritik är som att smaka på en vattendroppe och ana havet den kom ifrån och himlen den cirkulerade i. Källkritik är att ana kretsloppet vid en vattenpöl.
Det är en stor sak att tänka källkritiskt. Källan har ett ursprung som kan vara väl så dolt och när man tror man kommit dit öppnar sig en annan möjlighet.
Man kan dock ställa sig frågor som berör det centrala:
- Vem sänder mig det här?
- Varför sänder någon detta till mig?
- Vad vill man med det som sänds till mig?
- Hur förpackas det man sänder till mig?
- När sände man detta till mig?
- Hur ser ursprunget ut?
- I vilket sammanhang ska det här förstås?
- Hur förstår jag detta?
- Vill det jag läser utsättas för källkritik?
- Utmanar det sända till källkritik eller stänger avsändaren möjligheten att utforska källan.
- Vem är budbäraren?
- Varför går budbäraren någons ärende?
- Vad får budbäraren att bära något vidare?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hmmmm. Var finner jag mig i dessa frågor?!
Mest söker jag en idé, en tanke i olika källor. Och oftast upptäcker jag att hjulet behövs inte uppfinnas gång på gång, tankarna och idéerna finns redan. Jag lyfter dem i naken form och hjulet få spinna vidare. Var och en väljer riktning.
Jag gör mig skyldig av att hänvisa ofta till en och en annan källa. Jag gör inte idéerna och tankarna mina, men det betyder att jag inte tänker.
Genväg? Medelmåtta? Självkännedom?
Nästa steg? Hitta gemensamma färd. Jag är bara ett av hjulen.
Det är källan som vi måste lära eleverna. En bok har en författare. En text kan tala med en annan text. Det är detta jag tänker på. A-M
Det här med källa. Viktigt!!
Men som med allt utvecklingsarbete, börja inte från noll. Någon därute har tänkt. Uppfinn inte hjulet igen. All god utveckling bygger på att ta 3/4 av ursprunget och lägga till sin 4-del själv. Plura