This is a place where I learn. This is where I get all my support with my computer, with what to do, to think, how to
manage my camera, how to develope skills I don´t have but need and want. I get help with my blog, with my updates –
this is my working team. Really is!
Anne-Marie
Mina ensamma promenader betyder att jag får lov och tillåtelse att vända
och vrida på det jag vill titta närmare på. Ingen manar mig att gå på.
Jag får den tid jag behöver, jag får slinka in på de gator som är trista och tråkiga,
gå in i affärer jag inte är köpsugen i, prata med honom, henne, hunden eller
tågchauffören, biljettklipperskan, hårfrisören, mattanten, bagaren…
och nu idag… jag får stå och titta ned i en vattenpöl.
Hur länge som helst.
Då tänker jag:
Jag är lärande.
Det är vad jag är och upplever mig som.
Jag har ett intresse.
Det gör mig till hungrig efter att lära mig.
När ser jag detta hos mina elever?
När upplever mina elever det jag upplever?
Vilka komponenter får de av tid, tilltro, uppmuntran?
Anne-Marie
Detta önskar jag för oss alla.
En väg för var och en av oss.
En stycke stig vi själva trampar fram med ett första steg.
En väg som vi väljer att skapa.
Prövar oss fram.
Stortån kommer först.
Sedan hälen.
Foten.
Steget är taget!
En väg som känns möjlig.
En riktning som inte skadar någon.
Dit vi själva vill gå.
Tillsammans.
Var och en!
Två och två!
Fler om så är, andra som vill!
Jag tror vi måste skapa oss nya vägar.
Hindren för det måste göras mindre.
Jag kan hoppa över vattenpölar.
Jag klarar av ganska höga staket.
ag bygger stegar där det känns omöjligt.
Över en bäck kan man lägga en spång.
Över en å kan man bygga en hängbro.
Över en ocean kan man bygga ett nätverk.
Jag tror vi kan skapa vägar.
Om vi vågar och vill!
Man kan alltid försöka!
Det är det minsta man kan göra.
Anne-Marie
J brukade hämta upp mig på jobbet vid tio, halv elva, och ibland roterade vi det där kvarteret tills de brukade stänga vid elva och den sista ensamma butiksarbetaren slängde ut soporna och slog av ljuset. Vintertid var metallkontainern likt en frysbox, och butikens avfall, av någon anledning alltid lättillgängligt placerat i genomskinliga slutna plastsäckar. Vi kunde göra fantastiska fynd, tiotals tetror av färska fruktsmoothies, färska ekologiska paprikor, lammstek, och ändlösa högtidsvaror, all julmat i januari, alla hjärtans chockladen i slutet av februari, och därtill nyårslyktor, morbid halloween-mat och groteska mängder croissanter och pastries från butikens bageri. Alltid förslutet i sina plastförpackningar och sedan ytterligare i butikens transparenta soppåsar.
Hela berättelsen och dokumentärern går att läsa här!
Någon sa till mig att vi inte längre lever i ett samhälle där vi kastar sådant vi haft sönder, något trasigt som vi inte längre bryr oss om att laga. Vi kastar bort saker vi tröttnat på. Vi kastar för att vi köper nytt. Alla saker i julgranen hos J&J är hämtade ur soporna. De slängda sakerna är omsorgsfullt inslagna för en eventuell upphittare. Man gör så här. Möbler man tröttnat på kan synas utanför en port – fri att ta med sig om man tycker om det man ser. Man gör så här. Maten som slängs från butikerna är synbart inslagna så att man tydligt kan se ”korta” datum och vad det är man har slängt – det mesta fullt ätbart. Som välgörenhet utan att man säger det! Det samlas människor som tar vara på saker och ting. Jag tycker om att göra fynd från containrar … men i Sverige slår man numera sönder saker och ting innan de slängs. Här gör man precis tvärtom! J. berättar om de vackra syskrinen med trådarna från fyrtiotalet, nålarna i sina gamla etuier, fingerborgar och knappar. Det är bara att lyfta upp och ta med sig hem. Någon som inte längre … kanske lever … eller inte längre kan sy! Man räknar med att någon annan behöver.
Anne-Marie
Anne-Marie
Jag fotoshoppar! Det är en annan form av handlande. Jag gör en tur med min kamera.
Edinburgh är ödsligt denna dag. Inte en bil, inte ett tåg, inte en buss, knappt en taxi.
– Excuse me Madam, where can I go to have a cup of coffee, asked a lost person from Germany.
– At the Balmoral Hotel, Princess Street number one, I said and waved my hand to the right direction!
Alla som nu känner mig vet att jag inte kan vara så exakt. Jag är på platser som jag gärna
promenerar hej-vilt-i. Men vid närmare tanke om var jag är eller i vilken riktning jag har framför mig,
bakom mig, till sidan om mig, eller … jag har absolut ingen aning.
Jag hade nyss lämnat hotellet bakom mig – själv smygit in som låtsasgäst!
Njutit av te, kaffe och småsamtal med personalen, överlyssnande till små samtal.
Anne-Marie
– Please, save yourselves, it is slippery!
– Please, look in front of you, there is a wall!
– Please, be aware of the step you have to take, the step is getting ypu forward!
– Please, this peanut is a peanut and it can cause you bad reactions!
– Please, when flying be seated in your chair otherwise you might loose your seat!
Man varnar för allt och överallt gör man det!
Det är en säkerhetsåtgärd.
Jag anar ugglor i mossen!
Om man varnar är man utan ansvar sedan?
Kan man verkligen uttrycka sig med orden:
– Vad var det jag sa?
och därmed vara ansvarsbefriad?
Tänk om man varnar så mycket att människan förlorar sitt ansvarstagande
och, ve och fasa, alltid gjorde andra ansvariga!
Anne-Marie
