Anne-Marie Körling

… mitt eget lunchpaket. Jag åt grekisk mat. Den liknade det jag ätit i Turkiet. Men jag var glad ändå!

… och hamnade vid sidan av den ordinarie vägen. Jag stod en stund och tittade på vad som hade hänt. Sen hoppade jag tillbaka på den utstakade vägen igen!

… den åt jag i smyg bakom en pelare i ett stort varuhus. Ja, jag gottade mig helt enkelt. Jag tror det var för att gatorna luktade vår!

… och vi talade om någonting. Det är fint att tala om någonting med någon. Efter samtalet kände jag mig kvittrande glad, som en lärka, solen sken in över skrivbordet och jag ritade en glad mun i skollagen!

Igår fick jag musik av någon. Jag kände inte denna någon. Men musiken gjorde att jag slog an en samtalston – Vad är det för musik? Och så fick jag veta lite om det jag hörde, vi bläddrade lite i en dator, vi lyssnade en stund ihop. Vi kände inte varandra. Men vi kände något ihop.

Att samlas kring något, om så en text ur en bok, häver den ensamhet som var och en måste härbärgera. I klassrummet är samlingen kring texten en gåva. Den sätter sprätt på tankarna, ger liv åt kreativiteten, påverkar oss tillsammans och orden kryper omkring som om de levde. Så berikas vi i språket! Ensamheten upphävs.

Jag är ensam. Gatorna ligger framför mig. De börjar torka, gruset rullar fritt under fötterna, ljuset sträcker sig längre, och skuggorna kommer inte lika fort. Det är vår också denna morgon. Över hustaken påminner ljuset om att det är morgon, ruskar liv i vardagen! Jag dricker kaffe. Tankarna omfattar alla årstider.