Anne-Marie Körling

Människan föds social. Hon samspelar och initierar till samspel. Hon formas i miljön och i den kultur hon växer upp i. Skolan är i högsta grad en social plats. Vi är gruppindelade. Klassen är vår utgångspunkt. Man tillhör en klass. Klassen har en lärare. Det är många, många som är sociala i ett klassrum. Ändå är det sällan vi talar om gruppens utveckling, gruppens lärande, gruppens utvecklingszon. Sällan talar vi om elevens samspel i miljön och i gruppen. Vi felsöker i individen och plockar ut och ger annat, något av kvaliteten special. Istället för att tänka grupp, rum, lärare och helheten. Nej, vi gör inte så. Vi fokuserar på något därinne, i själva eleven, och ju mer vi söker så desto gladare blir vi när någon annan tar över sökandet. För det är inte alltid så att man finner det man söker efter. För något fel är det väl ändå?

Det sorgligaste är också att vi inte tilltror vare sig föräldrar eller andra som får det att fungera någon som helst legitimitet – om det fungerar väl för en elev i ett annat klassrum – så undersöker vi inte varför det blev så utan blir en aning frustrerat besvikna över att den läraren inte ser det vi ser. Och då är det kanske så att det är något fel på den där läraren? Och så är den karusellen igång. Likaså kan det bli en oändlig märklig sak för lärare och föräldrar där bilderna av barnet går isär. Vi måste liksom hitta felet.

Varför inte leta efter det rätta och söka svaren i det som fungerar?

Anne-Marie