Inlägg som berör samma teman:
Det är undervisningen som ska ta tid, få tid och hur läraren undervisar ska vara fokus i de pedagogiska diskussionerna. Genom dessa kan lärarna komma till sin rätt, få uttrycka sina frågor och vidareutveckla undervisningarna genom att dela och samtala om det lärare gör. Men mycket av lärarens tid går åt till annat. Och frågan är om det andra är tillräckligt angeläget att samlas kring.
Och självklart ska lärare ha en bärbar dator som gör att all rapportering, alla mejl, alla meddelanden kan läsas utan att man som lärare behöver stå och be en annan kollega att skynda sig på så att man får möjlighet att göra sitt arbete. Den stressen är så stor, så stor. För att inte tala om papperstrasslet i kopiatorn.
När jag läser Mikael Dambergs tankar om nationell IT-strategi tänker jag också på hur det skulle vara om det fanns en strategi kring organisation kring hur en skola kan verka idag. Det är mycket som brister i organisation. Mycket av det som sker och äger rum kring och med lärare handlar om att vara på möten som inte är så innehållsrika och att skapa hjul som borde ha funnits där från början.
Skolk är aldrig bra. Det är en signal om något. Nu kommer också gymnasieelevernas skolk att påverka familjernas ekonomi. Det är en fostranssignal om att hemmet ska ta ansvar för att eleven kommer i tid. Jag tror inte att det är så enkelt. Frågan är för komplex. Skolk måste undersökas och elevernas upplevelse av mening diskuteras. Jag tror också att organisationen kring undervisningen kan vara ett problem, dvs, schemaläggningen.
Jag tror skolan också ska möta upp med att schemalägga så att det blir möjligt att gå till skolan.
Jag minns mina gymnasiebarn som gick till en lektion på morgonen för att sedan sitta i skolan utan lektioner i flera timmar för att sedan avsluta dagen med den andra lektionen efter klockan två. Det krävs att dessa två lektioner verkligen är och upplevs som värdefulla för att eleven inte ska tänka att det spelar ingen roll: ”jag är hemma, vill inte sitta i skolan och hänga, finns inget att göra där”. Det krävs att det finns schema som verkligen möter upp eleverna också.
Det var biokväll. Fullsatt biograf. Efter reklamfilmen och då de verkliga ridåerna gick upp total tystnad. Jag tycker det är magiskt i sig. Denna kollektiva förväntan om ett innehåll.
Julresterna är jättemånga. Jag längtar efter vanliga pannkakor, soppa och vanlig mjölk. Något i den stilen.
Hyacinterna slår ut. Det gör också doften. Doften sprider sig, sticker och jag funderar när julen kan kastas ut. Förlåt hyacinterna!
På det ljuvliga kaféet satt jag och väntade på kaffe och den lilla på plats producerade lakritskolan (om ni läser skolan i ordet så har vi ytterligare saker gemensamt, dvs om ni gillar kola och lakrits). Jag sippade först lite kaffe (sanningen är att jag först klumpigt slog till den lilla koppen så jag fick först dricka upp det som fanns på fatet). Sedan kastade jag mig glupskt och girigt över kolan (det är sant, jag liksom uppförde mig en aning begärligt och det syntes), slet upp det vackra pappret och tog en underbar bit av kolan (om ni tror att jag bet en försiktig bit så tror ni fel, hela kolan kastade jag i munnen som om någon skulle ta den ifrån mig). Jag hann säga att – den häääääääär kolan är den goooooooo … Jag fick en akuttid hos min tandläkare (och bedövning).