Igår föreläste jag på Södertörns Högskola. I korridorerna stötte jag ihop med min matematiklärare på Lärarhögskolan. Jag minns då jag träffade honom första gången, att min rädsla gjorde honom till något farligt, ilsket och argt. Jag var helt enkelt rädd för själva ämnet matematik och därför gjorde jag om honom. Men som allt gott lärande så förändrades min attityd till läraren i samma takt som min förståelse för matematiken ökade. Jag kände mig kapabel till att räkna och pröva mina matematiska tankegångar. Jag var långsam i min huvudräkning, rädd för att ge ifrån mig självklara lösningar till problem. Men aldrig att jag kände att jag var värdelös. Det fanns inte inom ramarna för undervisningen i matematik. Tvärtom. Respekt och tillåtelse. Det handlade nog om att lärarna var medvetna om att en del av studenterna inte hade något vidare självförtroende alls och att de betraktade kursen som ett obligatoriskt helvete – ja att bara ta sig igenom helt enkelt. Så var det för mig.
Igår famnade jag min matematiklärare med sådan stor värme. Jag fick något stort under min lärarutbildning. Jag fick ett helt ämne. Jag fick faktiskt uppleva matematik. Och det har roat mig sedan dess.
– Vad är problemet? kunde man tänka matematiskt. Och så alltid, glöm inte miniräknaren. Den ska användas! Den ska användas!
Om han visste hur sällan eleverna fick använda den. Hur sällan! Och att de inte ens får jämföra sina lösningar med en miniräknares resultat. Att uppleva skillnaderna och fundera på varför de uppkom.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej! En kurskamrat postade din blogg i vårt webforum häromdagen. Du skriver om vår mattelärare som har varit top of the line under vår utbildning här på Södertörn. Vi går kombinationsutbildningen till förskollärare och är inne på vår femte termin, end is near!
I torsdags hade vi en kursavslutande föreläsning med denne underbare människa, lika fantastisk som alltid berättar han vad barnen kommer möta i skolan, vilka grunder vi bör förbereda dem för. När vi applåderat honom berättar han för oss att detta var hans sista föreläsning på Södertörn. Med tårar i ögonen berättar han, att han två timmar tidigare fått veta att han inte får fortsätta, han är för gammal.
De kunskaper denne man förmedlat till oss är få förunnat, han har väckt ett intresse och en nyfikenhet på matematik hos oss precis som hos dig och nu får han inte fortsätta. Skandal tycker vi!!!!!!!!!!!!
Men nu blir matematikängeln kvar!
hurra!
Men nu blir allas vår matematikängel kvar- hurra!!
HURRA! säger jag också.