Åh denna prövning jag fått av Tomas Tranströmer – Uppdrag. Att vara där man är.
Och mina tankar som letar sig till andra stunder, andra möten, andra texter, andra affärer, andra tröjor, andra kjolar, andra klassrum, andra elever, andra gånger, till ordet om, till att resa tillbaka, till resan den och den, till förra samtalet, till oss en gång, till en annan plats, till minnet, till innan, till det som var.
Och jag söker med kraft vara där jag är. Jag har ett uppdrag.
Taxichauffören säger dear flera gånger. Dear. Och jag besvarar vänligheten. Jag upplever dock att det är inte är lika lätt att säga Dear tillbaka. Han är man och tilltalet till mig är nog för att jag är kvinna. Hur som helst blir jag glad. Infångad i språket.
Sitter på en flygplats. Kanhända en ödesstund. Jag reser ifrån och till. Jag reser tillbaka och till. Man vänder åter. Och tankarna om det slutliga och sista farvälet. Så nära att tänka så på en flygplats. Och jag blir rädd. Denna gång kommer inte flygplanspersonalen trygga mig med sina säkerhetsåtgärder. Det finns inga sådana. Vi är människor. Och Strindberg sa att det var synd om oss. Jag gillar Strindberg.
– Jag frågade om en sak och så fick jag mängder av svar på min fråga! sa någon jag kände.
Aha, tänkte jag. Vem pratade du med? Svaret syntes så enkelt:
– Åh, med mig själv.
Våra ögon har mötts flera gånger. Vi har väntat ungefär samtidigt. En elev kommer och vi börjar prata. Jag vänder mig mot den som ögonkontaktat mig. Bjuder in till samtal. Och så möts vi i knapphändig italienska, tolkad arabiska och i inbjudan till svenska språket och till det arabiska. Vi prövar ljuden i munnen, de tjocka bakre ljuden i munnen, de mellersta sj-ljuden i mitten och så det där med tungan längre fram. Vi skrattar ihop. Vi är inte främlingar någon av oss. Mamman jag mötte, hennes tre barn, med sina 12 månader i Sverige. Vem är jag att inte vara nyfiken.
Eleven slår sig ned bredvid mig. Vi tittar på varandra. Jag kan vänta på elever. Jag kan verkligen det. Utan att överge. Och så kommer berättelserna … och jag håller både avstånd och närhet … eleven berättar. Jag lyssnar.
– Berätta du, säger eleven. Berätta. Om det land du älskar allra mest.
Och … jag letar i minnet. Ibland kommer frågorna så plötsligt. Frågor jag aldrig får ifrån vuxna. Inom mig öppnar sig världskartorna. Resmålen. Platserna jag varit på. Platserna jag önskar resa till. Och mitt land. Som är tre bokstäver man nästan inte längre kan skriva men ändå ska få lov att skriva. I ett land där jag kan blicka in i ögonen från en människa hemkommen hit och med en vilja att söka förstå och lära sig ett nytt språk.
– Jag ska resa till Edinburgh imorgon, så nu får det bli mitt svar.
– Ska du äta glass där?
Och alla dessa frågor som öppnar mitt kreativa inre. Glass?
– Ja, jag ska nog göra det. Äta glass!
Jag letar mig in till ett litet hörn. Sätter ned min kaffekopp. Ja, på fatet har jag spillt över. Bredvid koppen en croissant. Blickar ut över lokalen. Den ensamma firar frukost.
