Anne-Marie Körling

… att pennan, pappret och skrivandet kan rädda mig! Därför skriver jag!

… en skrattspegel så såg jag sur och vresig ut. Jag sa till expediten att det måste vara fel på spegeln, men hon envisades med att säga att det var fel på min uppsyn.

… tänkte jag att det finns inget som är så roligt som just den – verkligheten. Sen fantiserade jag en liten stund över hur det kunde komma sig att jag tyckte den var så lustig.

… misstänkte jag för en kort sekund att jag hade plankat. Det var precis samtidigt som åtta välklädda kontrollanter klev på och jag genast klev av tunnelbanan. I fickan låg den tillknycklade biljetten som ett slags ringa bevis på att jag faktiskt hade betalt. Den slängde jag snabbt i en papperskorg.

… sa expediten; Ska du verkligen ha det här? Jag replikerade genast med ett kraftfullt JA!

… hon tittade tillbaka under en konstig hatt. Då tittade jag på hatten. Så kan det bli när man tittar på folk som är i hatten!

… och jag bestämde mig för att gå rak i ryggen till Naprapaten! Han sa att det nog gick att få ordning på min ryggtavla. Själv såg jag inte mig själv som en tavla. Mer som en nidbild!