Idag såg jag tre klasser, oberoende varandra, som var ute i trafiken, gick över gator, åkte tunnelbana och buss. Jag såg också en liten grupp med treåringar med händerna i de vuxnas och i varandras med blickarna hit och dit, ledsagade av vuxna med glada men bestämda röster tryggt korsa övergångsställen på ett säkert sätt. De har sina västar på sig. Jag tycker det är fint att se.
Ned på tunnelbaneperrongen kom en lärare med många, många, många elever. Läraren förde dem nära väggen, långt ifrån spåren och där stod de och väntade på tunnelbanan. Läraren räknade eleverna inte en, utan två, tre, ja till och med fyra gånger. Lärarens blick gick fram och tillbaka över eleverna. Jag minns det där ansvaret. Inget får hända.
Det rusas i tunnelbanor, snabba språng på tåg och av tåg och att göra det tryggt för eleverna, att se till att alla elever är med och att de håller ihop är ett mycket ansvarsfullt uppdrag och ett självklart sådant. Den här läraren gjorde det så fint. Jag gick fram till läraren och berättade att jag såg lärarens gärning och förmåga. Det såg väldigt, väldigt bra ut. Tryggt helt enkelt.
Eleverna hade varit på Nationalmuseum. De arbetar med kroppen fick jag veta. Årskurs två. Tänk vad skolan ger och vad lärare möjliggör.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
