Anne-Marie Körling

Julen är filmtid. Jag har nu redan sett fyra filmer och ska gå och se en storfilm i kväll. Då blir det popcorn. Det slår mig att jag gillar när biljettkillen går upp på scenen och presenterar filmen och säger till oss att ta hand om vårt eget skräp och att mobilerna ska vara tysta. De gör det på ett så trevligt och roligt sätt. Biopubliken brukar klappa händerna. Jag tänker att de gör något mer än de brukar göra. Och det handlar om möten mellan levande människor. Det gillar jag. Följden blir att jag är mycket noggrann med mitt skräp. Kryper längs stolarna för att leta efter varje popcornssmula som hamnat där.

Jag ser också att kaffe som filtreras på gammalt vis, alltså koka vatten i kastrull och själv hälla det i en melitta börjar bli en innegrej. Jag var på ett fik där det tog jättelång tid att få just ett sådant kaffe. Det var värt väntan. I affären kostade sedan en melitta 259 kronor. I mitt barndomshem hade vi en i porslin. Den saknar jag nu.

– ” ” Jag svarade en gång i tiden i den fasta telefonen. – Körlings. Och då kom jag helt naturligt i kontakt med människor som inte sökte mig utan någon i familjen. Så är det inte längre.

– Jag inser att jag inte längre kan småprata med människor som söker någon annan än mig, sa jag. Och insåg att småpratandet och anknytandet till personer som de egna barnen känner eller andra vuxna i boendet och deras kontakter försvinner bort med mobilerna. Till mobilen ringer man bara för att man söker just den person som numret avser. Det är aldrig någon annan som svarar. Jag ser hur en del kontakter aldrig kan etableras, aldrig riktigt komma att äga rum då telefonen blir ens egen.

Jag har under hela mitt liv småpratat med människor som sökt någon lillebror, mamma, syster och genom dessa samtal har jag lärt känna personer innan jag träffat dem. Jag har också fått ta del av lite ditten-och-datten om det som rör den person som ringer. Jag saknar det! Ja, även när den där personen som man inte tycker om ringer och vill prata med någon så är det ändå en kontakt. Nu är det ingen alls.

Denna film om en späckhuggare tycker jag att man ska se! Det handlar om anknytning och vad den gör med valar och kanske oss människor.

Jag har fått teckningar om min läsning av elever och egna barn. Här är några sådana gåvor. De ligger i mitt hjärtas förvar.