Anne-Marie Körling

Rätten att få slippa bli föremålet för hitta fem fel!

–          Vad är det för fel på henne som hon uppför sig på matematiklektionerna?

–           Det är något i honom som gör att han inte förstår matematikuppgifterna? suckar läraren som förlitat sig på samma-pedagogik-för-alla och tänker normalfördelningskurva och den här matematikundervisningen har fungerat de sista 22 åren men inte för den här ungen som säkert har ärvt sitt huvud av sin matematiksvaga pappa. Och trots att mamman säger att barnet kan konstruera det mesta och baka bullar och dubblera recept så skakar läraren på huvudet och säger

–          Jamän, nu är det så här att… felet är inte hos mig utan i den där ungen.

Jag tänker arma barn. Ska man söka fel ska man söka runtomkring barnet. Åtminstone först. Innan man söker innanför barnet.

–          Berätta hur känns det inne i dig, i ditt matematiska huvud, skramlar det där inne, är det någon matematisk skruv som är lös, kan du skaka lite på huvudet så att vi får lyssna?

Nej, inte kan man skaka barn och lyssna om det sitter löst och är ohelt inne i huvudet. Däremot kan man se att språket i matematikboken inte riktigt passar in för alla elever utan behöver omspråkas en aning, kanske översättas till något annat intresseområde som passar den här matematikgrubblarens huvud. Kanske ska man undersöka om det är så att mammans förtvivlande rädsla för att inte kunna matematik skapar skrämselhicka hos barnet så fort någon säger ordet pluss, addera, subtraktion eller det läskiga ordet uppställning, algoritm, ekvation. Det kan vara flera variablar som samspelar. Kanske att den verkliga ekvationen inte går ihop med den matematiska förklaringen.

Att omedelbart skriva in diagnoserna i barnets lärande är inte skolkvalitet. Att genast kasta ut eleven ur gemenskapen – dvs 28 minus ett, och denna ett är just du – är inte en uppbygglig melodi för någon endaste människa. Däremot är mångfaldsspråket och 28 elevers synpunkter på hur att göra intressant och lärandeutvecklande. – Jag kan hjälpa dig, säger barn för så gör barn. Du kan få titta på hur jag gör säger ungar till varandra. Barn hindrar aldrig någon annan att lära. Däremot kan formen för exkludering, utanförskapslärande bidra till att eleven som behöver extra matematikstöd känner sig mindre värd. Det som påverkas är mindre självförtroende. Det däremot sitter inne i eleven, djupt därinne sitter självförtroende och självkänsla.

Och då borde det vara storlarm överallt. Ett barn som har förlorat sitt självförtroende ska ha en här av genomsökare i alla rum och bland alla fickor i jackor, kavajer och  leksaksrum. Det ska efterlysas och återföras. Så viktigt är det som är innanför.

Anne-Marie, försök till en krönika där jag trampar lite på några tår, men bara lite!

Det är en njutning att läsa högt. Jag ser det som en akt av gemenskap och faktiskt kärlek. Den höglästa texten samlar oss, vi, här och nu i något gemensamt, rösten ammar lyssnaren, texten när som modersmjölken, kärleken vilar i tonfallet, teaterstycket flyttar in på den inre scenen, filmskaparen är därinne och sätter färg på orden, rösten vaggar in i det skrivna, orden artikuleras och författarnas röster får liv.

Det är inte en akt bara till barn, det är en akt till oss människor.

I dag listar Lotta Olsson, DN, några högläsningsböcker för barn och vuxna. Favoriten där är Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Det är också en av mina favoriter. Det är nog den bok som jag relaterar oftast till då det gäller mina tankar om barn.

Min lista av högläsningsböcker är lång och stor. Att med sin mänskliga stämma beröra texten med rösten är den kungsväg barn och unga behöver in i texterna. Högläsningen är därför daglig då jag är med mina elever. Jag högläser ur alla texter men inte hela böcker. Jag har en högläsningsbok. Den väljer jag med mitt hjärta och min tanke. Den måste beröra mig. Då är den som allra bäst i högläst form.

Anne-Marie

Jag skräms över siffrorna – var femte tonårsflicka i årskurs nio har så stor ångest att de någon gång skär sig – säger man på morgonnyheterna i TV. Var femte flicka?

Det är skrämmande uppgifter. Det torde vara ett underlag till stor diskussion i skolan. Vi lärare står eleverna närmast. Vi bör värna den närheten. Beskriva det vi ser och befolka vårt mellanrum och agera mellanled mellan krav som ställs på barn och unga och förklara verkligheten för de som kräver av barn. Jag funderar över glädje, skratt och stunder av småprat om ditten och datten, om verkliga mänskliga möten i våra lärosäten. Det är människor vi är!

Anne-Marie

Barn är nyfikna på oss!

Ni kom från inga barns land.

Du kom från ingemansland.

Nu är ni en familj.

Barnet är vårt gemensamma ansvar.

Allas!

Anne-Marie