Anne-Marie Körling

Barn har inte så många faktiska rättigheter att ingå i de svar vi vuxna ger om dem. De placeras. De sätts i grupper. De flyttas runt. Och alldeles för sällan frågar vi dem vad de anser och tycker.

– Vill du undervisas i en liten grupp? Hur länge vill du det? Hur vill du få din hjälp? Hur vill du bli omtalad? Hur vill du att vi ska förvalta mötet med dig? Vill du vara i klassen? Vill du ha andra alternativ?

Jag tänker att vi vuxna alltid vet mer och bättre. Så är det säkert. Men trots att man vet mer och bättre, kan se längre och ha horisont betyder inte det att man kan besluta över barnets huvud. Barn vet om sig själva. Det vill säga – Om vi frågar dem.

Vår tids skrivande. Våra drömmar om våra ord. Vi skriver vi människor. Vi visionerar om vårt skrivande. Vi får drömbokstäver och ordslott i tänkta böcker. Jag ser en stor utmaning i att utbilda för utgivandet.

– Ja, vår lärare läser högt för oss, säger barnet jag talar med. Sen följer en hel berättelse om vad och vilka personer. Jag ser en berättarglädje. Den som genereras via boken, relationen och det egna. Allt är lärande. Det går inte att frigöra objekt från relation och känsla utan förnuft och grubblerier hör ihop med att vi delar med oss och gör något ihop. Högläsning är en sådan aktivitet. Vi är i texten i hop.

Jag har utvecklat högläsningen till något mycket aktivt. Jag tror jag har fem olika högläsningsundervisningar i klassrummet. Och jag tänker inte ge mig förrän jag utvecklat ytterligare fem. Jag tror på yrket, relationen och stoffet. Eleverna kan jag påverka och utmana, stoffet kan jag förmedla, översätta och problematisera och läraryrket – ja – det kan jag vara stolt över och förvalta så att undervisningarna blir dubbelt så många och når ända fram. Jag tror alltsammans kan översättas med lärande.

Ordet lärande! Ja, det är något vi är ihop.

Många elever gillar att läsa. Jag hävdar det. Det som gör det problematiskt är att vi är så olika. Vi gillar olika texter att läsa. En del kastar sig över en roman av det omfångsrika slaget, andra bläddrar förstrött igenom en katalog. Nämen Anne-Marie! Så kan du inte generalisera.

Att söka i en katalog kräver sin läsning. Att läsa en roman kräver sin. Det finns inget antingen eller, bättre eller sämre. Det finns läsning. Och så finns det olika texter. Anledningen att vi läser olika saker beror på att vi är olika och vi befinner oss i olika sammanhang där omständigheterna kräver något av oss. En katalogtext är knepig för den som inte behöver texten där.